Om jag tittar rakt upp emot himlen ser jag dem som tusentals prickar med små, sköra, vackra vingar dansa fritt med vinden. Deras färd tycks helt lekfull och fri. Svalorna täcker mitt synfält på en härligt sätt och jag kan inte annat än le då en och annan ibland dyker hastigt nedåt och försvinner under taket precis ovanför mitt huvud.

Det är där de bor. Det är där de andas så fritt som jag önskar.

I morse vaknade jag av att en liten fågel hade tagit sig in till mig och flög runt, runt uppe vid taket samtidigt som den letade efter vägen ut. Ibland tog den en paus och satte sig uppe på golvlampan, tycktes titta lite försynt på mig där jag låg allt annat än vaken. Den fann sin egen väg ut någonstans emellan min dröm och verklighet.

Jag somnade om. Tröttheten har tagit ganska mycket tid, men jag tar mig upp igen.

jag har tagit mig upp tidigare, så varför inte denna gången?

kände hur hjärtat rusade iväg igår kväll och det gjorde mig väldigt rädd. Ensam och rädd, men imorgon är en ny dag. Den måste helt enkelt bli bättre.