Tyst

 
Som om allting runt omkring har sprungit så långt bort ifrån mig som det är möjligt.
Stångas med mina tankar, mina känslor, utan att själv komma någonstans.
De senaste dagarna har mest varit en lång, hård kamp över att orka vara kvar. I smärtan.
Talade med en kontaktperson sedan tidigare. Hon tyckte att jag skulle sluta drömma.. orden rev
sönder mitt hjärta och jag ville lägga på luren. inte vill jag sluta drömma, sluta hoppas på att det kan
bli bättre en dag.
Vad skulle vara meningen med någonting om jag inte fick ha hoppet kvar?
Vad finns det då att försöka kämpa för?
Ja, enligt henne så kommer jag ändå aldrig att bli bättre.
 
men, då kan jag lägga mig ned och dö, för inte vill jag ha det såhär svårt resten av mitt liv!
Nu tänker jag inte sluta hoppas, sluta drömma om någonting bättre.
Anorexi är ingenting som man väljer. Det är en sjukdom som man drabbas av. Som griper tag i en
utan att man är medveten om det innan det är för sent.
 
Om jag hade kunnat välja skulle jag aldrig valt att "skaffa mig anorexi"!
 
Nu springer jag i mitt lilla ekorrhjul. Runt. Runt. Runt.
Tror att jag säkert är lika rädd för omvärlden där ute som jag är för där jag springer nu. Vilsen.
Hur ska jag kunna veta vad andra kan göra för att hjälpa mig, när jag inte vet själv?
När tankarna aldrig blir klara och tydliga nog för att ens fundera över frågan.
Inläggning och tvång till att ligga nedbäddad dygnet runt, som de anser att jag är i behov utav.
Det är en skrämmande tanke!
 
Jag har provat så många olika behandlingssätt under åren och nu har anorexin ett allt starkare grepp
kring mina känslor, mitt förnuft.. eller om det är helt borta?
Min anorexi är ett ekorrhjul, hoppa till nästa pinne snabbt, innan jag faller emellan, ta sats, hoppa.
Ständigt på väg åt fel håll. Ett ensamt springande utan mål. Utan mening, egentligen.
 
Jag känner mig fast och min röst är numera tyst, inte ens en viskning.
Vart ska jag ta vägen?






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR