Snubbeltråd
Det skulle blivit så bra.
Jag tänkte att nu, nu skulle jag börja ett nytt liv, eller känna en början på det.. men nej.
Säger jag att det känns som om jag en dag ska klara av detta, ja då ljuger jag.
Mår inte bra alls. Inte alls, inte någonstans. Har många tankar om varför "just jag"?
Självklart så vänder det inte riktning på en gång.
Det som har tagit många år på sig att falla, kräver ännu längre tid till att ta sig uppåt.
För visst är det så att det är lättare att falla än att klättra upp.
Därmed kan det locka att fortsätta falla, det gör inte lika ont, trots att marken är hård.
Tillhör jag dem som inte är starka nog att skrapa sår ifrån stenväggar i hopp om molnen?
Tillhör jag dem som inte klarar av att bli fri ifrån anorexin?
Hur många gånger har inte flera läkare sagt att jag är en kronisk anorektiker. Suck.
Mitt nya år ville jag skulle börja bra, kännas aningen lättare, lite mjukare. Sluta slå på mig själv, men
jag tycker verkligen inte alls om mig själv. Inte för fem öre! Jag är äckligt tjock, ful och klarar
aldrig av att göra någonting. Varje dag ser exakt likadan ut som dagen dessförinnan.. och dagen,
dagarna innan dess. Ångest. Ångest. Ångest!
Dumma anorexitankar som styr varje tanke. Tyst för mig själv.
Någon röst viskar att jag ska klara detta, jag ska bli frisk! Samtidigt som en annan röst väser åt mig
att fet det tänker jag inte bli. Inte fetare! Arrgh! Blir galen! Orkar inte!!!
Jag har traskat på denna vägen alldeles för länge, men jag är som ett nyckelbarn utan nyckel.
"Borttappad"
Jag har trillat över en snubbeltråd.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
