Ögonblick
Det har kommit mer snö och det känns helt okej faktiskt. Skulle vara riktigt mysigt om det kom
snöflingor stora som bomullstussar, även om jag längtar efter sommarvärme.
Jag begriper inte att jag ska vara såhär trött. Omöjligt att hålla mig vaken om dagarna och nätterna
sover jag ofta bra. Sedan jag köpte mig en riktigt bra madrass som inte fick varje ben i kroppen att
skava så sover jag gott. Ligger och lyssnar på radion, vaken eller i sömnen.
Ändå kan jag inte vara vaken en hel dag.
På förmiddagen skulle mamma komma förbi innan hon åker bort över sin födelsedag. Satt som
vanligt i fåtöljen och hade somnat ihopkrupen som en liten boll, av trötthet långt in kroppen.
Vet inte hur många gånger som jag har kämpat emot att vilja slå mig själv på kroppen när mamma
varit hos mig. Det slutade med att jag berättade hur ONT det gör i kroppen för att jag är trött.
Det värker riktigt i hela kroppen och jag vill krypa ur mitt egna skinn när tröttheten kommer!
Vet inte hur jag ska ta mig till längre. Det känns som om det bara blir värre och värre.
Börjat förstå, inse hur verkligheten ser ut. Jag gör allt för att undvika mig själv, eller snarare
spegelbilden. Sanningen. Smärtan.
Jag vill inte att det ska vara såhär!
Alla dessa åren har tyvärr blivit vardag för mig och jag önskar verkligen att jag kunde se det då.
Att jag kunde inse verkligheten redan då. Kanske hade min verklighet fått andra nyanser idag?
