Ändå ser jag inte
Återigen speglade hon sig. Ögonen lyste av förväntan. Resultat nu?
Hon fukuserade blicken på den lilla kroppen i spegeln och betraktade den på ett objektivt,
mycket kritiskt sätt. Sökte alla fel.
Förargad över den och dess patetiska ansikte som stirrade fånigt hjälplöst på henne.
Hon stirrade tillbaka.
Flytta på dig!
Som ett försök till att fly knep hon ihop ögonen hårt, men tvingade sig att i nästa sekund öppna dem.
Hon tog ett djupt andetag. Rädslan som ständigt omgav henne, sköljde nu över henne och den
ångestfyllda känslan fullkomligt genomborrade henne.
Förtvivlat pressade hon de kalla händerna över ögonen, men bilden fanns kvar.
Vill inte, vill inte mer!
I sitt inre sökte hon efter någon slags stabilitet, men det enda hon fann var värdelöshet.
En härva av plågsamma tankar drog henne allt längre ned, allt längre ned från det medvetna.
Hon vill fly ifrån sig själv. Slippa känna.
Huvudvärken var påtaglig och smärtan högg som knivar i magen. Hungern efter lycka, befrielse,
var outhärdlig.
Rätt åt dig, du är inte jag!
Den tunga oformbara kroppen uppenbarade sig i spegeln som så många gånger förut.
Hon skrek, men skriken dämpades av den kompakthet som trängde undan alla hennes krafter.
Det kompakta skalet. Skalet som hon avskydde.
Ångest!
Panikslaget kastade hon sig ut i regnet och började springa. Hon ville bort ifrån allting.
Fly, fly ifrån sig själv!
Benen kändes starka. Aldrig trötta.
Hon kunde inte kontrollera dem längre. Resten av kroppen darrade av utmattning, den tiggde om vila.
De klumpiga benen sprang vidare, mekaniskt.
Orkar inte!
Hon fördes in i skogen som var full av liv. Tystnad.
Strupen var torr och hon tog sig för bröstet. De svaga vibrationerna från hjärtat överröstades av den
dunkande huvudvärken. Allt runtomkring ändrade hastigt kontrast och blandades till ett mörker.
Nu orkade hon inte kämpa emot känslan längre utan föll, utan förvarning, mot marken.
Hela den bedövande trötta kroppen togs emot av den varma jorden och omfamnades av
mjuka fuktiga löv.
För en stund var hon fri!
Blixtstilla låg hon, nästan förlorad.
Regnet öste och med halvöppen mun fångade hon, utan ansträngning, en vattendroppe på tungan.
Den smakade salt. Hon grät. De blåfrusna läpparna skälvde.
En sista gång speglade hon sig, skräckslaget.
Var är jag!?
Kunde inte längre pressa tillbaka de andra tankarna, de falska?
Hon såg en blek, nästan genomskinlig kropp, ylandes av sorg. Smärta. Utmärglad, med ett trasigt
inre.
Varför?
Ingen skulle förstå. Ingen skulle veta.
Hade någon hört?
Förgäves trevandes efter något slags tecken på svar. Hjärtat slog orytmiskt.
Det kändes som om hennes redan kluvna och sönderdelade jag spränges i bitar.
Det skimrade av purpur i skymningen och hon kände den varma jorden mot hennes alltför
kalla kropp.
Någonstans långt där borta tycktes hon se en blek kontur.
Lugnet spred sig sakta och hon slöt ögonen.
Frihet?
