Vad gör du resten av livet?
Bakom persienner krossas nyckelben av hopp.
Av hopp och förtvivlan, två ord så lika, men olika ändå. Hopp och förtvivlan.
Dagen blev inte alls som det var tänkt. Talade med mamma i telefon vid 15-tiden och fick veta
att de inte kommer idag utan på tisdag istället. Så på med mysbyxorna och samla ihop tankarna.
Huvudvärken ligger fortfarande kvar som en vilde och att knapra receptbelagda värktabletter
hela dagarna gör mig om möjligt ännu vimsigare. Tröttare.
Jag skulle vilja krypa ned under täcket, men jag kommer inte till ro.
Det är som om den där oron inte tänker släppa taget.
Dagarna går och februari kryper sig närmare.. närmare mars. Jag känner mig så genomskinlig.
Trött och blek. Lite sommarsol vore skönt när snön virvlar om natten.
Slå mig lite lagom försiktigt i huvudet. Lagom nog för att få mig att krypa ned och sova.
Slå ut alla mina knäppa tankar och funderingar, men allra mest skulle jag vilja vara
någon helt annan än den som jag är just nu. Utan oro och ångest över morgondagen som jag ändå
inte kan göra någonting åt.
Inte nu.
Jag önskar att jag vore en utav alla dem som går med ett vackert leende och glatt frågar:
-"Vad gör du resten av livet?"
Nattsudd. Jag är så trött.
