Kan inte förstå att det redan är den 11 december, snart den 12 december. Vart tog tiden vägen?

Det är som om både sommaren och hösten försvann på ett litet ögonblick och det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på orden. Vintern är här och julen närmar sig med stormsteg. Varje kväll överrumplas jag utav alla känslor som jag under dagen stängt inne. Det blir så påtagligt hur långt jag har kvar till att nå fram till det där livet där ute. Mamma kom förbi och vi skulle luncha tillsammans. Hon kokade sin spaghetti med köttfärssås som hon tagit med sig hemifrån. Själv blev det som vanligt sallad, champinjon och kokt blomkål. Festade till det med en clementin också. När jag satt där och stirrade på det tända lilla ljuset i mitten ville jag gå därifrån. ORKAR INTE LÄNGRE!

Just nu så känner jag mig så oerhört trött på allt vad kamp betyder, allt vad anorexi betyder och sorgligt nog allt vad livet handlar om.. för jag är så långt därifrån. Jag ville bara kasta iväg tallriken och aldrig äta en liten smula till. Känner mig så äckligt fet och ful. Att krossa speglar nu vore ren och skär lycka!

Den enda tanken jag har nu är att inte peta i mig det allra minsta på flera veckor!

Jag orkar inte med denna tunga känslan längre och det finns ingen som jag kan "ventilera allting med".