Hur jag än försöker så kommer det aldrig att bli detsamma för det fattas en bit

 
Ibland undrar jag om himlen visste om hur timmarna har varit idag. Grått och regnigt, den där solen som log emot mig igår.. slog hårt tillbaka. Vissa stunder visste jag inte hur jag skulle orka utan att gå sönder helt.
Ska jag skrika och gråta, eller fortsätta vara tyst och jag vet inte om det är ovissheten som gör ondast eller tystnaden. Tillbringat halva dagen med att ändra om i hyllorna. Roligt? Nej, men jag fick någonting att göra. Trängde undan tankarna även om de alltid finns där. Under ytan.
Pratade med mamma i telefon. Det blir inget hav i helgen. Det blir ingen strand.. åh vad jag längtar dit!
 
I hörnet av mitt rum gömmer jag alla orden som jag skulle vilja skriva ned, men inte vågar.
Jag förstår inte vad som har gått fel. Jag förstår ingenting.
Det fattas en stor bit av mig................................................................................................................
Minuterna kryper in på en ny dag, men jag vill inte lägga mig. Vrida sönder kroppen känns inte lockande när tankarna inte släpper sina grepp. Vill inte att det ska vara såhär. Det är nu som jag måste plocka fram dagar som igår.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR