Vågar jag drömma om morgondagen, eller är det bäst att låta bli?

Igår var det som att springa rakt in i en tegelvägg. Blev så trött att jag nära på fick springa iväg och lägga mig. Sov väl ganska okej för att vakna långt ifrån utvilad. Så dagen har jag tillbringat i en dimma, huvudvärk och gjort allt för att hålla känslorna borta. Jag skulle vilja lära mig att falla lite lagom mjukt när någonting händer, eller när jag blir orolig, ledsen, upprörd, förtvivlad, sårad.. ja alla känslor utom arg. Blir nästan aldrig arg faktiskt och det kanske jag skulle behöva lära mig det med. Känns inte som högsta prioritet precis, men jag behöver lära mig att falla lagom mjukt.

Så fort någonting går emot. Eller om jag en känslig stund tappar en penna i golvet, då kan jag börja storgråta. Som om hela världen rasade samman just då. Vilket det känns som. Just då. Jag har en väldigt lång väg dit, som till allting annat. Tvekar på om jag över huvudtaget når fram till vägens skiljeväg. Höger eller vänster?

Spelar "mitt liv" någon roll?

 

Det finns saker som jag drömmer om, men jag vågar inte ha några drömmar om mitt liv.

Anorexian har förstört så mycket redan.

Träffade upp mamma på en liten promenad. Blåste kallt, men skönt att röra på mig. Och nej det är inte endast anorexin som tycker det(för annars ljuger jag). Jag mår helt enkelt bättre av att få vara ute i friska luften. I solen.

Hihi. såg precis att det kom ett litet mejl ifrån lilla vännen  :)  Ska titta snart, gullunge.

 

Jag vet annars inte vad jag ska ta mig till med dessa dumma tankar. Varför är det ingen som ens bryr sig att ringa ifrån min läkare.. vem som nu är det. Jag kan i princip vinka till henne om jag går ut genom bakdörren.

Och på sjukhuset förväntar de sig att jag ska tala om vad de ska göra och hur de ska göra och de vill veta precis allt och ingenting, men jag vet inte. JAG VET INTE ALLS!

Allt jag vet är att jag vill våga äta. Vill verkligen våga äta. Det känns så hopplöst.

Vad är meningen med att jag ska finnas kvar här.....................?