Kom tårarna och skratten om natten för jag vill inte springa bort igen

 
Vårens första dag och jag vill vara med.Så att jag kan se att jag är en del av allt. Kom tårarna och skratten. Låt mig vara med, så mycket närmare hos er. Låt mig inte springa bort längre, för det är nu som jag behöver komma ihåg hur det känns att andas mycket mer. Kom tårarna och skratten. Kom längtan efter så mycket mer än det här. Jag vill inte känna denna klump i halsen av saknad efter orden som betyder så mycket mer än vad jag kan förklara. Låt mig vara lite till. Jag är inte beredd att gå än, så låt mig inte dö än.
Jag är inte beredd att springa bort igen och det gör ont i mig att se foton på en kropp som inte fanns trots att tårarna gömdes om natten. Hur jag kämpade med att finnas för alla andra utom mig själv. Och jag kan fortfarande se smärtsamma blickar som sökte sig bort ifrån mig, men jag kunde inte förstå varför gråten kom hos er. Inte hos mig (bara på insidan..) Jag trodde att jag vann emot anorexian när jag vågade ha smala jeans och tunn blommig blus utan ärmar. Att jag vågade trots att ångesten skrek hur tjock jag var, när sanningen var så långt därifrån. Det gör ont i mig när jag ser på håll nu, hur fel jag hade. Så snälla, låt mig inte springa bort ifrån er igen. Jag är inte beredd att gå ifrån livet igen. Inte en gång till. Det är alltid nu på kvällen som alla tankarna landar på en och samma plats. Det är nu som jag vill skriva och skriva. Det är nu som jag vill plocka fram alla färger och penslar för att måla av mig alla bilder som byggt små bon bakom min näthinna.
Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att försvinna riktigt än. Det finns för mycket som jag vill hinna med först. Så kom tårarna och skratten om natten. Jag är beredd att slåss för mig själv nu.
Jag vill vara en del av era liv om jag får, men jag känner mig utanför allting. Och jag saknar så det gör ont att andas!
Träffat mamma lite idag och nu kommer återigen ett par dagar på ensamma ben. Ibland kan jag känna att jag behöver få lite ensamma dagar, för att försöka hitta mig själv. Ändå är det jobbigt att slåss emot mina egna tankar. De som vill vinna över.. mig. Tankarna som skriker att jag inte är värd att finnas lite mer.
Jag vill samla all kraft jag kan för att vinna. Vinna över anorexin. Så kom tårarna om natten för jag är inte beredd att försvinna än. Så snälla, snälla öppna din dörr när jag försiktigt knackar på om natten. Jag lovar att jag inte är farlig, bara lite rädd att jag inte kommer att hinna leva. Leva så som ni.
 
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR