Ibland får jag tillåta mig att bara vara tyst. Att sitta med tom blick i taket och låta tankarna komma och gå som de vill. För vad spelar det för roll att jaga drömmar som inte finns på riktigt. Idag har jag inte gjort någonting. Inte egentligen och på något sätt måste jag låta det vara okej. Visst kommer det några tårar stundvis, när jag blir påmind om vad jag saknar. Om vad som kunde varit nu, om det inte vore som det är.

Och nu vill jag lyfta på telefonluren för att tala om hur mycket du betyder för mig, men jag vet att du troligtvis inte hör. Mamma jag saknar dig (ändå har jag träffat dig en liten, liten stund idag)

Hatar att det är så här, jobbigt. Att se oron speglas i dina ögon och att känna saknaden efter din lätta smekning på min kind. Gör mer ont än en kniv rakt i mitt hjärta. Förlåt, förlåt för att jag trasat sönder mig själv. Rakt framför dina ögon, men mamma.. jag vill så gärna bli hel igen. Rakt framför dina ögon.

 

Idag har jag gråtit för allting som jag saknat. Alla drömmar som jag inte vågar äga längre.

Var de någonsin mina eller levde de i en fantasi i själva drömmarna? Onåbara.

På en alldeles för hög höjd och jag har slutat växa nu mamma. Etthundrasjuttiofyracentimeteröverhavet kastar jag mig huvudstupa ned över havet och hoppas finna lyckan. Följer du med mig?

Du säger att jag kanske inte växer längre, på höjden. Du säger att jag växer, mindre och mindre på tvären. Du säger att jag krymper på bredden. Blir mindre. Och jag kan inte låta bli att undra om jag får ligga i ditt knä tills jag somnar in och dör. För jag är så rädd för ENSAMHETEN med mig själv.

 

Tv:n står på och ur en film hörs en liten flickas illskrik. Jag ryser av mitt minne ifrån skrik, hjärtskrik av rädsla över liv och död. Att kanske förlora................................................................................. dig. Mig. Mitt fel?

Jag skulle vilja slippa ifrån mig själv, men det vore inte okej för lilla barnet i mig.

Lilla barnet. lilla              l i l l a   b a r n e t              i mig.

 

Idag har jag bara låtit tankarna komma och gå som de vill. Utan att dela dem i små fack av ångest.

Vad spelar lite oreda för roll i det stora hela?