Du och jag emot världen
Minns du att vi sa att vi för alltid
skulle ha varandra
på ett eller annat sätt
att du lovade mig att vi
skulle flyga till solen
på våra superhjältevingar
som vi aldrig hade
och vi skulle
aldrig någonsin
brinna
upp
men när jag nu går
ensam under våran sol
är det lätt hänt
att det regnar aska
åtminstone i mitt hjärta
för mina händer är
lätt brända i kanterna
och flagnar gärna
när de nuddar verkligheten
de där orden vi sa
tycks nu falla
platta till
marken
och nu när jag går
ensam i regnet
minns jag orden
de göms i skosulorna
och trampas på
det är lätt hänt
att man sliter av vingar
som man aldrig haft
det var du och jag emot världen
bara du och jag
