En del känslor slutar aldrig att störa mig på ett sådant sätt som gör att jag hela tiden vill ställa mig upp och skrika

Det är då det gäller att skaka riktigt på kroppen så att de inte hinner bygga små bon under huden. Aldrig trodde jag igår att jag skulle sitta här idag. Inte som jag mådde då, inte som jag kände då. Jag kan bara säga att det var riktigt plågsamt att leva då. Att vara mig.

.......................... och plötsligt känner jag att jag inte orkar samla tankarna längre. Så nu ska jag krypa ihop i soffan och vila en stund. Imorgon är det en ny dag och jag längtar efter att få umgås med mamma lite. Nu har jag varit helt ensam i några dagar. Jag behöver få komma ut i vårsolen. Få lite luft under mina vingar. Jag inser att jag har en väldigt lång väg kvar i min anorexia. Väldigt lång väg, men jag vill inte sluta drömma.

 

Idag har jag varit vän med mig själv. Känner att jag är ganska okej trots allt.