Målar hjärtan som en tröst

 
Det känns nu om natten då ljuset har lagt sig till ro. Oron vaknar till liv och sliter sönder alla tankar, all
min önskan. Jag målar hjärtan i hopp om att få känna lite glädje, lite tröst. Det spelar ingen roll längre för
jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Balaserar mitt emellan alla andras handtag.
Jag har tappat bort mina dagar, allting flyter samman till en förtvivlad gråt och just nu vill jag bara
få försvinna. Jag har känt mig tom så länge nu, men jag vill ändå inte ge upp.
 
Vilken fot ska jag stå på?
Åt vilket håll ska jag gå?
 
Tittar ut igenom mitt fönster och stjärnan som tittat ned på mig två nätter i rad.. finns inte kvar där längre.
Allting känns svart. Hopplösheten finns här, men jag vill inte ha den som en ständig inneboende.
Hur ska jag kunna bli fri? Finns det någon mening med någonting.
Jag kryper ihop med knäna under hakan och vaggar tyst fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Saknar livet mindre och mindre eller så stänger jag helt enkelt av alla känslor. Rädsla av att om jag
låter mig känna efter för mycket, ja då trasas jag sönder. Splittras totalt. Förtvivlad gråt kväver mig.
 
Om dagarna kan jag sitta timme efter timme och i fantasin se på ett liv som aldrig kommer att bli mitt.
(jag låter det endast finnas där, i fantasin) Gör mig mindre sårbar, eller har jag fel?
Om du frågar hur jag mår så var beredd på att du troligtvis inte får ett leende tillbaka.
Jag kan måla ett hjärta till dig. Du får välja vilken färg du vill, men formerna är mina egna.
 
Kanske kan de vara en tröst även för dig?
Jag vill vara flickan som ingen glömmer, men jag vill inte minnas mig själv.






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR