Järnspöken



Måste ta mig ur detta nu, det är på tiden, men jag är fast. Inlåst.
Alla tårarna har torkat ut och lämnat mig i en mörk avgrund och även om jag vet att det kanske
är aningen ljusare någonstans, ingen aning om vart, men det okända skrämmer mig.
Vet bara att jag måste ta mig ur detta tillstånd utav total hopplöshets ångest.
 
Igår hade jag en dag som jag aldrig ville ska ta slut. Tillbringade den med mamma ifrån morgon
till kväll och även om jag ständigt upprepade de tysta orden för mig själv om att
"neej jag är inte tjock, jag är inte tjock!"
 
Och när orden inte räckte till eller när jag tvekade så fanns mamma där och visade i något
fönster eller i en spegel att så var det inte. Jag kunde se, jag kunde inse att jag var
alldeles för mager.. för det mesta ialla fall. Vi gick omkring och hade det mysigt. Solen
tittade fram mesta tiden och jag hade med mig mitt paraply som skyddade då regnet
kom lite framåt kvällen. Vi hoppade emellan regndropparna, klarade oss fint.
Kände för att sätta mig under "sagoträdet" och lyssna på sagor, eller hoppa på
plattorna som gav ifrån sig klingande ljud. Musik för små barnaöron. Vi sade att det vore
mysigt att ta med brorsbarnen dit. Kunde se deras ögon då de upptäckte ljuden eller sprang
in i de små tunnlar och skrymslen som fanns där.
Det får bli en annan gång.
 
Väl hemma hade jag svårt att komma till ro.
Såg film och sedan olika serier och timmarna gick, natten blev lång och sömnen kort.
Nu sitter jag med tunga tankar. Allt det som jag kunde se igår, finns inte kvar.
Det är riktigt, riktigt svårt just nu. Varför kan inte dessa hjärnspöken försvinna!?
Rädd för att dra ned någon omkring mig, men samtidigt så är det så svårt att hantera dessa
tankar och känslor helt ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig framåt.
 
Tittade efter posten och tvekade ifall jag skulle våga eller inte, våga titta i spegeln som
finns där nere. Jag vågade! Jag såg.. kanske inte är riktigt så tjock som jag känner mig?
Snälla, ge mig nya ögon!
 
Ringt efter mamma så nu väntar jag på lite stöd, lite hjälp att ta mig igenom de tuffaste
tankarna. Hjälp med att se med ett par andra ögon. Inte mina.
 
 
Älskade, älskade lilla mamma! Vad vore jag utan henne, om inte hon fanns?
 
 
Ska försöka göra det bästa utav dagen. Jag kan endast försöka och hoppas att det räcker till.
Jag får kämpa för de som finns omkring mig nu när jag inte klarar av att kämpa för
min egen skull. Kämpa, kämpa, kämpa, kämpa. Ändå blir det fel.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR