Flickan som du älskar
Bara få blunda, lägga en kudde för ögonen och säga:
"Nu kan ingen se mig!
Som om jag vore ett litet oskyldigt barn, men det var länge sedan hon försvann. Gick sönder.
Länge sedan någon för första gången trasade sönder henne och nu står jag här med spillrorna kvar.
Kämpar mig tillbaka på något sätt. Försöker hitta lösningar på de motgångar som ständigt dyker upp,
eller aldrig försvinner.
Flickan som ni en gång älskade finns kvar, hoppas jag, bakom anorexin.
Det är oftast bara så väldigt svårt att se henne, eller kan ni se glimtarna lättare än mig?
Jag önskar mig nya ögon. Nya känslor. Nya tankar. ja ett helt liv.
På lördag är det 5-års kalas och längtan efter att få mysa med honom och lillebror hans
värmer mitt lilla fasters hjärta. Samtidigt som jag nu slåss emot alla tankar på att gå ned i vikt så
mycket som möjligt, slåss med känslan av att vara äcklig och tjock. Ful.
Hur många gånger har jag inte haft känslan av att bara vilja skära bort allt fett, men jag vet
innerst inne att känslan inte blir mindre för det. Snarare tvärtom ju lägre vikt, känslan blir starkare!
(men då vet jag att vikten är mindre..)
Svårt det där med att få ihop logik och känslor, de tillhör inte samma pussel.
Inte samma spel. Mitt så kallade liv är ingen lek.
Jag behöver kärlek och stöd, kräver inte att ni ska förstå, bara lyssna och stanna kvar.
Många gånger springer jag åt det andra hållet, bort ifrån alla andra, i tron att komma bort ifrån
mig själv. Det är DÅ som jag behöver känna och veta att ni står kvar hos mig oavsett.
Försöker bryta ensamheten, men jag behöver hjälp!
Nu ställer jag in mig på kalaset till helgen. Det blir ingen tårta för min del och det är skönt att de
vet om det, inget press på den biten. Jag är liten rädd och osäker tjej som alltid blir enormt orolig,
rastlös, ångestfylld och sväller upp endast utav tanken på att vara tillsammans med flera andra.
Det blir bara några ur familjen. Mamma, syskon och deras familjer.. ändå
Varför ska det alltid ge sådan ångest att synas, finnas?
Jag tycker inte alls om mig själv, kan de då tycka om mig?
Ledsen över allt som jag förlorat på grund av anorexin. Födelsedagar, bröllop, dop, fester,
vänner, resor, jobb, semestrar, äventyr, sol, bad och mycket annat.
Tanken över att jag hade kunnat ha en egen liten familj nu.
Tittar på klockan och snart... snart kommer posten. Undrar om min födelsedagshälsning kommit
med i tidningen? Blir fotot bra? Kan jag vrida fram tiden på uret utan att någon märker..?
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Barndom Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Barndom Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
