Det är bara att resa sig upp igen
Ny dag.
Lite kort samtal med mamma och nu vet jag inte vad jag ska göra med dagen.
Jag känner den starkt och tydligt. Ångesten. Oron. Kampen. Vrider sig i magen och jag
sväljer tårarna. Det blir säkert bra, det måste bli bra.
Jag har svårt att äta, att våga äta. Snälla låt mig få må bra!
Trött på att varje morgon vakna med tanken:
"Hur ska jag orka ta mig igenom denna dagen?"
..det borde inte vara så, inte så att varje dag är en kamp för att orka.
trött
trött..
........trött på anoreximonstret som stryper mina andetag och gör dem till sina!
Aldrig mina egna tankar längre och jag undrar om de någonsin funnits.
Sjukhus. Akuten. Intensiven. Medicin. Psyk. Medicin. Anorexienhet. Psyk. Sjukhus. LPT
Tvångsvård. Slutenvård. Anorexienhet. Dygnsvård. Medicin. Akuten. Läkare hit och läkare dit.
Knapra piller och hälla ut näringsdrycker och smula sönder bröd under naglar och
smulorna i fickan, under kuddar, stolar, dukar.. torka av fett. Hälla ut och tunna ut
dryck med vatten. Räkna minsta lilla kalori, för även den minsta lilla BITS!
Ångestfyllda nätter med motionerande, upp och hoppa, upp och hoppa. Vifta på armar och ben
tills det blir svart för ögonen, men ändå fortsätta springa med händerna som stöd över vart väggen
börjar och slutar. Lura personal vid vägning.
"Nio kilo som aldrig fanns! oops! Panik bland läkare"
Jag hade kontroll över minsta hekto, men ändå inte.
Anorexin lurade mig och nu sitter jag här, med lika mycket ångest.
Med lika stark rädsla över att äta och dricka.
Jag vill vara nära mina vänner och familjen. ångesten styr.
Orken som fattas, att bli synad ifrån topp till tå. PANIIIIK!
Isolerar mig. Blundar eller tittar bort så fort en spegel närmar sig. Konstigt det där, hemma hos
mamma eller någon annanstans ser jag lite annorlunda.
Tvång. tvång. tvång. kontroll som är falsk.. Glömt bort allt vad normalitet är. Fokuserar på
att ta mig ur de låsta bommarna, ifrån anorexihelvetet. Jag blir inte friskare, det fungerar inte. Tyvärr.
Liv. LIV! Ge mig ett LIV!
Är det någon som blir lurad så är det jag, det tar tydligen väldigt lång tid att inse.
Att förstå.
Kanske är det dags att jag börjar bita istället för att låta mig bitas av anorexin?!
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
