Jag har tappat fotfästet. Har svårt att finna någon mening med någonting, men allra minst med mig själv.
Det spelar ingen roll längre,det spelar ingen roll. Jag har förlorat. Tappat mig själv i livet.
Snälla finns det ingen som kan ta mig härifrån och ge mig någonting helt nytt?!
Gråter över precis allting, påminns om hur det kunde ha varit och det är då som känslorna blir som
starkast, som ondast. Det är då de skaver som mest och sliter i det lilla som finns kvar utav mig.
Jag har inte orkat skriva någonting speciellt här senaste dagarna. Känns mest som jag bara försökt att
överleva med några ord då och då. Jag är rädd för känslorna. Rädd att skrämma bort mig själv ifrån er
och livet ni har. Så trött nu, men hindras av oron. ÅNGESTEN!
Min tv står på, ljudet vill få mig att vakna upp. Förstå att tiden finns därute.. trots att jag inte vågar andas
med den. Med er. Jag är bara en liten rädd människa som inte spelar någon roll.
Jag vill betyda allt för någon. (jag är så trasig!)
Spelar det någon roll om jag finns eller inte?
Spola tillbaka tiden och jag lovar att göra allt för att ändra på historien. Om du bara snälla, snälla..
ta mig härifrån och ge mig någonting helt nytt. Jag är trött på anorexin, trött på att avsky mig själv, trött
på att vara rädd för precis allting. När jag ser någon nära mig skratta, skoja, leva.. då skaver det i mig, för
det påminner mig om allting som jag saknar och allt som jag förlorat.
Ärligt talat tror jag inte att den känslan någonsin kommer till mig.Jag vill inte ge upp, men det gör så ont
att vara så långt utanför alla andra.
JAG VILL FÅ LEVA!
