Jag saknar dig. Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag hoppas att du kan höra mig. Jag vet att det aldrig
kommer att bli sig likt igen, men jag vill aldrig sluta tro att du finns kvar därute och väntar på att jag
ska bli stark nog att ta de stegen som jag aldrig gjorde då. De stegen som jag borde tagit med dig nu.
Du är borta nu och jag minns dagen då du släppte min hand och sprang iväg. Minns du? Minns du mig?
Minns du då jag blev uppäten utav anorexin och du, min andra del, försvann i mörkret?
Jag har hamnat i ett djupt hål nu. Deprimerad är nog det minsta ordet, tystaste ordet jag kan förklara det i.
Det är så mycket lättare att falla baklänges i ett mörker än vad det är att stå rakt, för vet du vad?
Jag är svag nu och jag hade behövt dig här nu. Här hos mig.
Jag behöver så mycket stöd för att hitta min lilla plats igen, om den någonsin fanns. Kan inte låta bli att
vända runt tankarna, undra vad som är meningen. Egentligen.. Att vända händerna upp och ned, stå på
huvudet och känns snön frysa hjärnan och stilla ned orden som inte vill mig väl. Orden som ständigt
säger hur värdelös jag är. Ord som att jag måste gå ned i vikt ännu mer, lite till och sedan lite till.
Sedan, då blir det bättre igen. Visst är det så?
Varför sitter du inte här på bordet, mitt bland mina papper och rör omkring i mitt kaotiska perfekta liv.
Varför är du inte här och säger åt mig att jag får andas!? JAG FIXAR INTE DETTA!
Huvudvärken tränger på och jag känner mig som ett stort blåmärke.
Jag vet inte om jag föredrar att virra runt i detta ångestland istället för att få chansen att plocka upp ett
trasigt hjärta ifrån polerade golv?
Allting blir så tydligt då.
..men det bryr väl inte du dig om för du har sprungit härifrån!
Du som borde varit mitt riktiga jag, om inte anorexin åt upp mig och min själ.
Jag vill inte vara rädd för någonting, bara jag visste hur man andas. Omringad utav så mycket utan att veta
vad det står för. Livet försvinner och klart att jag är förtvivlad.
Jag skulle vilja gå ut i morgon och fråga en främling:
-"hur känns det?"
..-"hur känns det att leva?"
Bryr mig inte om några konstiga miner, några dumma kommentarer bara jag får veta.
Jag vill knäppa med fingrarna och trolla bort hela mig.
