..bara ösa ur mig alla ord och tankar,låta känslorna flöda över, rinna över varje kant och varje pappersark utan att bry mig om konsekvenserna. Skriva saker som jag kanske kommer att ångra, hålla inne andra ord
och sedan ångra just det. Jag vill bara få sväva fritt emellan alla raderna, känna viktlöshet, utan ångest och
svarta tankar som tynger ned mig. Får svårt att andas. Allting måste vara precis som det ska, precis
som det alltid varit. Även om det skapar ständig panikkänsla och kaos inuti.
Hur ska jag kunna få ordning på alla mina känslor ifall jag inte lärt mig att placera dem på rätt ställe?
Att lägga ett pussel i trä, med vackra miljöer är inga problem. Titta bara på kanterna, hur väl de passar ihop.
Livspussel, mitt livspussel, har inga tydliga kanter och den visar endast de bilderna som
ingen annan vågar se. Egentligen..
Jag vill få lite ork.. och tappa annan ork. Hugga mig själv i ryggen lite lagom, för att känna rätt känsla.
Kliva ur den här dagen och in i en annan. Kanske morgondagen.
Skratta åt mig själv och säga:
"var inte löjlig, morgondagen bits inte som du tror!"
Jag är inte liten längre, inget barn. Jag tror att tiden för mig slutade att passera redan då, i sandlådan.
Då sprang vi barfota i gräset och gömde oss bakom staketet så fort tillvaron tycktes skrämmande.
Nu springer jag in i mig själv, mitt innersta rum dit väldigt få hittar (själv har jag glömt vägen).
Om jag hade en kompass, vart skulle jag gå?
Bakåt.. för att trösta det lilla barnet. Ta henne i min famn.
Framåt.. för att hålla hennes trätta livlösa hand. Ta henne i min famn.
Stanna kvar.. för att säga det kan inte bli bättre nu, inte heller sämre. Ta henne i min famn och kasta iväg
kompassen. Onåbar. Otröstlig.
Meningslösa ord som trots allt skapar en mening för den som kan läsa emellan raderna.
Jag vill inte känna ångest över ett par champinjoner som jag inte ätit ännu!
Jag lever knappast. Långt ifrån er andra. Ni som bildar köldmoln vid era andetag. Hos mig finns endast
stjärnglitter långt bort. Onårbara.
Jag vill ha tankar som är mina egna. Känslor som är mina egna. Ord som är mina egna.
Jag vill vara tom på liv (men som går att fylla upp..)
Nu är jag fylld utav anorexi (finns inget utrymme kvar)
Jag har tappat intresset för världen, men allra mest för mig själv. Det är anorexin som styr varje steg, varje
liten fingerblinkning. Frågar någon hur jag mår, blir jag stum. Vad svarar jag på det?
Sanningen som få orkar höra, eller lögnen som säger emot mig själv fullt ut?
Jag är en liten ful teaterapa som kan spela alla roller så väl. De anpassningsbara rollerna.
"inte vara ledsen vara tyst och glad"
Skrapar med fotsulan emot golvlisterna, som för att säga:
"ser ni inte att här står jag och jag orkar inte längre!"
(men jag är lika tyst och anpassningsbar ändå)
Stänger av alla känslor, alla tankar och minnen tills det brister inuti. Gråten går inte att hindra och sedan lika
fort och plötsligt som den kom, får jag kontroll över den igen. Sätter mig tyst med min knä under hakan
och gungar fram och tillbaka. Tröstar mig själv med armarna kring ryggen.
En oformbar varelse utan glädjeskutt.
Jag vill ha ett liv utan tyngder!
