Jag tror att jag har gått vilse
Tiden tickar på och jag har förlorat allt perspektiv på tid och rum, fantasi och verklighet.
Känslor eller riktiga ögonblick under nattliga speglingar då mina bilder visar någonting helt annat, någonting
som är så fel, så fel. Magra ben och en gestalt som bara inte kan vara jag. Hon måste vara någon annan.
Det måste vara så. Jag kan inte få ihop någonting längre och jag känner hur jag för varje stund, försvinner
allt längre bort ifrån mig själv. Är det möjligen precis så det är?
Att jag är på god väg att tappa fotfästet totalt?
Varje dag är en enda lång kamp för livet.
Månen gungar vilsamt på kvällshimlen, så liten och klar. Ser så oskyldig ut där uppe.
just nu önskar jag att jag vore någon helt annan, eller att jag kunde få chansen att börja om ifrån början,
men med möjligheten att kunna ändra tidens gång. Hur saker och ting skulle utvecklas.
Då skulle jag ha höjt min röst så fort jag visste vad min röst klarar av. Vilka höga toner den kan nå, om jag
inte vore så tyst redan då. Vad spelar det för roll nu?
Jag står här och faller fram och tillbaka. Slår mig hårt, men försöker hela tiden att ta mig upp igen.
Vacklar hit och dit, att gå framåt eller rasa isär? Jag slår mig ännu hårdare, försöker än en gång att ta mig
upp. Benen vinglar, händerna skakar och mitt hjärta slår för många slag, hoppar över eller står still.
Jag märker allt tydligare hur hårt anorexin har mig i sitt grepp, men det är ingenting som jag talar om högt.
Jag har ingen att ventilrera alla mina innersta tankar och känslor med. Ingen som jag vill tynga ned axlarna på.
Det är som att klättra uppför ett berg, med alldeles för hala sulor och fingrar som aldrig får ett grepp kring
livet. Jag straffar hjärtat. Skyddar självhatet. Förnekar min rädsla. Sväljer gråten.
Tappar taget och faller. Hårt.
Torkar mina tårar och sätter på mig en passande mask för ansiktet, bara för att inte såra någon annan.
Jag överlever kanske, men jag vill inte dra någon annan med mig i fallet. Hela min existens är en
förnekelse, med det förnekar jag. Pressar luften ur det allra minsta, tar ett litet steg fram eller tillbaka.
Jag vill allt, men ändå ingenting.. för jag tycker inte alls om den jag är.
Vilja leva. Våga leva. Våga vilja leva.
Vilja våga leva. Rädd!
Leva på chans, på låtsas eller inte leva alls?
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
