Riktigt kallt nu. Nere på -19.9´C i natt och nu står det -10.0´C ute, solen skiner och bländar mina
trötta ögon. Det är konstigt , men så fort jag sätter mig vid datan för att skriva, så är det som att gå rakt
in i en vägg och jag kämpar verkligen för att hålla mig vaken. Är det en psykologisk grej som talar om för
lilla hjärnan att nu behöver du sova? Känner mig helt orkeslös i hela kroppen.
På bordet intill ligger det en liten vit påse med pärlor. Mamma ska få ett armband, hon har själv varit med
och valt ut färg och pärlor. Vill sätta mig med lite pyssel sedan, om det inte vore för denna tröttheten.
Jag kan inte göra någonting som det är nu. Jag är fortfarande långt ned i en grop. Både känslomässigt och
kroppsligt, har jag det svårt med allting. Kommer jag att lyckas ta mig över kanten?
