Den senaste tiden har mest handlat om att hålla mig ovanför ytan på alla sätt.
Jag har varken orkat eller funnit ro till att skriva, trots att längtan och behovet ändå har funnits där
inom mig. Jag har tidvis kännt mig enormt liten och tunn, ja faktiskt stunder då jag blivit rädd för mig själv och
den styrka som anorexin har, den jag har förlorat. Sedan morgonen efter har jag kännt mig som världens
tjockaste och fulaste och allting har varit en omöjlig väg att gå.
En del säger att jag inte ska lägga så mycket energi på hur jag ser ut, men om de visste hur fel de har!
Kanske är det svårt för många att förstå, men det är det minsta jag ägnar energin på. Jag gör ju precis allt
för att inte se på mig själv.Undviker nära på maniskt allt som jag kan råka se en spegling utav mig själv i!
Snarare handlar det om en känsla jag har, av äckel inför mig själv. Det jag känner! Det jag är!
Att konfronteras med mina känslor är mer än vad jag klarar av nu. Jag bryts itu. Mamma har funnits vid min
sida och stöttat mig varje dag. Hon har sett och förstått att jag behöver henne mer nu än någonsin och jag
finner inga ord som kan förklara hur mycket hon betyder för mig.
Vi har promenerat i snön, pulat omkring i solen kalla dagar tills vi kommit hem till mig och fnissat utav trötthet
Hon har ringt till mig de stunder då vi inte träffats, frågat hur jag mår eller bara funnits där. En livlina.
Stadigt, trots att det måste göra ont i henne, men jag har klarat mig igenom denna tiden.
Kanske har jag ännu inte funnit min egen lilla plats, men jag är ändå kvar. Ärligt talat så trodde jag inte
att jag skulle orka mig såhär långt. Inte med tanke på hur dåligt jag mår.
Denna tiden har jag kämpat mer än någonsin och jag hoppas att det var värt alla tårar. Jag vet att jag sitter
hårt i anorexians klor, jag vet att jag är djupt nedgrävd i ångestens träsk. Deprimerad..
Jag vet inte vad jag vill skriva, eller jag finner inte riktigt orden. Är fortfararnde så väldigt trött.
Det räcker med att jag ibland blundar till i ett par sekunder så somnar jag nästan. Så har det varit vid ett par
tillfällen när jag varit på väg att skriva inlägg här inne. Tröttheten har tagit över så jag inte klarat skriva alls.
Ville bara "höra av mig" för jag vet att det finns flera som oroar sig över mig.
Jag ska försöka att komma tillbaka så snart jag kan!
