Tiden som försvann
Förra sommaren tänkte jag att till jul, då ska jag må bättre, men så blev det inte.
Sedan satte jag nya mål till våren, men jag kämpar med blod svett och tårar emot ångesten, det är
inte anorexin som förlorar utan jag. Tomheten växer och gör ont, men jag vill inte ge upp.
Tänker inte ge upp.
Trots att det är så mycket enklare att släppa taget och hoppa utan mark att landa på.
Utmaningen är att stå kvar och kämpa med näbbar och klor, emot ångesten, emot alla dumma tankar
som vill få mig att gå ned mer och mer i vikt. Visst tror jag att jag skulle må bättre då, bara
några kilon till. Eller?
DUMMA ANOREXI!!!
Livet kan bli bra. Livet ska bli bra. Just nu är det bara alldeles för svårt att våga tro på.. men jag
står kvar och kämpar så gott jag kan. Om hopplösheten ändå kunde växa sig starkare än ångesten.
Lite, lite starkare än ångesten.
Det gör ont att erkänna hur
SVÅRT det är att LE ifrån INSIDAN.
Blir ledsen över att tiden går utan att jag är med och andas med er andra.
Verkligen andas.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
