Ni står där stadigt vid min sida
Så har jag klarat av denna dagen med. Tandläkaren tog mycket längre tid än vad jag hade tänkt, men trots
att jag fick en ångestattack så hjärtat skenade iväg, känns det skönt nu. Att jag klarade av att vara där
under så lång tid. Att jag klarade av att vara borta under nära på halva dagen, ja än mer än så. För mig är
det en seger. Snälla och förstående tandläkare som lyssnar då ångesten griper tag i mig. Får mig att
andas igen, lite lugnare. Tycker inte det är jobbigt att gå till tandläkaren, så där ligger inte problemet.
Det finns inom mig själv och jag tog mig igenom den!
Igår kväll fanns den stora saknaden hos mig. Fick magen att dra ihop sig och de där tårarna ville komma
fram, men jag släppte aldrig fram dem. Tårarna.
Under alla dessa åren som jag har kämpat med min anorexia så har samtidigt många vänner sakta, sakta
dragits åt ett annat håll. Antingen så har jag inte orkat varken psykiskt eller fysiskt.
Att träffas, vara mitt bland de andra, är svårt då jag inget hellre vill än att få försvinna. Min tandläkare
frågade mig idag om jag mådde dåligt över att det tog så lång tid. Hon märkte även av min hjärtklappning
och blev orolig, men det var bara ångesten som spökade. Jag lyckades svälja ångesten och stanna kvar!
Undviker speglar och att se på mina egna fingrar, händer, armar, ben eller ens mitt hår är SVÅRT!
JAG TYCKER VERKLIGEN INTE ALLS OM MIG SJÄLV!
Och det börjar bli för svårt nu..
Jag vill så gärna träffa kompisar och andra. Hitta på roliga saker eller bara sitta och prata. Sitta tyst bredvid
varandra och se på en bra film Åka ut till sjön och drömma oss bort. Ventilera tankar fram och tillbaka.
Slippa vara ensam så mycket som jag är. Ensam i mig själv. Mamma ställer upp enormt mycket och jag
älskar henne så, men jag saknar även kompisar och den andra biten av familjen. Hur många gånger har jag
inte blivit sårad över att ha väntat på att någon skulle komma, men aldrig dök upp. Orsaken har jag
sedan fått veta, de tyckte att det var alldeles för svårt att se mig avmagrad. Jag var inte längre "jag".
Jag var anorexin. Förlorad i mig själv.
Sedan har jag själv dragit mig undan mycket trots att det inte varit vad jag själv velat.. men jag orkade inte.
All kraft går till att finnas kvar i mig själv, med mig själv.
Snart är det påsk och jag önskar att den blir så fin den kan. Nu vill jag ha tillbaka fräknarna på näsan.
Jag längtar efter sommaren. Detta året ska jag till havet, om så bara för att känna vinden i håret, lyssna på
måsarna, hoppa över maneter på stranden och plocka snäckor och släta stenar.
Gå längs strandpromenaden och sitta på klipporna. Försvinna bort i drömmarna en stund.
Jag vill känna mig fri i fantasin.
Etiketter:
Anorexi 
Bilder Känslor Saknad Vakna upp i min verklighet Vänskap Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Saknad Vakna upp i min verklighet Vänskap Våga tro på en förändring
