Våga lita på andras ord

 
 
-"När jag blir stor ska jag bli ballerina!"
flickan med flätor svänger runt med ett tygstycke i vinden, runt, runt.
-"När jag blir stor ska jag bli konstnär!"
flickan målar hela världen i de klaraste färger och allting blir möjligt i fantasin.
-"När jag blir stor ska jag bli författare!"
flickan bildar små underliga filurer på ett papper och tror att alla ska förstå vad det betyder.
-"När jag blir stor ska jag bli delfinskötare!"
flickan plaskar runt i en vattenpöl med en rosa delfin i teddypäls.
 
"-När jag blir stor ska jag bli någon som någon annan tycker mycket om!"
Om det bara vore så enkelt, tänker jag tyst för mig själv. Att börja tala högt för mig själv skulle säkert väcka
undran omkring mig. Att synas är det sista jag vill, även om jag då ville bli stor. Inte visste jag då hur ont
det verkligen gör. Hur ONT verkligheten KÄNNS!
När jag var liten ville jag tro att det bästa av allt skulle vara om jag kunde springa omkring på molnen, hoppa
ifrån den ena tussen till den andra och titta ned på världen som låg där nere. Vilken spännande plats!
Ja, den som fanns mitt ibland molnen. Att vara här nere kändes oftast för svårt, även om jag aldrig nämnde
det för någon annan. Även om jag aldrig vågade visa vad jag kände.
 
Med ritblocket i mitt knä kunde jag få allting annat att försvinna och skapa min alldeles egna fantasi.
Om jag kunde resa tillbaka till den lilla flickan skulle jag tala om för henne att hur mysigt det än var, där
uppe ibland molnen, så kommer den dagen då du faller.
Inga moln kan hålla dig uppe i evighet, en dag faller du.. hårt. Det gäller att vara beredd.
Väl förberedd på fallet, först då kan du våga räta ut benen lite lagom så landningen blir mjuk.
Skadan mindre påtaglig, lättare att läka. Våga lita på vad andra säger istället för att lyssna på sina egna
tankar och känslor.
 
Det är det svåraste för mig. Att våga lita på att mina egna känslor är så fel.. ja de som gäller min egen
uppfatning om vikt och liknande. Är det möjligt att jag ser mig själv igenom fel ögon?
Är det möjligt att hon som stirrar på mig i spegeln inte alls är så fet, ful, äcklig och motbjudande som jag tror,
som jag ser på henne?
När blev då allting så fel?
 
Visst kan jag förstå att det varit så tidigare, då jag var avmagrad till tusen!
...men nu, nu måste det vara annorlunda, även om läkarna är oroliga över min farligt låga vikt.
JAG FÅR INTE IHOP NÅGONTING!
Jag vill kunna lita på vad andra säger, men min känsla säger någonting helt annorlunda. Det är den jag lever
med varje tusendels sekund, KÄNSLAN av att vara FET. Inte smal nog. Inte mager nog.
Jag vet att anorexin håller på att smida sina planer, tyst men idogt och jag har inget att säga emot längre.
 
Vad ska jag göra när mina drömmar faller isär?
På torsdag fyller jag år och jag känner att jag har förlorat så mycket, så mycket..
Våga lita på andras ord. VÅGA LITA PÅ ANDRAS ORD! Jag vill, men är min spegelbild så fel?
 
Om du förlitar dig på att molnen kommer att skydda dig ifrån allt, så kommer du en dag tappa taget
och falla djupt ned och krossa drömmarna emot marken.. om du inte är förberedd.
Om du inte har tänkt ut hur ditt liv ska se ut där nere, i verkligheten.
Ingen kan leva i en fantasi, inte ens jag själv.
Tänk på det säger jag till mig själv. tyst såklart, jag vill inte att någon hör mig.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR