..tomrummet inom mig bryts itu!


Idag har det bara varit för tungt att rota omkring bland alla mina känslor. Att slåss för mig själv då mitt inre
är ett kaos utan ord. Jag har svårt att hålla orden på lagom avstånd, så att jag ska kunna se dem klart.
Nu då allt trängs för nära, blir orden suddiga, ostyrliga och vrids åt fel håll. 

Som magneter slåss de emot sina egna krafter. 
Det känns som jag faller ihop.. faller isär.
Plocka skärvor utav det som skulle ha varit "jag".. egentligen.

Anorexi jag hatar dig för att du inte vill låta mig gå, för att du inte vill släppa mig fri!
Låt mig gå mina egna vägar, strida med mina egna känslor vilka de nu är, totalt förlorad är jag när du skriker
att 
DU HATAR MIG!!!

Vad har jag att förlora, spelar det någon roll?
Huvudet sprängs och jag vill sluta mina ögon och vila för ett ögonblick. 
Ringde mamma på morgonen som tydligen redan var på väg för att hälsa på en kompis som även fyller år.
Saknar lilla vännen, önskar att hennes dag varit så fin som den kan bli. Det har varit sol här idag.
Frisk höst sol och nyvakna färger slå sig till ro på marken då ett löv i den klaraste rödaste färgen sakta finner
sin plats på marken. Sin egen lilla plats som om allt vore helt självklart.
Jag vill vara ett höstlöv, inget torrt grått ihopprasslat tråkigt stycke av livslust av det som varit.
Jag vill vara ett utav dem som ger LIVSGLÄDJE och höstfnitter.
Jag vill vara fri och andas liv utan ångest och gråt.

Just nu vet jag inte vem jag är eller vem jag egentligen 
borde varit om det inte vore för allt det här och
tomheten som känns så full
av likgiltighet och hopplöshet. 

Tom på luft.
Tom på ord, men ändå
proppfull utav
känslor.

Jag vill inte ha det såhär längre, jag vill inte känna såhär längre!






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR