till.. eller jag vet inte. Minns ingenting utom alla dessa tårar som plötsligt flödade ned för min kind. Skakade.
Låg och kramade om mig själv, med knäna ändå upp till hakan.. gjorde mig så liten och det var länge sedan
min sårbarhet blev så tydlig. Vet inte vad som hände, kanske var det alla instängda tårar, förtvivlan som
var tvungen att få komma ut?
Låg där länge och hulkade, storgrät verkligen. Tänk att gråt kan vara mycket mer helande än att alltid le.
Minns att jag undrade om grannarna kunde höra min förtvivlan.
Smärtan i både kropp och själ var enormt stark och påtaglig!
..sedan fortsatte gråten tills jag utmattas somnade till framåt morgonen.
Jag är så van att fly ifrån en känsla, att fly ifrån ett ögonblick eller liten plågsam sekund. Att fly ifrån en dag
genom att totalt "stänga av" känslorna och vara utanför mig själv. Glömmer ofta bort att andas..
Hur många gånger säger inte andra omkring mig att jag får andas. "Jag får andas" Som om det vore en
självklarhet. Tror snarare att det blivit ett sätt för mig att överleva stunder som jag själv inte kunde hantera
eller ta mig ur. Då, då var det ingen som visste vad som pågick bakom låsta dörrar.
Någonting som jag lärt mig är att det inte går att fly ifrån en stund, då den ändå kommer att ta slut.
Ett ögonblick varar inte för evigt och du kan inte bestämma över hur stunden därefter kommer att kännas
eller när den jobbiga stunden står framför mig igen. När den blir "vanlig", som alla andra
..men ändå så olik.
jag kan inte styra tid och rum, men jag kan försöka klara av att hantera dem bättre då de dyker upp.
Det är helt okej att gråta. Allt har ett slut och det känns bättre efteråt.
