Jag har fått sand under mina ögonlock, allt tycks suddigt och oklart. Svårt att fokusera på saker som jag
borde göra istället för att sitta och försöka reda upp ett trassligt livsnystan. Ta på mig skorna och prassla
i höstlöven. Låta fantasin flyga iväg för ett ögonblick.
Denna dimma utav trötthet, kraftlöshet börjar klättra på väggarna. Sov på min nya "memory madrass" inatt,
jo jag fick lite sömn ändå.. men behöver så mycket mer.

Jag vill vara den starka, hon som klättrar över alla stängsel och plank mycket smidigare, fortare än någon
annan. Eller lika fort för att slippa hamna så långt utanför er radie. En dag tänker jag stå där på andra sidan.
Starkare! Jag vill vara någons hjälte, åtminstone min egen. 
Väntar på att knuten ska lossna. Gråten finns under mitt skinn. Gråten och ångesten. 
Idag är en sådan dag då spegeln är min värsta fiende, klarar inte av att se henne stirra på mig med sin tomma 
blick. Orden finns inte där, bara tystnaden och tomma tomma ögonblick.

Hon säger en sak, men känner en annan. Låter andra tro att allt är så mycket bättre än vad det är, egentligen.
När ett hinder kommer i vägen får jag panik. Flyr ifrån mig själv trots att skuggan alltid blir min egen.
Idag ville jag solen skulle säga "hej världen", men det sticker i mina ögon. Drar ned rullgardinerna och lägger
huvudet på kudden. Får inget syre. Panik. Panik!
Andas ångest..
Hur vore det att någon gång få känna sig stark, få ett litet smakprov på andetag utan tyngder vilande på
mina axlar? Ständigt tryckas ned. Mina känslor är mina värsta fiender och jag vill krossa min spegelbild.

Måla en vacker bild och sätta upp så jag kan le så fort jag vaknar.
Räknar ned dagarna tills jag fyller år, jag och tvillingen min. Undrar varför allt blev så fel. Why me?
Please just let me go.
Hur vore livet med variation? Skratt, skutt och sprudlande ben, vind i håret, regn i skorna, blöta jeans i
cykelturen i parken, strunta i regnet.. kalla skurar, kunna se solen där bakom. Jag vill ha lite annat än alla
dessa tårar utav förtvivlan. Blåsa bort molnen som skymmer sikten, men jag är osäker på vad jag kan, vad
jag orkar. Osäker på vem jag är, egentligen.

Lite stark är jag kanske trots allt som står kvar här ändå.. eller?