Att bara nöja sig med en liten del..

 
 Varför ska det behöva vara så svårt att våga leva lite grann?
Varför ska det vara så svårt att sluta springa i cirklar istället för rakt fram?
Jag vet inte hur många gånger per sekund som jag har den här känslan av att aldrig räcka till för mig själv
eller ens för någon annan. Är det ena enklare än det andra, eller är det bara jag som aldrig lärt mig hur den
känslan känns, av att räcka till. Att bara få andas lugn för ett kort ögonblick.
 
Väntar på morgondagen med kalas hos min tvillingbror. Ångest.. rastlöshet! Så små saker som för mig blir
stora och skapar tårar på min kind i flera veckor innan. Vet inte vad jag ska ha på mig för att känna mig lite,
lite trygg i en kaotisk stund. Fånigt tycker säkert de flesta. Önska det vore så för mig med. Fånigt.
Att dagarna är någonting att se framemot istället för som jag, se allt som ger ÅNGEST!
 
Jag tycker det är så svårt att synas mitt ibland andra. Jag.. som inte alls tycker om mig själv.
Speglar krossade i en låda. Liv som gått förlorat "bara för att"
 
..jag inte vågat springa ikapp er andra.
 
Ni som får mig att gråta av glädje för att ni finns här. Tårar av vilsenhet, tiden som tappats bort.
Inte var det såhär jag ville sitta och känna i all evighet. Ständig rädsla över att gå upp i vikt av mina andetag.
Igår kväll tänkte jag för ett ögonblick att nu, nu skulle jag minsann klara av att sova utan att ha min
balkongdörr öppen intill min säng. Då skulle jag minsann våga ta risken, besegra känslan av att svälla upp
över en natt. Gå upp i vikt om jag inte fryser!
 
..det var inte många minuter om ens två, som jag tog risken att se om det verkligen skulle bli så.
Att jag går upp i vikt om jag inte har dörren ut öppen, om jag inte känner kall luft fånga andetagen.
Att ta risken och se ifall jag hade fel..
"du går inte upp om dörren är stängd"
 
Jag misslyckades. Dörren stod öppen. Jag har en massa tankar som styr över mig.
Tvångstankar. Gör jag inte si eller så, då går jag upp i vikt. Sitter jag uppe hela natten, då är jag trots
vaken då kroppen sväller. Insrer hur sjukt det låter, hur knäppa orden ser ut. Ändå kan jag inte få bort
känslan, tankarna på att det verkligen är så.
 
Jag vill inte ha förlorat allting över en rädsla som inte släpper taget. Ändå är det just så, jag är fast här.
SNÄLLA ta mig härifrån mig själv! Snälla.. snälla!
Jag vet inte hur länge jag orkar vara kvar i detta kaos som anorexin ger mig. Vet inte..
Ibland vill jag springa bort till er och aldrig släppa taget om er hand förrän jag är stark nog att stå stadigt.
Stå stadigt på egen hand. Nu slåss jag emot mina egna. Nu får jag ingen kraft i min röst, ingen kraft nog för
att dra mig loss. Kommer det alltid att göra såhär ont att leva? Om jag ropar ut i mörkret, kommer du att
stanna kvar här då? Kommer du att finnas kvar tills jag gjort mig fri?
 
Ensamheten skrämmer mig. Att bli lämnad ensam till slut. Att förlora min lilla trygghet, att någon nära ska
gå bort. Lilla mamma som betyder så enormt mycket, som jag kommit allt närmare. Hon som jag kan
säga mina konstiga tankar till och som får mig att se på ett annat sätt för en stund. Våga lita på att jag har
"fruktansvärt magra ben som sticker ut som pinnar".. ibland kan jag se det så.
 
Som då mamma och jag var ute på en liten promenad igår. Det känns som en evighet sedan nu, men då..
då såg jag mig själv i ett fönster. Såg någon som jag inte trodde kunde vara jag.
hon hade så väldigt magra ben där under vinterjackan! Magra!
 
Är det verkligen så jag ser ut!?
Ändå vågar jag inte titta mig i spegeln här hemma, för jag vet
att där ser jag ÄCKLIGT TJOCK ut!
Varför måste det vara så svårt.......?
Önskar ingenting hellre än att få vara mitt ibland alla andra och skratta innifrån och ut.
 
Bara andas..
lätt.
 
Jag vill inte nöja mig med att må sämst. Jag vill vara någonstans där uppe bland toppen och andas.
Gå på en strand och plocka vackra snäckor, känna livet.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR