Den senaste veckan har jag fått så många vackra ord sagda till mig att jag undrar för mig själv,
är de verkligen till mig?
Lilla obetydliga och rädda mig?
Den senaste tiden har jag haft en stark känsla av att tappa taget helt och bara falla fritt
i ett rum utan väggan. Utan att ha någonting att hålla mig fast i, en känsla av att tappa greppet.
Förlora tron på att en dag få känns luft under mina vingar.. just nu
står jag här och trampar luft. Ensam. Det är tungt. SVÅRT!
Vaknade av att mamma väckte mig mitt på dagen, visste inte om jag drömde eller inte, men nej hon
stod där lutad över mig och jag.. jag kände mig så vilsen.
Vart hade tiden tagit vägen? Vart hade jag tagit vägen, minns bara att jag var väldigt trött igår.
Skulle lägga mig tidigt och få vila.
Dagen har gått och jag försöker ännu att reda ut tid och rum.
hmmm.... ja nog lyssnade jag på musik ett tag, dansade omkring i mina tankar och levde fritt i fantasin, men
så var det inte alls. Det var i förrgår musiken spelades, inte alls igår. Försöker att få ihop måndag och tisdag,
men allting blandas ihop så jag ger upp nu. Det får vara, accepterar att det är vimsigt, det är okej men lite
skrämmande ändå. Lilla mamma fick reda upp min annars städade lägenhet som nu var ett kaos.
Fick jag en blackout eller vad?!
Annars har jag tänkt mycket på vad alla har sagt till mig den senaste tiden. Sagt och skrivit till mig..
Jag som trodde att jag varit den osynliga, obetydliga, tysta, ensamma lilla tjejen som fanns utan att synas eller
göra sig synlig det allra minsta. Jag som varit tjejen utanför alla andras närvaro.
Plötsligt får jag veta att så inte alls varit fallet, att så inte alls är fallet ens idag. Är det möjligt att jag har
tassat på tå igenom hela livet samtidigt som jag har gått omkring i ett skyltfönster mitt i allas blickfång?
Kan plus passa så bra ihop med minus mig?
Är det helt okej att andas samma andetag som alla andra utan att be om ursäkt?
Måste erkänna att jag känner mig väldigt förvirrad. Tänk att jag.. jag syns, verkligen syns.
Att det är okej att synas!
Alla dessa vackra ord som har gjort att tårarna smygit sig nedför mina kinder, ord som har fått mig att känna
"de tycker verkligen om mig för den jag är innerst inne".
Jag som bara vill springa bort och gömma mig tills jag klarar av att se mig själv i spegeln och säga
"hej, jag tycker om mig".
Tack gulliga ni om ni bara visste vad det betyder för mig!
Snart fyller jag år och det känns dubbelt på många sätt. Tvillingbror och jag fyller år!
Jag har alltid känt att födelsedagar med kalas mitt ibland alla andra har känts enormt jobbigt, ja nära på
plågsamt då jag inte vill vara i fokus. Att synas, finnas, vara till.. Vill inte.
Jag är en utav dem som trivs i mindre sällskap. Miniformat.
Jag tänker ändå klara av detta att fylla stort så länge jag har min tvilling där intill. Så många dumma tankar
som gör allt för att förstöra allting nu bara. Som om anorexin tänker äter äta upp hela mitt skal tills jag står
där kvar.. tom inför alla.
Aldrig smal nog. Avskyr mig själv, hatar HATAR MIG!
Det var så länge sedan jag var ute i naturen och fotograferade. Kröp omkring mitt i allt levande och glömde
bort tid och rum. Glömde även bort att hata mig själv för ett ögonblick. Ja att hata är ett starkt ord, men
det är så jag känner inför mig själv nu. Det gör mig ledsen, rent av förtvivlad för jag önskar så att allt
vore annorlunda. Det är så mycket som jag har förlorat på grund av anorexin.
Nu lever jag på det som andra har omkring mig. De har blivit det syre som jag saknar.
De har blivit mitt liv.
