Snart är det julafton. Barnens stund utav längtan, förväntan, drömmar och fantasi. Filmer med tomtar fyller
helt deras lediga tid mellan lek och bus. Jag är vuxen nu, borde vara vuxen. Se ut som en vuxen och inte
likt en förkrymt varelse i förvrängda storlekar. Tankar och känslor bildar egna skapelser som ingen annan
än jag kan se.. genom mina anorexi-glasögon.
Vågar jag önska mig en liten sak?
En liten sak, bara en enda?
Jag önskar att det för ett ögonblick kunde bli lite bättre. Kännas lite lättare.
Snälla säg att jag inte har vuxit ur alla storlekar, ingen vet när jag faller igenom era instängda ramar om hur
hur det "ska vara". Att passa in. Äntligen är det bestämt hur min julafton kommer att se ut. Jag behövde
aldrig säga orden själv, även om de ständigt balanserade på en tunn tråd precis framför deras ögon.
Kanske var det just det, som gjorde att de såg. Kanske var det just det, som gjorde att de förstod.
Min tvillingbror hämtar mig senare på eftermiddagen, efter deras julmiddag. Glögg och knäck.
Innan jultomten kommer, eller kanske har han varit där under natten och lagt i en hög under granen?
Hade vi tomte förra året?
Vilket fall som helst, jag slipper sitta där och se på när de äter julmaten. De vet lika mycket som jag att
om jag ändå varit där då, någon mat på min tallrik är lika med noll.
Nu slipper jag ialla fall oron och ångesten över den biten. Det räcker med att tränga undan mina svåra
känslor under resterande tid. Julklappsleken och att "vara glad", även när tårarna trängs i ögonvrån.
Om det blir för kämpigt med panikångest och liknande så får jag ta lite frisk luft.
Snön ligger kvar. De säger att det ska bli töväder imorgon, men vit snö hör julen till.
Många små ljus som bildar lysande kristaller i snön är härligt att få se.
Snart är det ett nytt år. Jag önskar att det inte försvinner för mig.
Med mina händer i snön fryser jag fast i en tillvaro där allting stängs ute för mig. Jag skulle förstå om jag
fastnar här för alltid. Jag inser att tiden är för kort, men jag skulle ändå vilja önska mig någonting.
En liten, liten sak. Att det ska bli bättre en dag. Ganska snart.
Jag känner att det finns gränser över hur länge jag orkar stanna kvar hos de andra. Runt omkring.
Om jag lutar mig mot dig, stannar du då kvar här hos mig. Har du tålamod med mig. Orkar du vänta ut alla
mina känslostormar med alldeles för djupa dalar utan ljus. Orkar du med mig lite till, trots att jag i
tysthet har gett upp själv.
Har du kraft och ork att vara den som håller mig uppe?
Begär jag för mycket?
Borde jag bara vara tyst istället. Jag är ändå ganska van. Trots allt.
