Julen lurade mig igen

 
Jag satt där i soffan och försökte trösta mig själv. Ville inte att de skulle komma, de igenomträngande
tårarna, men jag var totalt chanslös. Tillbringade lite mer än 3 timmar bland de andra och utav dem så
grät jag i 3 timmar. Gick undan ibland, låste in mig på toaletten. Annars satt jag där och lät tårarna trilla
nedför mina kinder. Läpparna darrade och jag kände mig osynlig. Betydelselös..
Hade känslan redan under morgonen.
 
Tvivlet om varför jag ska finnas?
Jag är en liten svart fläck i andras synfält.
 
Fick skjuts hem. Orkade inte med julklappsleken, brydde mig inte.
(men visst skulle jag varit strålande glad över en utvald tändsticksask med snäckor på)
Mamma var ledsen över att hon inte köpt någonting till mig, att jag gav henne 5 böcker. Jag har sett ut
dem en längre tid. Tänkt att hon skulle tänkas tycka om dem. Ville ge dem till henne för att jag älskar henne!
 
Nu grät jag inte över några julklappar utan såhär mådde jag redan intatt och på morgonen.
Tvivlade om jag gör någon nytta alls?
Vet ine hur många gånger som jag tvivlat. Verkligen tvivlat och jag dras allt längre ned nu.
Till avgrundens mörker.
 
Hur ska jag våga äta och dricka!!?
Tröttheten slår emot mig kikt en fjärlispuppa.
 
Det blev ett kort och ogreppbart  inlägg idag.
Jag vet, jag är hopplös.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR