Minns du?
Den där känslan som infann sig som allra oskyldigast, då solen fann sin väg genom ett fönster.
Att sitta ihopkrupen med knäna tätt under hakan och armarna krampaktigt kring benen, som för att
trösta mig själv och rädda mig ifrån allt och alla där ute. Utanför mina känslor och tankar, alla som försökte,
men aldrig kunde förstå.
Känslan, ångesten, plågsam kamp för liv och död. Att ha glömt bort hur det är att le ifrån hjärtat.
Minns du hur det är att följa ett oskyldigt dammkorn nedför taket, virvla omkring i rummet utanför din kropp,
i solstrålarnas sken.. Där fick de liv. Lyste av vitt, virvlande, virvlande och fritt.
Jag vill minnas hur det känns att bara få följa dess dans genom mitt rum, utan att behöva tänka eller känna.
Att bara få vara fri för ett ögonblick. Utan min anorexi flåsandes i nacken, ge kalla kårar av skrik.
Snälla ge mig den känslan tillbaka!
Inatt blir det att öppna balkongdörren för att få luft, syre. För att försöka tränga undan ångesten.. lite..
Rädslan över att bli tjockare. Rädslan över att för alltid förlorat mig själv.
Nu har vi haft snö sedan ett par dygn. Saknar knaster under skorna.
