Inte den jag borde varit

 
De andetagen som ni försöker få mig att andas, förvandlas till dödsskrik i mig. Jag har sprungit i så
många mil nu. Sprungit åt fel håll. Ni har offrat så många stunder, så många dagar vid min sida då ångesten
fått mig att göra allt för att så mycket som dricka ett glas iskallt vatten med sugrör. Ni har sagt så
många gånger att jag blir bara mindre och mindre, då jag har känt mig helt tvärtom.
Ni har försökt möta min blick, men den som tittat skrämd tillbaka är anorexin.
Jag har glömt bort vem som jag borde ha varit. Glömt bort vem det är jag saknar, men hon finns där
någonstans långt inuti.
Om du leter efter mig så hoppas jag att du en dag snart finner mig! Ge inte upp mig!
Om jag letar efter någon som stannar kvar, trots att fel del utav mig följer dina steg framåt i livet.
 
Jag vill lita på dig. Vill våga lita på dig när du säger hur fel jag ser.
Jag vill leva för stunden utan att styras utav ångesten och rädslan, men den driver mig bort ifrån er.
Den driver mig bort ifrån mig själv. Om jag skulle följa mina känslor just nu, bli inte rädd när du finner mig
ihopkrupen på golvet och skakar i gråt.
Jag vill kunna dela andetagen som ni tar, men hindras på vägen. Snubbeltråd över minsta kliv rakt fram..
Bäst att följa stegen bakåt igen, de välkända och snåriga. Fulla utav fallgropar, men jag kan inte förstå
vad det skulle spela för någon roll?
 
Jag är trött på det här nu. Att aldrig komma någon vart, så jag kan förstå ifall ni tröttnat på mig.
(visst är det bättre att lämna mig själv än att bli lämnad utav er)
 
Livet går ur mig.
Jag märker ingenting, för jag har.. ingenting.
När ni sitter tätt intill blir jag ofta tyst och försvinner långt in i mig. Dit där det är svart och inget ljus når fram.
Klockan är sent. Ute har stjärnorna slocknat för länge sedan. Kanske just du undrar om jag andas nu?
 
Ibland vet jag inte om jag vill.
Håller andan och räknar alla stunder som borde varit mina minnen nu, men som aldrig blev till.
Känner osäkerheten växa i mig. Plötslig enorm SAKNAD efter min tvillingbror!
Den delen av mig som är du är det största som jag behöver. Tåren kommer.. för dig.. för oss två.
Ett liv som för mig kunde sett så mycket annorlunda ut. Någonting som blev så fel.
 
Jag är rädd för ensamheten. Att vara utan känslor eller fylld utav de som är fel. Livet rinner ur mig och det
finnns ingen plats kvar för mig. Drömmer mardrömmar om att alla springer ifrån mig eller att någon står
beredd att skjuta mig i huvudet så fort jag öppnar dörren hem. Mardrömmar som jagar mig när jag sover.
Flashbacks.. minnen som jag inte vill ha kvar.
Jag har fått frågor om vad som ligger bakom min anorexi. Har inte orkat svara rakt ut, bara få ord..
Paniken kryper fram vid tanken på över att sätta ihop bokstäver till ord, till meningar om allting där emellan.
 
Jag har alltid varit hon som tyst kröp längs väggarna och bad om ursäkt för att jag fanns.
Hon som önskade att alting var på låtsas då, på låtsas nu, på låtsas ännu.
Mitt första starkaste minne om att jag var tjock var då vi skulle ta klassfoto klass 1A på lågstadiet.
Det var aldrig så, kan jag se nu, men jag ville inte veta av kroppen. Kände äckel av att lägga mina
händer på benen. knöt ihop fingrarna hårt, försökte att stå ut.
Jag ville aldrig höras eller synas hemma eller i skolan. Trodde att allt var mitt fel, det var så han sa.
 
..långt innan dess då helvetet bröt ut.
incesten började och jag försvann med den.
 
Det har följt många, många år därefter. Mycket vet de flesta ingenting om, så jag känner mig inte stark nog
att berätta om det öppet här. Jag kan säga så mycket att jag inte ens vill försöka tänka, känna eller minnas
allt som jag varit med om och hur många det varit genom alla dessa år. Nu har jag flyttat igen.
hoppas att det är sista gången utav den orsaken....................................................................................
Jag har kämpat med maten nära på hela livet, men det var kring -87 som jag blev allvarligt sjuk i anorexin
 och här kämpar jag kvar fortfarande. På samma ställe.
 
Även om jag inte ser det alla andra säger att de ser.
(ibland behöver verkligheten se verkligheten lite tydligare än såhär)
 
Anorexin har vunnit en tävling, men jag har förlorat mig själv.
Jag vågar inte sträcka ut mina händer, rädd att ingen tar emot dem.
Om jag faller. När jag faller.. tar ni emot mig då?
 
Jag tränger undan tomheten och ger mig själv ett helt annat ansikte. Visar verkligheten en annan sida.
Klipper alla band för att slippa bli sårad.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR