Jag såg en stjärna falla och jag ville tro att morgondagen blir lite ljusare.
Det har varit så många tårar och snälla be mig inte att sluta gråta om du inte känner till vad jag
egentligen känner. Om du inte vet vad jag brottas med utan att jag uttalar varje ord högt.
När läpparna börjar skaka och tårarna snabbt fyller igen varje ådra i ansiktet
och tränger fram i gråt. Jag försöker böja ihop kroppen och dölja all min smärta för att ni
ska slippa se, hur ont det gör i mig.
Det tar för mycket kraft att hålla det inne. Kroppen spänd i båge, skrik kvävd för att passa in i andras ramar.
Jag har lärt mig att låta dem gå sin egen väg.. tårarna.
Julen är nu snart slut. Jag räknar ned dagarna tills året är slut.
Jag vet inte om jag någonsin vågar hoppas att anorexin lämnar mig ifred.
Att drömma är som att hoppa ifrån ett berg och förväntas landa i en dal av lycka.
(är det inte bättre att stå kvar)
.........men jag vill, vill, vill, vill LEVA!
