Idag har jag vandrat fram och tillbaka ena stunden till att i nästa sitta ihopkrupen och stirra framför mig utan att veta vad jag egentligen tittade på. Försökt fånga blicken på ngonting viktigt utan att hitta den där lilla puselbiten som fattas. Lutar mig emot kudden och tröttheten kommer, men jag kan inte ta den till mig. Tiden rusar iväg och det går alldeles för fort. verallt pratas det om tomtar, jue, pepparkakor, glögg, julklappar och allt annat som hör julen till.. för så många. Ja, det är nog ingen som jag hört säga "snälla låt mig slippa julen!"

Året har gått för fort och den har gjort för ont på olika sätt. Visst har det funnits många fina stunder också och dom håller jag kvar i hjärtat, men kan jag inte få slippa resten?

 

Jag vill kunna anda ren luft utan ångest. Känna dagar utan saknad.

 

 

Ett papper, tuschpenna och svart bläckpenna. Lite kladd här och lite kladd där så blev det en "kluddilutt"

Vad gör ni en dag som denna? Höstmys med ljus känns lockande även om trötheten kryper fram igen..

 

 

Jag får en impuls

Mitt liv finns på burk

det går att köpa i närmaste butik

mitt emellan raden av framtidsdrömmar och ensamhet

om du går förbi någon gång

så kan du väl stanna till bara ett

litet ögonblick

titta in och köpa en burk

 

mitt emellan framtidsdrömmar och ensamhet

hänger en burk med mitt liv

och det är bara jag som inte har råd

 

Mitt hjärta hänger i en bur

högt över min säng

precis bredvid lampans gnistrande kristaller

ställer du dig på en stol

så kan du säkert haka av den ifrån kroken

om du hälsar på någon gång vill säga

 

Mitt hjärta hänger i en bur

högt över min säng

och det är bara jag som inte når upp

 

Känn ingen sorg över mig för det har jag aldrig bett om. Detta är mina känslor och min verklighet.

Jag har ALDRIG bett någon tycka synd om mig. ALDRIG! Så nu ska jag lite kortfattat berätta en liten del av vad en del av mina grannar gör och har gjort.. sedan om jag är ynklig, svag eller vad som helst så tar jag det som en smäll i ansiktet för detta är INTE OKEJ! Det är mina känslor och efter allt som jag varit med om sedan jag var drygt fyra år fram tills för lite mer än fyra år tillbaka.. är det då konstigt att jag reagerar som jag gör. Om svaret är nej, då kanske jag skulle ta de där tabletterna ändå? Under mina första år här var det så "gulli-gull" allting och jag var "så rar som hjälpte till med både det ena och andra".. sedan jag minns inte direkt när, men nu under detta året så har en viss granne JAGAT MIG och TRAKASSERAT MIG om precis allting.

 

Jag har fått anklagelser om att gått in till en granne bredvid mig och tagit hennes glasögon, för att jag kallar henne "häxan" gått ned till ett café i huset och högt berättat om vad jag ska ha gjort! Personalen blev arga för dels kan man inte, får man inte anklaga vem som helst utan bevis. Sedan så hittade grannen sina glasögon hemma.. såklart.

Personalen sa då detta högt till cafégästerna att hon absolut inte får hålla på såhär. Detta fick jag veta idag, att häxan gått ned och sagt allt detta. Gästerna höll med och hur den som påstod det hela reagerade vet jag inte.

Häxan påstår att jag möblerar om på nätterna "hallå, jag orkar inte flytta runt några möbler!" det jag gör nästan dygnet runt är att sitta ihopkrupen i min fåtölj med knäna under hakan och ja, jag sover även så..

 

¨Häxan påstår att jag spolar ned min kanins halm och bajs i toalettstolen, vilket jag inte gör utan slänger i små påsar i soprummet. Dessutom använder jag inte halm utan strö. Hon har tydligen kommit med en påse med strö och visat "Titta här vad Madeleine spolar ned i toaletten!" Sedan hur hon har fått tag i detta skulle jag vilja veta eftersom det är inlåst i mitt förråd! Kaninen äter hö så det spolar jag självklart inte heller ned, men även detta pratar hon om med både cafégäster och andra utanför huset.

Fått veta det på flera olika håll.

Hon lägger lappar i mitt postfack som dessa här nedanför..

 

 

Vad deras syfte är att trakassera, för att bråka är för mig ett alldeles för litet ord. Ingen aning, mer än att hon vill ha bort mig av någon anledning. Självklart vill jag inte starta en polisanmälan igen, för så roligt är det inte, men är det okej att hon ska knäcka både mig och mamma fullständigt? Att vi båda ska ligga sömnlösa och gråta över rent elaka förtal? Jag kan inte svara på vad de skulle kunna tjäna på vad häxan och hennes "vän" vinner på detta och "byta mål"? Vad menar du med det? Ska jag be dem hoppa på någon annan, det kommer aldrig att ske, varken för att jag inte vill det och för att alla andra är väl insedda i att det är MIG de är ute efter oavsett vad det handlar om. Nej, jag kan inte strunta i det, hur ska jag kunna strunta i det? Jag har länge gjort ALLT för att undvika synen av någon utav båda två, för det är främst två.. osäker på om det är flera dolda. Undviker att gå och hämta min post om jag hör att de är i närheten. Undviker att gå ut och slänga sopor om jag hör eller får syn på någon.. oftast får mamma ta den BAKVÄGEN och med sig hem, för inte ens hon orkar se eller möta dom.

SKULLE DETTA VARA OKEJ?

 

Vägra vara ett offer.. jag väljer att vägra vara ett offer genom att säga NU RÄCKER DET SLUTAR INTE DETTA SÅ BLIR DET EN POLISANMÄLAN AV DET! Att ta en dag i taget.. jag kämpar varje sekund för att inte sluta orka leva längre och det känns inte ett dugg dagen efter. Det finns hela tiden med både mig och mamma. Om jag stannar kvar i vanmakt och sorg. Över alla sexuella övergrepp, om det är det du tänker på så gör jag allt för att inte tänka på det. Sedan har jag härom dagen tagit ett stort steg inom det området som jag inte tänker ta upp i bloggen, för ingen i familjen vet om det än. Själv har jag nu bett om hjälp att få veta mer om när, själv. Så jag väntar på det samtalet ifrån polisen, rädd för svaret, rädd för verkligheten som jag förträngt.

 

Dålig ekonomi, ja. Nu ska jag flytta till min fina grannes lägenhet, hon som nyligen gick bort. Hoppas jag kan flytta 1 oktober, så snart de lagt parkettgolovet och målat sovrummet lägger jag mig säkert på golvet! Det kommer att bli bra dyrare och jag kommer att få leva på luft, men nej jag har inte bönat och bett om pengar. om jag kommer att gå ned i vikt ytterligare, ja troligtvis, men jag kan inte bo kvar här som det är nu.

Jag är sjukpensionär om nu ingen visste det. Fått frågan hur jag ska leva annorlunda. Jag springer inte runt på stan och handlar kläder eller annat. Faktum är att jag nästan aldrig gått på stan under de fyra åren som jag bott här, så hur menar du då? Hitta en partner.. vet inte om jag ska skratta eller gråta över de orden ärligt talat.

kan inte ens kommentera den........

 

Så nu har jag med mycket energi och upprördhet besvarat en enda kommentar, nu väntar jag på din lilla enkla lösning på hur jag ska ha råd att leva och hur jag ska orka överleva med dessa trakasserier, för att kalla det bråk är så fel, så fel. Jag vill också se en förbättring, men hur ska det kunna ske?

Känslorna är långt ifrån där de borde.. utspridda över golvet i ett försök att få någon liten ordning. Misslyckas om och om igen. Orkar inte svara på några kommentarer just nu, hoppas att ni kan förstå. Jag har noll kraft. Ska försöka förklara hur det är så gott jag kan.

Blev igår erbjuden min fina grannes lägenhet, något större, vilket inte spelar någon roll egentligen. Styrelsen ställde mig överst i kön trots att jag vet att någon annan i huset velat ha den länge. Tänkte att nu får jag väl smäll även för detta, men hon i styrelsen har sagt att det får hon ta. Trots allt så är det deras beslut eftersom det nu är som det är i detta "råtthålet".. förlåt grannarnas jakt efter mig.

Orkar inte skriva mer om det just nu..

Jag har inte bestämt mig, beror mycket på hur mycket de renoverar olika saker, vilka jag känner att jag inte har någon möjlighet att få ordning på själv. Har inte ens råd att köpa mat (bara ett faktum..) så det får gå som det går. Tårarna är nära ständigt, och jag ORKAR INTE LÄNGRE! Om det nu kommer kommentarer om att soc. ska ställa upp så är det så att "familjen" ska ställa upp.. men hallå vilken familj?

Ärligt talat så känns det som om jag lika gärna kan ge upp totalt och fullständigt, allt detta med grannarna och att inte ha råd att leva knäcker mig!. ORKAR INTRE!

..men jag kämpar så gott jag kan ändå, så än har jag inte gett upp.

Ska titta på lägenheten på tisdag igen tillsammans med mamma. Fick veta detta först igår, lite i senaste laget..

Vill ha någon att bolla tankar med och även få veta lite mer om när jag kan flytta. Har jag tur så kanske någon står och väntar på att få flytta in där jag bor nu. Sedan vad kostar det att flytta telefon, bredband?

När kommer jag att ha råd att "leva"? Ska jag satsa på denna lägenhet som ändå gav mig en känsla av lugn (slapp grannarna som plågar mig till förintelse.. med små ord) ?

Ska höra vad jag kan få i bostadsbidrag, annars går det inte, även hur fort de kan få ordning på det. Inga möjligheter att lägga ut med 800 kr i månaden i förväg!

Ska jag sälja min själ för att få råd eller ska jag helt enkelt ge upp allting och tassa på tå resten av livet?

Ledsen över ett väldigt deppigt inlägg, men jag mår inte ett dugg bra....   inte alls.

Mamma var uppe väldigt kort på morgonen, för att sedan gå ned till marknaden på stan med en väninna. Innan hon gick frågade hon om det var okej och mitt svar var...

"nej, det känns inte alls okej!"

Ska det vara såhär svårt att orka med livet, vad gör då jag här?

 

 

 

 

Annalisa.. är det säkert att du har det bra nu?

 

Så är jag tillbaka där igen, eller jag var tillbaka för nu springer jag för livet för att kunna ta mig därifrån!

Ifrån dessa vidriga, tjocka, äckliga trettio centimeter och alldeles för stark ÅNGEST!

Jag tänker inte fastna där igen, jag tänker inte låta ett måttband förstöra mig mer och ge mig ångest för allt som är ätbart. För allt som borde vilja mig väl, men som ger mig en rädsla så kraftig att jag skakar.

 

 

Efter en lång tids sömnlöshet så fick jag den dumma, idiotiska tanken att ta fram ett måttband. Mäter och hur kan trettio centimeter skapa så mycket ångest? Några siffror på vare sig ett måttband eller en våg kan, eller borde inte kunna ge ångest, De hänger liksom inte alls ihop!  Lägger ihop måttbandet som en ring i mitt knä och tittar på det. Hur kan de då se så litet ut? Där på mitt knä och inte när det vrider livet av mig när det sitter på min kropp..  Ångest och jag får inte alls ihop tankarna om vad som är rätt och vad som är fel.

Där och då önskade jag att det fanns någon bredvid som kunde tala om sanningen för mig. Var det måttbandet eller var det jag som hade fel och de där vidriga trettio centimetrarna kändes ännu större.

Förvillad!