Sommarens fräknar blev vitare än snö på ett ögonblick
vore liten.. men inte ens då ville någon måla tillbaka mina fräknar.
Huvudet slog hårt mot skogens grenar, varje sten lämnade spår i huden. En smutsig. äcklig, grå tröja
dolde allt det vidriga....... när det vita gjorde att mina fräknar försvann.
Du har gjort att jag ligger i fåtöljen återigen med hammaredn bredvid mig.
Jag slår och slår, hårdare och hårdare.
Allt för att tränga undan det omöjliga.. ändå kan jag inte sluta slå.
SLÅ PÅ MIG FÖR DET GÖR ONT!
Jag kommer på mig själv med att inte längre kunna gömma mina känslor så bra, gråter som ett litet barn
och jag SLÅR MIG HÅRT MED HAMMAREN.
.................hoppas fortfarande att det ska hjälpa mig.
Jag gråter högre, HÖGRE, HÖGRE,men det spelar ingen roll då jag inte är någonting för någon.
(..varför fick ag inte lära mig redan i skolan att fräknar inte ska målas vita av kladdig smet?)
Jag vill kräkas för jag avskyr allt du tvingar mig att göra medans du stönar och ler.
Jag saknar ditt leende.. men jag saknar mitt så mycket mer
Jag har saknat mitt leende så mycket mer än ditt.
Snälla sitt inte och tro att jag inte bryr mig om hur du mår, vad som händer i ditt liv eller hur du mår.
Jag tror innerst inne att du redan vet att jag alltid finns vid din sida, mycket mer än min egen.
Hur ska jag börja förklara allt som jag varit med om under denna tiden?
Jag vet inte alls hur jag ska få ihop orden på sina rätta platser och jag kan inte fråga någon annan.
Tror att det får bli lite här och lite där, finns ingen möjlighet att samla det i ett och samma inlägg.
Först så vill jag tacka er som har varit tålmodiga, ja många gånger oroliga, att ni tittat in under hela denna
period. Ni som skrivit mejl, sms, ringt eller kanske gjort allt för att finnas för mig genom facebook.
Ni som har ringt och aldrig gett upp, vågar inte svara på obekanta nummer eller den största rädslan, när
dörrklockan ringer.
Tack för att ni alltid har stannat kvar hos mig!
PANG! Så slår skyddsmekanismen på som hårdast och jag gömmer mig allt djupare inom mig själv.
Hjällp, jag vet inte vad jag ska börja skriva ner... för min skull. Hur många gånger de senaste veckorna
speciellt, att låsa bloggen för att inte den ska nå till verklighetens monster...?
Inte så att den helt plötsligt är borta, ni får veta i tid och kan följa mig även om det blir så.
Jag är så livrädd att den ska nu ut till monstret som nu krossar sönder min själ.
Sliter sönder lager av bomull och tar livet av mig sakta, men säkert.
Nu ska jag skriva mer öppet. För min skull, men var går gränserna? Att skriva i kodord som ingen annan än
jag vet innebörden av. Jag måste få bearbeta allting om jag visste hur. Vad är det bästa sättet?
Jag känner mig så förlorad. FÖRLORAD och TRASIG INUTI och UTANPÅ!
Jag sätter på mig min clownmask och låtsas att allt är bra trots att jag är närmare
döden än livet.
Det handlar inte enbart om min kamp med att bli fri från ANOREXIAN utan nu handlar det om
någonting jag har svårt att sätta orden på. Sätta orden på klart och öppet för er, men även för mig.
Den verklighet jag lever i, nej knappast orkar andas i... sexuelle övergrepp, våldtagen igen... igen.
Snälla, stanna kvar!
Det är nu mer än någonsin som jag behöver känna att jag har stöd.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet VåldtagenVad skulle hända om du visste?
Jag kan inte hålla andan i mer än en minut. Hur mycket jag än försöker att springa åt höger så sliter du hela tiden mig åt fel håll. Det är så många som vill säga precis hur allting ska vara, men det är ändå alltid jag som får dra det sista tysta andetaget. Vad skulle hända om du visste att jag varje sekund slåss mot mina egna känslor, mina egna tankar,för inte kan du veta om de är rätt eller fel.. inte heller är det så säkert
att dina är de enda rätta. Tårarna har bränt sönder mig, gjort hål i hjärtat utan att riktigt orka ta sig ut.
Dränk mig gärna i dina ord.
Det spelar ingen roll längre för jag vet att jag kan lära mig flyga bara du ger mig tid att bevisa det.
Kanske jag faller.
Kanske jag faller så hårt att jag inte tar mig upp igen, men jag har i alla försökt.
Vad skulle hända om du visste att jag längtat efter att försvinna ifrån min egen kropp så mycket att alla krafter gått åt till att överleva.. andas över ytan eller strax under ytan?
Idag var jag ute för första gången på en evighet. Satt på biblioteket och spelade schack med min
brors äldsta kille. Ingen lång stund, men jag hann njuta av att möta hans bruna ögon och finurliga leende.
Det är kämpigt, kämpigt till tusen. Jag är blekare än ett spöke och jag har tillbringat all tid på en och samma plats dygnen runt. Inte konstigt att livslusten runnit ifrån mig. Ingen orkar leva så.. ändå är det allt jag klarat av.
Får starka äckelkänslor av att se mig själv. Se min kropp, mina armar, mina händer..
ja inte ens mina händer klarar jag av att se. Har lärt mig att stänga av synen, fokusera på en prick på golvet eller en liten fläck någonstans även om den är påhittad.
Stänger av så jag orkar leva. Avskyr att kännas vid kroppen när jag går, när jag sitter. Drar i tröjan tills hela händerna försvinner. Drar filten över huvudet och allt blir svart.
Spelar det någon roll eftersom allt är redan svart inuti?
Mamma var förbi en liten stund igår. Hon satt på en fåtölj och jag på den andra. Tyst. Ingen tv, ingen musik.
Jag orkade inte säga någonting trots att jag ville skrika,
"Ta mig härifrån, ta mig härifrån mamma för jag orkar inte leva längre!"
Ville prata med henne om hur dåligt jag verkligen mår.. få det ur mig så det inte blir för mycket, som nu. Som då.
Till slut fick jag göra allt för att låta bli kasta iväg skorna tvärs genom rummet. Mamma jag behövde dig så mycket i den stunden samtidigt som jag inte klarade av att vara i mig själv. Det är svårt att vara med någon annan när jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag hatar anorexin så mycket, men jag hatar mig själv lika mycket.
Hur ska jag kunna få dig att förstå mamma?
Hur ska jag få dig att förstå och stanna kvar och lyssna utan att dra ner dig själv också?
Nu har jag fått en remiss till en MR undersökning i april. Mellan 30-60 minuter ska jag ligga där.
Vad visade då mitt EEG undrar är det många som undrat..
"....visade ett avvikande fynd..." Så en MR undersökning skulle sändas på remiss och sedan ett återbesök av läkaren för att diskutera läget, som det stod på brevet jag fick. Jag fick därefter två exakt likadana brev, på samma dag, med tiden för MR undersökningen. Är det så viktigt eller är de så snurriga?
I vissa fall kommer de ge en kontrastinjektion i ett blodkärl i armen. Jag vill få veta varför jag blev medvetslös hos mamma. Minns ingenting. Vet ingenting. Frågar inte mamma om det heller för jag vet att det var hemskt för henne. Vet att hon trodde jag skulle dö. Hon har varit beredd på det under lång, lång tid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetMedvetslös, tårar och en kamp
Egentligen så vet jag inte riktigt vad som hände. Går och väntar på svar ifrån undersökningen som skulle upp till Linköping först.. men först och främst. Nu tar jag det lite mer ifrån början.
Under en lång tid var jag betydligt sämre. Det började redan tidigt i höstas om inte tidigare. Jag blev lite van att ha det så. Minns att jag inte berättade för mamma om hur det låg till utan det gick en tid.
Sa ofta att jag ville vara ensam eller om hon hälsade på försökte jag hålla mig stilla så jag inte avslöjade mig.
Mamma blir otroligt orolig över allt så att berätta skulle gjort henne förtvivlad.
Ja, vad var det nu det började med?
Jag blev konstant yr och det var ingen vanlig yrsel som vid lågt blodtryck. Då går det över lite efter en stund, men nu var det betydligt värre. Kunde inte ens blunda eller blinka, kunde inte röra huvudet sakta, sakta åt sidan eller ens röra fingrarna utan att hela rummet snurrade och det var hemskt. Nu bor jag ensam så att förflytta mig innebar en noga planering... skulle jag hinna innan jag svimmar?
Denna yrsel pågick konstant fram till början av året. Flera månader med yrsel oavsett om jag stod upp, satt eller låg ner. Jag vågade knappast ta mig ut genom dörren för att slänga soporna.
Mamma fick veta så småningom. Jag kunde inte hålla det i hemlighet längre.
Hon kom och tittade till mig allt oftare och ville knappast gå ifrån mig. Jag satt ihopkrupen under en filt och orkade eller kunde inte göra någonting speciellt. Julen kom och likadant var det då.
Mamma var hos mig på nyårsafton. Vi stod på min balkong och det kändes rakt igenom kroppen med alla raketer ifrån höger och vänster. Tänk att stå på femte våningen utan några hus i närheten så nog blev det fyrverkerier genom skelettet hihi..
Min yrsel gjorde att jag mest var hemma. Utom en gång då jag var hos mamma.
Vet att jag gått undan för att vila i en fåtölj. Det är allt jag minns....................
Mamma satt bredvid, vet inte om hon skulle fråga om något eller varför.
Hon har senare berättat för mig att jag blev medvetslös och att hon inte vågade lämna mig för en sekund.
Detta var i början av januari. Det blev akuten och medicinavdelningen.
Läkarna kunde inte säga vad det berodde på eller varför det hände.
Vad det än beror på så vill jag veta!
Kommer det hända igen, ska jag gå med oron att jag en dag ligger på golvet medvetslös i min lägenhet?
Nu fick jag en remiss till EEG och det är det svaret som jag väntar på nu. Det som först skulle till Linköping.
"det är inte ovanligt om det dröjer en månad"
En månad?
Jag minns inte riktigt när detta var, men ett par veckor har det troligtvis gått.
När jag varit hemma i en vecka så blev jag yr igen och hann inte ta tag i någonting.. jag svimmade
och föll baklänges. Slog i hela ryggen och revbenen mot golvet. Aldrig trodde jag att jag kunde ta mig upp.
Det var en fruktansvärd värk!!!
"..nu får jag ligga här tills någon kommer"
Ironiskt nog så tänkte jag mest på att inte kan jag ligga här ifall mamma kommer.
Mamma lilla du blir så orolig.
Efter det fallet fick jag sprickor och frakturer i mitt skelett, mina revben.. Nu är det att vänta tills det läker.
Klarar inte nysa, inte hicka, inte röra på mig som tidigare utan att skrika av smärta. Jag hyperventilerade hela tiden, för det gjorde ont att andas. Allt detta har gjort mig deprimerad och ledsen.
Instängd i min lägenhet och inte ens kunna vila huvudet på fåtöljens ryggstöd.
Då skulle jag slappna av vilket gjorde tusen gånger ondare!
Det går åt rätt håll nu vilket är skönt.
Vad som kommit till är detta självhat, äckel, att jag är tjock och ful, värdelös.... orkar inte.
Ofta vaknar jag varje timme och måste kväva skriken av ren panikångest! Hur många gånger som jag tänkt att nu orkar jag inte leva längre är oräkneliga. Livet är en kamp. Jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom detta, men hjälp vad det är svårt.
Det var lite kortfattat om vad som min tysthet beror på.
Ta hand om er för ingen vet vad som händer om fem minuter eller imorgon.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetOrdet jag aldrig vill skriva..
Jag är ledsen att jag inte kunde rädda dig ifrån dig själv. Du valde att inte leva längre.. självmord, du valde
SJÄLVMORD!
Snälla kom tillbaka, snälla kom tillbaka!
Jag vet att vården svek dig när du behövde den som allra mest. Två dagar senare, när de släppt dig fri.
Två dagar efter att de gett upp eller i mina ögon svikit dig. Två dagar efter att de slutat försöka lyssna på dina rop.. så tog de ditt liv. Även om det var du som tog steget så var det någon som knuffade dig över kanten.
Jag känner mig ledsen, förtvivlad, arg.. känslor som jag inte kan sätta ord på. Önskar att jag kunde hållit dig uppe. Över ytan vännen. Ditt liv hade knappast hunnit börja, inte på riktigt.
DET VAR INTE DIN TID ATT DÖ VÄNNEN!
Jag önskar att jag kunde burit alla dina bekymmer, all smärta, all ångest, alla skrik om nätterna så att du
inte vaknade varje dag fullt påklädd med tunga kängor och jackan på. På väg att fly.
Jag önskar att jag hade kunnat slita loss all din sorg på hösten då du bara såg döda löv falla handlöst mot marken. Du såg träden som döende.
Om jag bara hade hunnit måla om dom till gyllende färger redan då, innan de föll.
Jag önskar att jag hade hunnit sjunga vindens sånger för dig så högt att ångesten försvann, men jag kan inte trolla. Jag vet att jag inte kan trolla, men jag vill ha dig tillbaka!
JAG VILL HA DIG TILLBAKA VÄNNEN!
Jag önskar att jag kunnat lägga all din smärta i en svart låda med ett hänglås. Jag skulle lyfta dig till en lekplats och lära dig hur livet kan kännas bakom molnen.............. men du är inte längre här.
Du är inte kvar.
"Glöm inte bort att jag finns hos dig även om du inte går att ta på"
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad VänskapHipp hipp hurra det är våran dag
Ikväll ses vi genom att bära det allra sista till min nya lägenhet.. eller jag har inte burit så mycket utan den biten har jag fått hjälp med. Räcker gott och väl med all packning jag kämpat med länge nu. Ikväll kommer bli första natten här och om jag sover är tveksamt. Känner jag mig själv rätt så blir det att jag vandrar runt här och plockar upp saker. Vänta tills morgondagen är inte min melodi.
Varje flytt jag gjort så har jag varit klar på kort tid. Visst skulle jag vilja ändra om en del, speciellt byta lite färger och jag är i stort behov av både ny stol, även ett större data/teckningsbord och någon lampa till sovrumstaket saknade jag redan i min tidigare lägenhet. Mindre saker som filt, kuddar, gardiner i de färger jag vill.
Alltid roligt att ändra om lite och just detta har jag velat under så lång tid, men inte haft råd.
Att pengar ska sätta käppar i hjulet alltför ofta.
Nej, dags att få lite gjort. Småkillarna kommer medans tvillingen tränar ikväll.
Så jag får lite mys på födelsedagen ialla fall :)
Imorgon börjar en ny tid på högre höjder
Nu är det inte långt kvar.. några timmar och jag börjar att räkna ner.
Sista natten här och flytten har tagit stora steg på kort tid. Jag kan med lättnad säga att äntligen är denna flyttpackning snart, snart slut. Det har varit tungt på olika sätt, ledsamt att lämna de sista fysiska spåren av en lägenhet som jag har både glada och sorgliga minnen ifrån. Minnen som jag bär med mig och jag hoppas att de tyngsta kan döljas i ett hörn någonstans.
Om jag kunde skulle jag inte tveka att radera bort många händelser och fylla andra med färg!
Imorgon börjar en ny tid på högre höjer bokstavligen. några våningar högre upp och om det blåser så här mycket ett par dagar till så har alla löv fallit till marken. Jag och mamma kan säkert sitta och blinka med lamporna om kvällarna. Tror att jag ser ned till hennes hus ifrån min lägenhet. Blink-blink :)
Det blir säkert bra... ska bara packa upp allt igen och komma till rätta.
Bygga bo.
Om varför jag flyttar..
Under en längre tid och flera gånger har jag fått frågan varför jag flyttar.
Det är ingenting som jag haft någon tanke på då jag för det första flyttade till här där jag sitter nu för ganska exakt ett år sedan. Då berodde det på att mina grannar trakasserade mig, vilket fick både mig och mamma att må riktigt dåligt. Min vän somnade sedan in och jag blev efter en tid erbjuden hennes lägenhet då andra såg hur dåligt jag mådde och ofta kom och grät. Jag bor i ett hus som styrelsen hyr i andra hand ifrån en hyresförening.
Det var personer ifrån styrelsen och även andra som hade nära kontakt med dom som ständigt såg mig helt nedbruten. Att min vän somnat in var svårt nog och jag kunde alltid se in till henne ifrån mitt dåvarande fönster.
Aldrig trodde jag att jag skulle klara av att stiga in här igen när jag drog ner persiennerna
för att hjärtat gjorde för ont.
Även om jag vet att min granne under några år pratat med mig om att hon inte ville eller orkade leva längre, så ville jag inte inse att det var hennes tid att lämna mig. Inte för alltid, men jag vill tro att vi ses igen.
Det som gör ont är att hon aldrig ville dela med sig av sina tankar till sin dotter med familj.
Tillsammans delade vi allt, precis allt. Hon fick ändå ett långt och händelserikt liv.
Efter en tid så visste jag att en annan granne var intresserad av hennes lägenheten så även där och då blev det sura miner när jag blev erbjuden den före henne. Att jag fick gå förbi!
Det var ingenting jag hade tanken på trots att jag mådde så dåligt.
Jag ville bara bort, men nu sitter jag här och det har blivit ett hem där jag känner att jag trivs.
Annalisa finns med mig i väggarna, i golven, i rummen, men mest av allt i hjärtat.
Så började då en oro sprida sig i huset redan förra hösten.
Styrelsen började ha hemliga möten och ingen visste någonting. Rykten gick hit och dit och de allra flesta kastade jag ifrån mig. Tiden gick och sommaren närmade sig. Oron var nu tydlig och kunde tas på överallt.
Innan sommaren låg det en lapp i postfacket, inga personliga ord fördes precis.. så en lapp var jag van vid.
Det stod någonting om ett möte och där, just då fick jag liksom de andra veta att huset skulle tömmas sista juli.
"pang, rakt i ansiktet!"
Det talades om att styrelsens ekonomi inte gått så bra och att huset kostade för mycket.
Hyresgästföreningen var också med och det pratades om att kommunen nu skulle göra om det till dels någon
slags gruppboende och halva huset till ensamkommande flyktingbarn.
Sedan blev datumen hela tiden ändrade om när huset skulle stå tomt. Många trodde att jag skulle få bo kvar, men jag kunde inte få någon ro i de orden. Strax innan sommaren fick var och en ett samtal (även notering om det låg i form av en lapp i postfacket). Tjugo små minuter stod till förfogande.
Tjugo korta minuter som skulle räcka till för att lösa vart jag skulle bo?
Mamma var med på mitt möte och både hon och jag grät och då var jag öppen med hur jag mådde.
Om allt som hänt, ja jag fick ur mig det mesta. De lovade att ställa mig överst på bostadskön och att de skulle göra allt för att hitta en lägenhet till mig inom det område jag önskade.
De flesta lägenheterna finns i andra änden av stan och att för mig att ta mig någostans vore omöjligt.
I ren desperation sa jag att om jag hamnar där uppe så kommer jag försvinna. Då orkar jag inte längre!
Jag vet att min kropp inte skulle klara av att cykla upp och nedför viadukten titt som tätt.
De sa att jag inte behövde tänka på att bara ha tre alternativ innan jag skulle åka ur kön.
"Ta din tid på dig tills du känner att du trivs"
Hela sommaren blev ångest och jag var nästan inte utanför dörren.
Sommaren tog slut och jag blev erbjuden en lägenhet. Tvekade inte en sekund med att tacka nej.
Det skulle inte gå.. Jag sökte runt och var med i olika grupper på facebook utan resultat. Mina grannar hittade lägenheter och det var lättare då de skulle ha treor och en del även utanför stan, längre bort.
Plötsligt en kväll tog en tjej ifrån SVT kontakt med mig på facebook. Hon hade på något sätt hört talas om mig och min situation och hur dåligt jag mådde. Hon skulle ringa hyresföreningen och jag tror att det satte lite mer fart på dom. Under sommaren och tidiga hösten stod det en del i tidningen. Ord som gjorde mig ledsen många gånger.
Så kom den dagen då jag fick ett nytt erbjudande. En tvåa på femte våningen strax intill där jag bor nu.
Vi var och tittade på den och jag kände direkt att
"här skulle jag trivas"
Den är ljus och öppen med balkong ner mot stan och kvällssol. Ingen insyn på något håll.
Nu gick allt fort och jag sitter nu med i stort sett alla saker nedpackade och klar för flytten. Det som inte är nedpackat kommer plockas ner i det sista.
Vad som ska hända med huset jag nu flyttar ifrån är endast för
ensamkommande flyktingbarn. Det är vad som sägs nu och det har redan kommit en del i de lägenheter som blivit tomma. På tisdag sover jag min första natt där och jag hoppas och tror att det blir bra.
Att bo kvar här nu vill jag inte längre.
Annalisa flyttar med mig i mitt hjärta.
Har ni fler funderingar är det bara att fråga.
...jag tror att jag fått med det mesta?
Du valde ut mig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
ditt hjärta
när det var
för tungt
för
dig
Varför valde du ut mig
till att vara den
som skulle bära
dina sista
ord
när du själv
inte längre
orkade
viska
Varför valde du ut mig
till att vara den
dsom skulle vara
stark och
bära upp
dig
när jag själv
står
och vacklar
Under huden är vi alla lika små
Idag har det varit svårt att hålla barnet inom mig på avstånd. Det gör ont att skriva, allt gör ont.
Ledsen över att jag inte kunde rädda henne.
Att jag inte skrek tillräckligt högt eller slog med armarna för att försvara mig. Hon har varit gömd under min hud i ett sätt att försvara sig, försvara mig. Tyst för att inte spricka..
Idag har allting gjort alldeles för ont och allting har kommit mig för nära.
Smärtsamt nära!
Nu önskar jag mig tjugo meter snö att begrava mig under och inga krav att gå ut i höstsolen.
Idag är det svårt att leva som jag vill. Försökte packa på förmiddagen, men det var som att gå rakt in i en vägg.
Det blev för mycket. Allt blev för mycket. Imorgon kommer mamma och hjälper mig för på måndag börjar flytten på allvar. Tre nätter kvar i denna lägenheten.
Tre nätter och jag kan inte andas.
Jag springer rakt in i dina armar
Lovar du då att stå kvar, lovar du att stanna och lyssna på tystnaden?
Om jag var en skulptör och låter leran få ett eget liv, vill du då hjälpa till att färglägga den åt mig?
Jag hoppas att du inte bli skrämd av mina tårar.
Min kamp är här och jag behöver någon som håller mig kvar..
Jag har mest varit tyst idag. Alla tankar och känslor har behövt en paus eller ett inlåst rum, utanför min kropp.
Packningen får vänta lite, behöver andas och i samma ögonblick inser jag att jag håller andan igen.
Jag gör allt för att övertyga mig om att allt kommer att bli bra.
Jag kommer att bli.. okej.
Dröm i akvarell
och låter färgerna flyta fram
flyta ihop likt ett
höstregn i oktober
och jag
drar små streck
som bildar
stigar där vi dansar fram
under blommiga
paraplyer
och fångar dropparna
ifrån min pensel
vi springer
efter en fjäril som sveper
hastigt förbi innan
färgerna
bildar nya mönster
vi springer under trädens
alla färgglada löv
och vi
låtsas att de
föreställer figurer
får dom att
leva
i kulörer som passar in precis
i våra hjärtan
där vi snuddar vid
varandras händer
som bara
vänner gör
en centimeter
emellan och bara är
lyckliga
i en
dröm i akvarell
Känslor hoppar hit och dit mitt bland flyttkartonger
Hej små hjärtan som tittar in trots att jag varit tyst länge. Det har verkligen varit känslor högt över ytan och långt ner under jorden. Den största förändringen just nu är att jagom lite mer än en vecka sitter i en annan
lägenhet. Ni som följt mig att jag innan sommaren fick veta detta och hela sommaren blev en lång oro.
Att inte veta var jag skulle kunna hitta en lägenhet jag känner att jag skulle trivas i, det växer
verkligen inte lägenheter på träd här i stan. Om man inte har råd att betala 7-8000kr för en liten plutte etta!
Nu var de snälla och satte mig överst på bostadskön och jag fick tacka nej tills jag kände att det var rätt.
Mamma var extremt orolig och ledsen över att jag tackade nej till den första. Ansåg att jag skulle bo där och
sedan fortsätta leta vidare, men nej det orkar jag inte.
Jag har bott i denna lägenheten sedan förra året och trots hur smärtfyllt det var att sätta mina fötter efter att min älskade vän somnat in.. så trivs jag här.
Plötsligt slår det mig att jag nu sitter på den plats där hennes säng låg intill.
Åh vad jag saknar henne!
Hittade brev ifrån henne i natt när jag packade. Känner att jag vill dela med mig ett av breven hon sträckte fram till mig en dag då vi legat skavfötters i hennes säng och bara varit i ögonblicket.
Kära Madeleine
Du är en underbar vän och jag tycker
så mycket om dej. Du har inte bara
en kreativ begåvning utan ett stort hjärta
också.
Jag är mycket lycklig över att vara
din vän. Jag känner mig stolt.
Du kommer tassande in till mig och lyser
upp min ensamma tillvaro.
Det finns inget jag önskar så mycket
som att du skall få må bra psykiskt
och ha livsvilja.
Många kramar från
din vän Annalisa
Nu är det ändå ett faktum att jag ska flytta, men hon bor i mitt hjärta. Nyligen tittade jag på en annan
lägenhet och kände direkt att här trivs jag. Ljus och med balkong på översta våningen och som jag skojade med mamma "Nu kommer jag kunna se när du lägger dig!"
Jag får tillbaka min kvällssol. Jag tror och hoppas att det blir bra. Komiskt nog så glömde vi titta var uttag och annat fanns och ingen krok till taklampa, men jag kan stå där och lysa med ett leende och tänka på Annalisa!
Jag noterade inte att det var kakel i badrummet.. jag missade mycket för jag kände ändå att här vill jag bo.
Så det är en glad tjej som skriver nu och ler för mig själv!
Annars har dagen varit totalt upp och ner. Solen har strålat och jag vandrade fram och tillbaka i ångest tills jag tog på mig jackan, packade ner kameran i väskan och cyklade ut. Kan säga att jag har nästan inte varit ute på
otroligt lång tid och speciellt inte så mycket som jag och kameran vädrade våra näsor i frisk luft.
Satt eller kröp längs en gnistrande klar och blank sjö, under ett träd, på en stubbe, mitt bland
prasslande löv. Att jag har fruktansvärt svårt att se mig i en spegel har jag säkert nämnt..
En reflektion i kameran fick PANIKÅNGESTEN att stiga skyhögt och just då ville jag försvinna!
..men jag klarade stanna kvar och mer än två timmar senare var jag hemma.
Trött och yr.
I två dygn har jag varit vaken och packat i flyttkartonger. Tre stycken bara i natt med pysselsaker som teckningsblock, färg, penslar, garn.. ja allt möjligt och ändå har jag dukpannåer och annat.
Väl hemma så strulade allting. Kamerans batteri var slut och likaså min reserv, men det värsta är att när det fungerade så laddades alla foton över till datorn! Över 1200st foton i ett blandat kaos!
Vad är det med nya windows 10.. har även blivit jobbigt att ladda upp foton här i bloggen. Bilden flyger hit och dit. Sedan har det varit mycket annat som hänt också, men vill inte trötta ut er.
Har ni någonting som ni vill att jag ska skriva om så bara säg till. Jag vet inte hur internet kommer fungera när flytten är här. Måste ringa och ändra imorgon.
Vill även sända över så många kramar till en vän som har det alldeles för svårt.
Önskar att jag kunde göra det allra minsta för att allt ska bli bra!
September och snäckor i hjärtat
Plötsligt så får jag vända bladet i almanackan till September. Det har varit grått och blött ute hela dagen och efter några gångers blodtrycksfall var jag mest inställd på att vila, sova dagen igenom. Ofta som jag antingen svimmar eller nära på vippen trillar ihop.
Att bege mig ut med kameran idag lockade inte alls.
Så fick jag ett sms på förmiddagen..
"Killarna vill gärna komma ikväll?"
Självklart får de komma så nu väntar jag att de kommer om en liten, liten stund. Somnade till tidigare och att få mer påfyllning av mys en grå dag i September kan inte bli bättre. Sommaren är slut, men jag fortsätter att leva kvar i den. Nu väntar jag och se ifall 8-åringen kommer ihåg att ta med sig det vi pratade om i lördags?
Spelar ingen roll vilket för jag ler av synen framför mig när han tar sig för pannan och ler som ingen annan kan.
Ögonen som lyser följt av:
"Åh, det glömde jag ju bort!"
Finns ingen annan som kan få det till att låta så positivt som någon av mina brorskillar :)
Tittar på klockan varje minut.. kan de inte komma snart?
Jag behöver inga piller mot ångest, tårar och depression när jag har världens bästa lyckopiller som går på
Två par härliga sommarben fyllda av glädje och liv!
Fickorna fyllda av snäckor och jag hade totalt glömt bort att plocka till mig själv..
Jag hade fullt upp av att bara vara där, i stunden med de finaste småkillarna jag vet.
Jag hade fullt upp av att bara vara där, i stunden med de finaste småkillarna jag vet.
Nu vill jag veta hur den slutar, årets första Septemberdag.
Vid havet leker vi livet tillsammans
Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.
Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.
I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!
Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.
Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.
Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.
Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.
En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.
Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22
Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar :)
Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och
hade det bara såå härligt.
Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..
Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.
Mina älskade brorsbarn.
Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..
"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"
Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle
ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.
Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.
Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.
Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.
Frågade mamma igår vem jag var..
-Vem var den flickan som var med?
-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.
-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!
Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.
Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.
Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.
Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.
Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.
Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.
-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.
Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.
Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.
På strandkanten med de jag älskar vid min sida.
Kontakt: 
