Antingen får du släppa taget eller krama mig tills jag inte längre kan gå sönder
Kan inte förstå att det redan är den 11 december, snart den 12 december. Vart tog tiden vägen?
Det är som om både sommaren och hösten försvann på ett litet ögonblick och det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på orden. Vintern är här och julen närmar sig med stormsteg. Varje kväll överrumplas jag utav alla känslor som jag under dagen stängt inne. Det blir så påtagligt hur långt jag har kvar till att nå fram till det där livet där ute. Mamma kom förbi och vi skulle luncha tillsammans. Hon kokade sin spaghetti med köttfärssås som hon tagit med sig hemifrån. Själv blev det som vanligt sallad, champinjon och kokt blomkål. Festade till det med en clementin också. När jag satt där och stirrade på det tända lilla ljuset i mitten ville jag gå därifrån. ORKAR INTE LÄNGRE!
Just nu så känner jag mig så oerhört trött på allt vad kamp betyder, allt vad anorexi betyder och sorgligt nog allt vad livet handlar om.. för jag är så långt därifrån. Jag ville bara kasta iväg tallriken och aldrig äta en liten smula till. Känner mig så äckligt fet och ful. Att krossa speglar nu vore ren och skär lycka!
Den enda tanken jag har nu är att inte peta i mig det allra minsta på flera veckor!
Jag orkar inte med denna tunga känslan längre och det finns ingen som jag kan "ventilera allting med".
Det är bara att svälja gråten och försöka ta mig vidare, när jag ständigt snubblar i mörkret.
Jag är ett alldeles för lätt offer för mina egna tankar och känslor, här nere på botten. När livet ni lever blir så tydligt för mig. När jag ständigt glömmer bort allting som jag försöker att komma ihåg. Jag kan inte ens minnas att komma ihåg, snurr snurr och jag kommer ingenstans. Rastlös och det enda positiva med mjuka golv är att grannen inte vaknar om jag hoppas omkring.
Just nu vill jag inte alls vara kvar i mig själv.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
När ytan ligger för långt upp
Lite pyssel. Ett litet hjärta i mossa med dekorationer, band och litet ljus. Tomtenissar fick stå runt omkring och pigga upp det lite också. Mysigt att tända ljus. Annars vet jag inte vad jag ska skriva, för vill inte lägga in ett jätte-deppigt inlägg ikväll. Känner helt enkelt att jag inte orkar längre och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vet inte hur jag ska orka med natten som närmar sig. Jag vet verkligen inte alls hur.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självJag försökte bli så liten att ingen kunde skada mig igen
Tillbringat dagen med mig själv. Inte kunnat sortera ut tankarna då de trillat ned i det där svarta, djupa hålet. Om varför allting blev som det blev, men det går inte att ändra på. Det var inte jag som tog det första steget. Det var aldrig jag som tog det första steget. Min anorexia blev ett rop på hjälp när min röst för länge sedan övergivit mig. Jag trodde på riktigt att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag
få vara ifred
Så fel jag hade. Kvar blev en ännu svagare tjej utan känslan av att minnas ett leende. Jag blev tom.
Tom och samtidigt så överfylld av minnen jag aldrig, aldrig vill kännas av. Det var inte jag som tog det där allra första steget. Jag blev knuffad. Föll och hade inte kraften att ta mig upp igen. Skrek när någon tog tag i min arm. Inombords kom tårarna. Salta tårarna. Det var inte jag som tog det där första steget och det var aldrig mitt fel.
Det var aldrig mitt fel.
Idag har jag vandrat runt ensam och slagit mig gul och blå av minnena som jag inte vill ha!
Kvar nu ser jag absolut inte någon tjej som är för smal och verkligen inte mager. Ångestskrik!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Incest Känslor När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självJag sitter fast medans ni springer fritt utanför mitt fönster
Dagen vände snabbt ifrån lätt till tungt.
Jag vet verkligen inte alls vad jag ska göra med alla känslorna längre. På ett par sekunder så tycktes det som om hela kroppen svällde upp till en äckligt fet massa. Allt jag ville var att skära bort allting. Tårar.
Jag vet att det är helt omöjligt att gå upp i vikt sådär POFF! .... men känslan växte enormt! Just nu har jag pysslat lite och jag är inte alls nöjd. Får sova på saken och se hur det känns imorgon, kan ändå inte göra det klart nu. Måste torka till ordentligt för att inte förstöra allting totalt. Behöver nya pennor. Ingen lust alls att gå på stan och synas bland folk. Möta deras blickar och viskningar. Så trött på att de inte kan hålla sina åsikter för sig själva. Det är som om det vore tillåtet att högt kommentera personer som är s m a l a
Det är fruktansvärt jobbigt att höra alla dessa kommentarer, eller möta dessa blickar som skalar av mig min försvarslösa hud in på benen. Inte höjer jag rösten högt och påpekar vilken tjock människa som går där. Det är inte alls okej, inte alls. Varför kan de inte förstå att det gör ont?
Det är svårt nog att gå med äckliga tjock känslor när allt jag vill är att försvinna. Inte synas. Orkar inte.
Ögonen kokar av trötthet. Dagen blev inte alls som jag önskade. Inte alls och förlåt för att jag finns.
Känner mig så ledsen just nu. Om jag kunde inse då hur mycket livet skulle förstöras många, många år senare.. då skulle jag gjort allt för att skrika på hjälp. Ändå var det just det jag gjorde.
Skrek på hjälp, fast på fel sätt.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJust know that everyone feels broken sometimes
Dessa tårar. Det var på gränsen att de trängde fram innan mamma lämnade mig ensam idag. Jag satt och svalde gråten med glansiga ögon. En klapp på kinden fick jag och ett hej då, vi hörs imorgon.
Sedan brast det totalt och sedan dess har jag verkligen kämpat varenda sekund för att orka stanna kvar.
Ringde ett samtal, men personen hade inte tid. Skulle ringa om drygt en timme. En timme! Jag kan inte vänta i en timme, klarar inte vänta i en timme! Vandrade runt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ringde tillbaka och sa att jag mår jätte dåligt, hon hörde min röst brista itu. Lovade att ringa så snart som möjligt och jag väntade, väntade.. väntade. Ringde igen för att tala om att nu går det inte längre, jag måste ut. Försvinna bort en stund. Vad möts jag av om inte en röst som säger att "återkommer efter kl.14". Ytterligare en timme!
Jag hade redan halsduken virad kring halsen och jackan på mig, under filten. Kängorna var knutna och redo för flykt. Likt ett jagat villebråd sprang jag ut i kylan.
Tårarna rann mest hela tiden. Hela dagen och nu vill jag helt skrika av förtvivlan att jag orkar inte längre!
Tänkte inte skriva något inlägg idag. Skulle bara bli ledsamt och trist. Ville bespara er det, men kände att lite var jag tvungen att få ur mig ändå.
Imorgon har jag ett pyssel som måste bli klart. Tanken var att göra det idag, men det blev en heldag med tårar.
Jag vill så mycket mer än det här
Fryser. Känner mig tom på ord samtidigt som alla tankarna trängs och skapar ett totalt kaos.
JAG KLARAR INTE BALANSERA LÄNGRE!
Varit ute en och cyklat, mest för att jag bara måste. Oron som kommer om jag inte är ute någonting alls, den går inte att beskriva. Jag vill inte ha det så här längre, jag vill inte, men vart ska jag ta vägen? Läggas in med rullstol som ens bästa vän, nej det tar verkligen emot. Jag vet att det är anorexin som skriker det i mitt huvud, jag vet att det är rädslan som styr, men hallå! Så väldigt smal eller mager är jag ju inte. Kan inte vara så.
Mamma ringde nyss. Hon har fullt upp med sitt (inte hennes ord utan mina känslor), så när hon frågade om vi skulle ses idag svarare jag att vi kan hoppa över. Jag vet att hon behöver vila innan hon ska vidare om några timmar. Lite orolig över hennes rygg. Blir röntgen i nästa vecka.. och själv vågar jag inte ta mina mediciner för urkalkat skelett. ANOREXIA JAG HATAR VAD DU GÖR MED MIG!
Mamma frågade om jag fått i mig någonting idag?
-"ja mamma jag har ätit lite.."
(inte ens de kokta grönsakerna har jag klarat av)
Jag vill inte ha det så här längre! Ensamheten, mamma är nästan den enda som jag träffar, utan henne vore jag ingenting eller ingen alls. Ett tomrum av ångest. Jag känner sådan förtvivlan och förlåt för mitt deppiga inlägg, men jag kan inte alltid vara tyst och stänga in allting. Mamma, jag vill ju kunna prata med henne om allt och jag kan det nästan. Nästan.. inte att jag känner mig som den tjockaste och fulaste människan på jorden och att jag tycker att jag behöver gå ned i vikt. Det känns så!
Jag vet att det är en känsla, eller jag försöker inbilla mig det. Att det är en känsla likväl som hos någon annan.
Det är så svårt att få ihop när känslorna tar över allting. När de är så starka som nu!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självOm ni kunde känna min smärta rakt igenom orden
-"Kämpa!"
-"Försök!"
..allt jag gör är att just kämpa, att just försöka, men det räcker aldrig till.
Jag räcker aldrig till och ibland skulle jag bara vilja lägga mig ned och blunda och fortsätta ligga så. Det går inte En dag utan att en enorm saknad tränger sig fast likt en blodigel. Smärtsamt sugandes på allt mitt liv, eller det som borde funnits här. Kanske var det inte meningen. Kanske blev det ett fel någonstans, men just nu känner jag mig så fruktansvärt................................................................................... ensam och förtvivlad.
Vet inte vem jag ska prata med utan att krossa dess hjärta av oro.
Jag avskyr det här!
Var vid systers grav igår. Om du visste så mycket jag saknar dig! Så mycket jag älskar dig!
Förlåt för att jag blev så misslyckad.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta Vilsen i mig självSäg att du behöver mig lika mycket som jag behöver dig
Jag har aldrig vågat göra som de säger även om jag aldrig slutat be om råd. Det kan gå dagar och veckor utan att jag vågar höja min röst lika mycket som jag borde. Jag vet att jag lätt fastnar i min egen fälla och allting som jag borde sagt ligger och gror i sin egen ångest. Jag måste lära mig att ta lika mycket plats som alla andra och allt jag önskar är att jag vågade lita på andra, då när livet för första gången balanserade på en tunn lina.
En lek på liv och dör, jag förstod det inte då.
Jag är den jag är och jag önskar att jag betyder lika mycket för dig som du betyder för mig.
Du behöver inte förstå så länge du inte lämnar mig ensam igen. Snälla stanna kvar för det är nu som jag behöver dig minst lika mycket. Om inte mer.
Det är svårt att våga balansera rätt när jag står på egna ben och vacklar. Inte så stark som du tror.
..men om du tar dig tid att titta bakom mina höga murar så skulle du se mig sitta där och vagga fram och tillbaka i hopp om att trösta mig själv. Rädslan finns ständigt närvarande. Att bli övergiven. Ensam.
Jag måste lära mig att jag är lika mycket värd som andra. Trots mina skavsår och mina brister, kanske just på grund av dem. Det är dem som är en del utav mig och jag vill bara få bli älskad och saknad, precis som du.
Tröttheten finns ständigt närvarande, men jag ska göra så gott jag kan att ta mig till lilla mamma senare. Syster och tvillingbror kommer också och killarna bus. Ett fasters hjärta kan inte bli mycket lyckligare än när jag har deras kinder emot min! Jag ska nog vila en stund innan dess, även om oron vill driva mig ut. Rörelse.. rörelse.
Det leder ingen vart, så jag måste intala mig att det är vila kroppen behöver allra mest.
Idag är det en ny dag och jag vill att den ska bli så bra som möjligt. Det gäller att ställa mig rakryggad upp och viska (lite försiktigare än ni skulle gjort..) att jag är fin precis för den jag är.
Det gäller att skaka av sig alla andra tankar och känslor!
Vi får göra det tillsammans.
Jag är så rädd för att du aldrig behöver mig lika mycket som jag behöver dig. Att bli bortglömd när jag stänger in mig i mig själv, men det är då jag behöver få höra att du behöver mig. Jag vill känna att jag är viktig, lite.. lite viktig för någon.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpDagar då kudden känns som ens enda vän
Det bränner under ögonlocken och snart får jag känna mig besegrad av tröttheten. Skulle jag försöka hålla mig vaken länge till kommer jag bokstavligt talat att gå i väggen. Det har liksom hänt. Pinsamt, men ingen som ser.
Varit ute och hämtat hem lite fler mediciner och efter alla turer hit och dit så säger apotekaren:
-"Det är en alldeles för hög dos!"
Jag förklarar att den har jag haft många år och (i tysthet tänker jag att aldrig att någon bryr sig om vad jag knaprar för piller eller inte) övertygar om att det inte är en ny sort. Att doseringen stämmer. Nu tog jag endast ut en sort, utav alla andra som jag har. Det skulle klubba ned vilken häst som helst, som inte är van.
I våras ringde de ifrån sjukhuset och ville att jag skulle komma och läggas in på direkten. Alla var så oroliga, men nu är det ingen som bryr sig det minsta längre. Inte för att vikten har gått uppåt precis. Inte för att jag har blivit piggare, starkare, gladare eller för att det skulle vara enklare att äta.
Nej, jag är och känner mig så bortglömd.
Trillat emellan olika läkare. Ingen som bryr sig och hur ska jag ha ork till att ropa efter hjälp hela tiden. I dagens verklighet så måste man vara stark för att orka kämpa med anorexia, eller andra sjukdomar som kräver så mycket stöd. Att inte behöva ta varje strid på egen hand.
Jag brukar aldrig skriva någonting om mat och ångest så precist, men nu måste jag få lite av ångesten ur mig.
Bestämde mig för att äta en apelsin på morgonen. En del av mig insåg att det var någonting som jag behövde, som både kropp och hjärna behövde för att orka. Hjälp vilken ångest jag fick av en egentligen inte alls farlig apelsin. Jag vet att jag inte sväller upp av den, men KÄNSLAN fanns där som all världens krig inom mig!
En del dagar, eller en del dagar så känns det bättre. Då kan jag se att mina "anorektiska ögon" är totalt snedvridna och gör allt i sin makt för att lura mig på fel spår. Då kan jag nästan bli rädd för vad jag gjort emot mig själv. Sedan kan det växla lika fort igen och de där anorektiska ögonen är de enda som styr.
Skriker åt mig att jag är fet - ful - tjock - äcklig - värdelös.
Det gäller att göra allt i min makt för att inte tro på de orden.
Jag duger lika bra som någon annan. Min kamp har varit väldigt lång, men jag tänker inte ge upp.
Nu trillar ögonlocken snart ned. Somnar nästan av att blinka ett tusendels för länge..
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Kalori-lureli Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringNär morgonen ger dig en ny chans att leva som du vill
Fick otäck hjärtklappning igår kväll, igen. Inte sagt så mycket om det varken här eller någon annanstans. Obehagligt. Efter några nätters trötta, orosfyllda och framför allt sömnlösa nätter så ska jag ta mig ned till mamma idag. Hon har lillkillen hos sig några nätter denna veckan. Självklart så måste jag passa på att få mysa till det lite extra. Tiden går så fort och snart kanske jag blir en "gammal tråkig faster", hihii.. Nej nu ska jag inte ta ut det i förväg.
Måste tränga undan alla de där jobbiga känslorna och tankarna. Himlen är nästan klarblå och det är frisk höstluft ute. Klar att inandas. Vet inte varför bloggen har krånglat den senaste tiden, så hur detta inlägg kommer att se ut återstå att se. Hoppas få post idag, till den som vet så talar jag om det för dig när det kommit fram. Lite orolig över att de kommit vilse?
Annars funderar jag mycket över hur jag vill min blogg ska se ut. Så jag tar gärna emot alla tänkbara funderingar, önskemål eller frågor, idéer. Den kommer fortsätta vara för min egen skull och jag önskar egentligen att jag haft den så mycket längre tillbaka, då det är bra att kunna titta tillbaka. Förstå lite bättre varför och hur jag reagerat och agerat på olika saker. Tror verkligen att det kan vara nyttigt. Att se både bakslag och framsteg.
Även om det känns som om jag bara faller baklänges numera. Igen..
Här ska jag leva här ska jag dö så jag håller krampaktigt fast i dig
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller åt vilket håll.
Jag vill känna att jag räcker till. Att jag är helt okej precis som jag är, eller just därför. Det känns som om tiden aldrig riktigt räcker till. Jag vill leva, jag vill andas, jag vill springa ikapp med livet tillsammans med er. Inte stå på samma ställe och trampa luft. Ångesten är tät i natt. Känslan är för stark och jag får ingen ro. Nu skulle jag behöva alla de där dygnen av feberkoma.
Jag vill bli fri ifrån denna sjukdomen, fri ifrån mitt eget fängelse!
Årstiderna ändrar färg och jag känner så tydligt hur mycket jag saknar. Hur många som jag saknar..
När allt kommer omkring så är det med mig själv jag måste leva. Den tanken skrämmer mig, för vem vill leva tillsammans med mig? Ensamma tårar och tomma ord i natten.
Om du frågar mig vad jag vill och vad kampen betyder för mig så skulle jag svara..
Att jag vill kasta höstlöv i luften och se hur de dansar tillbaka genom luften och landar i mitt ansikte.
Att jag skulle vilja rulla omkring i en alldeles perfekt ihopsamlad lövhög, precis som när jag var liten.
Att känna vinden emot mitt ansikte och känna att dagen är helt perfekt som den är.
Att få sitta och prata igenom nattens alla timmar om allt roligt som hänt under dagen.
Att slippa känna alla måsten och alla krav.
Att få se syskonbarnen växa upp och dela alla minnen i en ask.
Att få känna hur det är att slippa denna ångest över precis allting.
Att glömma bort hur det är att känna sig tom och meningslös.
Att hitta tillbaka till livslusten och glädjen över att bara vara.
Att ha energi över till allting som jag vill.
Att aldrig mera säga "jag åt nyss".
Att veta att jag aldrig mer kommer att vara så ensam.
Att kunna känna frihet.
Att inse att det inte alls betyder perfekt att vara "smal".
Att älska livet.
Att våga äta vad och när jag vill.
Att glömma bort ordet kalorier.
Att hitta tillbaka till mitt leende, mitt riktiga leende.
Att veta att imorgon är en dag med nya möjligheter och inte bara tårar av ensamhet.
Att ha ork att se allting världen har att ge.
Att känna att livet visst är till även för mig.
Att kunna känna mig fin för den jag är.
Att aldrig ljuga för mig själv genom att aldrig egentligen finnas.
Att våga lita på att andra stannar kvar.
Att våga tro på att jag är speciell för någon.
Att aldrig mer hata mig själv.
Att ha all tid i världen till att lära känna dig och dig och dig.
Att sluta jämföra mig själv med andra.
Att hitta tillbaka till motivationen.
Att få krafterna tillbaka som jag tappat på vägen.
Att våga gå dit jag aldrig tidigare varit.
Att vara vän med min egen kropp.
Att våga titta i spegelbilden och le.
Att slippa känna all denna smärta.
Att ha kraft och mod att säga "nej".
Att kunna stå upp för mig själv.
Att få vara med när vännerna träffas över en fika eller pratstund.
Att kunna säga "jag mår bra" och verkligen mena det.
Att dansa hela natten lång och glömma bort varför jag grät senast.
Därför att det helt enkelt bara finns en av mig och det är jag.
Ändå sitter jag här och vet inte åt vilket håll jag ska gå?
If it helps I think you´re beautiful
Om du sitter där och känner dig ensammast i hela världen och som om ingen alls förstår.
Om du mest av allt önskar att du kunde få svälta ihjäl, för det kan inte få finnas någon som är så tjock, äcklig och värdelös som just du. Kanske du inte ens vill erkänna för dig själv att du har just de tankarna. De skrämmer kanske för mycket, men du är inte ensam. Jag har inte gått precis i samma skor som du har gjort, men jag vet mycket väl hur det känns när livet skaver.
Jag vet hur det känns när allt man önskar är att få springa ifrån livet och allting känns hopplöst tungt.
Det kommer en morgondag då de där sakerna som idag tycks onåbara, kommer inom räckhåll. Jag vet att det är svårt att tro på. Jag vet att du säkert har tusentals "knäppa tankar" som du tror att andra skulle tycka vara så fel, men jag vet att det inte kan kännas mindre fel just nu eller oftast.
Om du kunde se mina fotspår så kanske du skulle kunna våga lita på att jag förstår hur det känns.
Du är inte ensam.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hanteraLåt mig ligga under löven
Löven ligger utspridda på ett par bord och några i en tjock bok. Små ljuslyktor har invigts nu när hösten är här på riktigt. Jag kan inte alls komma till ro. Skissat en del och har så många bilder i huvudet att det nästan är lite jobbigt. Sitter bara och väntar på att natten ska ta slut så att jag kan gå ut med kameran. Längtar..
Annars har dagen inte alls varit som jag önskat, eller som jag behövt. Kände att jag borde satt mig ned och berättat hur dåligt jag verkligen mår, men jag vill inte oroa mer än vad som redan är. Vill inte alltid vara den som lägger tyngd på någon annans axlar. Tänker på livet och döden. På att inte riktigt orka kämpa hela, hela tiden.
Alla har sina dåliga dagar, men jag känner att mina aldrig riktigt vill ta slut.
Att ständigt jaga efter små ögonblick av lugn. Är det vad som är livet? Jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara visa att det är okej att visa och tala om att man mår dåligt i en tillvaro där alldeles för många tvingar sig till att le trots att hjärtat skriker. Alla som flitigt lägger upp glada foton i alla sociala medier, när de egentligen inte alls känner för att vara "sociala" (innerst inne).
Vi har alla känslor i alla möjliga färger och nyanser. Låt dem få komma fram i ljuset en stund. Det går ingen sönder av. även om det känns så just då i stunden.
..men vad ska jag göra när den där stunden känns som en evighet jag inte klarar av längre?
Jag är så trött på att ha ångest över några fjantiga grönsaker som ligger och fryser i kylskåpet. Ätas eller inte ätas? Jag orkar inte brottas med känslorna längre. Orkar inte känna rädsla för att gå upp i vikt, för jag känner mig redan alldeles för tjock.
-ja, jag har ätit lite, jag har ätit lite..
Måttar med fingrarna framför dig, lite på skoj, men ändå inte alls. Det är ett rent helvete!
Jag trodde att jag lyckats ta mig upp ur det allra mörkaste. Trodde att jag skulle få lite tid att andas. Så fel jag hade. Jag faller allt hårdare nu. Faller allt djupare och jag vet inte hur länge någon har ork, tid och kraft att stanna kvar hos mig. Så rädd för ensamheten bakom hörnet. Dör du så dör jag.
Hur ska jag kunna bygga upp en trygghet när allting står och skakar?
Finns det en väg ut ur anorexin?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag undrar hur långt jag kan falla utan vingar
Jag vet hur det känns att inte längre orka. Hur ont det gör att le samtidigt som det gör ont att ständigt hålla inne med gråten. Att säga "det är okej" trots att jag så väl vet att ni kan se på mig att orden inte är sanna. Jag vet hur det är att springa ifrån livet i ren panik över känslan att den inte är till för mig.
Jag vet hur det känns att falla utan att veta om det finns en botten, ett slut, eller om det alltid kommer att göra lika ont som nu.
Hur länge ska livet endast ge mig en bitter avsmak av ångest och kalorier?
Idag har jag återigen fallit allt längre ned och mest velat ligga i en hög på golvet och gråta mig tom på förtvivlan.
Saknar allting som finns utanför mina ensamma väggar. Ibland, eller ganska ofta, funderar jag på hur det vore ifall jag startade om någon annanstans. BMI under 11 och jag hatar och äcklas över vartenda feta kilo på min kropp! AVSKYR KÄNSLAN av att vilja slita mig själv i stycken.
Jag orkar inte detta längre!
Förlåt för att jag inte orkat med någonting idag.. kraften går åt till att försöka orka dagen.
Monsters don´t sleep under your bed they sleep in your head
"Våga inte ge upp nu! Förstår du inte att det finns alldeles för mycket att leva för. Kan du inte se att du är alldeles för mager och att du försvinner rakt framför våra ögon?"
Alldeles för trött idag och spegelbilden är inte alls densamma hos mig.
We all have stories
Allting känns som en tjock dimma. Jag vill lägga mig ned och gråta, skrika att jag klarar inte mer. Tankarna kommer ingenstans. Jag börjar allt mer inse att detta blir ytterligare ett dygn utan sömn. Kanske blir det att jag letar fram någon film eller vad som helst. Vrider och vänder på mig. Tänker på allt jag vill göra. Allt som jag borde göra, men mer och mer på att jag måste äta någonting.
Vad som helst, men det blir svårare och svårare. Jag kommer ingenstans.
Skulle vilja sätta mig och skriva på ett brev, men då kommer jag aldrig att kunna sluta. Sömn kom och slå mig till marken. Ska nog börja skriva listor varje dag. Att göra listor.. för att komma ihåg sådant som att äta och dricka.
Måla, teckna, fotografera, pyssla.. pyssla.. pyssla.
JAG MÅSTE KOMMA IHÅG ATT BÖRJA LEVA IGEN!
Känner en panik över att vikten rasar nedåt.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälpNär känslorna fryser fast
Mår illa. Måste försöka att få vätska i mig i alla fall.
Nu har jag tappat räkningen på när jag senast fick lite sömn eller ens vila. Sprungit omkring som en liten tok hela dagen sedan jag kom hem efter varit ute på lite ärenden tillsammans med mamma och en vän. Rusade in i duschen knappt en halv timme innan hon kom för att vi skulle åka. Sedan har tiden rusat iväg och jag tillsammans med den. Vi råkade hamna på en lägenhetsvisning dessutom, så jag blev så sugen på att tapetsera om överallt. Vilket jag velat göra länge nu. Det bjöds på fika. Kaffe och bulle, eller festis. Festis dricker jag aldrig och kaffe har jag inte heller vuxit in i (usch). Mamma tyckte jag kunde ta en bulle och innan jag hunnit reagera så gav någon mig en bulle i handen invirad i en servett. Stod ute och jag trodde jag skulle frysa ihjäl.
Bullen, ja den hamnade bit för bit i papperskorgen som stod alldeles för nära intill. Tror faktiskt inte att någon som kände mig märkte det ens, men andras blickar och tissel tassel kunde jag inte undgå.
Nu ska jag tvinga mig till att krypa upp i fåtöljen och vila.
Imorgon blir det heldag hos syster yster. Minns ärligt talat inte när jag var hos henne senast, så jag längtar.
Annars har jag alldeles för många tankar och viljor i huvudet, men inte riktigt orken. Det känns som om jag springer fram och tillbaka för att hinna ikapp.
Det känns som om vikten har rasat bara under de senaste dagarna. Jag förstår inte alls hur sjukvården fungerar, eller inte alls fungerar. Bryr de sig ens?
Om någon kunde förstå
Det finns inte längre några ord kvar som kan få någon att förstå.
Allting är så svårt att känna nu. Jag kan inte själv finna orken att få dem på papper.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självKänslorna som aldrig vill försvinna
Trött, riktigt trött. Tillbringat några timmar med mamma. Hon tittade på tv och jag somnade såklart i fåtöljen. Så allt har varit precis som vanligt och sedan framåt eftermiddagen kom den snabbt krypande. Smärtan i magen!
Legat halvt på golvet, halvt framstupa med värsta magkrampen och det blir aldrig bättre. Läkarna säger att det beror på långvarig svält, men det går ju inte äta eller ens dricka när magen krampar såhär!
Det kommer att bli en lång natt, igen. Jag vet inte om jag ens vågar se framemot en ny dag. Söndagar brukar oftast vara riktiga "ligga i soffan dagar" och trotsa vädret. Jag vet inte hur många gånger som jag tänkt fly landet och aldrig någonsin komma tillbaka igen.
Ursäkta mitt svammel, men jag får ingen ordning på tankarna alls. Det gör för ont att sortera dem helt enkelt.
Mamma var gullig och ringde under kvällen. Pratade om akuten. Läkare, men de gör ändå ingenting. Hur länge har jag inte fått stå på egna ben nu? Utan någon hjälp mer än att de skriver ut recept på mediciner trots noll koll på vad jag har hemma eller inte. De vet att vikten är alldeles för låg (inte har den gått upp direkt och jodå jag själv känner mig alldeles för tjock). De vet att jag mår fruktansvärt dåligt.
Jag står på egna vingliga ben och faller precis framför era ögon. Ni blundar och går härifrån.
Jag undrar ibland vem som är fegast?
Allt jag gör tycks bli fel men jag försöker att ställa mig upp igen
Om jag kunde så skulle jag vilja radera bort hela denna dagen. Det känns som ett enda stort misstag att vara mig själv. Alla tankar och alla känslor som trängs under min hud. Att aldrig få visa vad som kretsar inuti, allting som brister itu så fort jag blir ensam igen och ingen finns att bolla "knäppa tankar" med.
Att alltid visa mig pigg och glad trots att jag bara vill falla isär. Precis som jag gör när ingen ser.
Idag har det allra mesta gått fel och jag gjorde allt för att prata på som om ingenting vore trasigt i hjärtat. Jag önskade så att jag hade ett gammalt porslin som jag kunde få krossa i väggar och golv. Få känna den där känslan av UPPLÖSNINGSTILLSTÅND, porslinsbitar utspridda..
Dataskärmen krånglade ett tag och trodde att jag skulle behöva köpa mig en ny. Igen. I perioder tycks precis allting gå sönder på ytan utom jag, som går sönder inuti. Nu lyckades jag fixa till datorn och funderar på att ordna en kidnappning av mamma. Till någon som jag vet att hon saknar och önskar sig mer tid med (så om du läser detta kanske vi kan ordna det?)
Jag klarar inte av att alltid vara den starka för att andra inte ska falla sönder.
Klarar inte av att stänga inne allting precis hela tiden.
Idag skulle jag vilja radera bort precis allting. Huvudet sprängs och kroppen känns öm.
Äckliga.. jobbiga.. tunga anorexikänslor!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
