Jag vill skrynkla ihop hela världskartan för att jag saknar dig så mycket
När det känns så tomt inuti att jag tror vem som helst kan se rakt igenom mig, samtidigt som om hela hjärtat skulle kunna sprängas precis när som helst. Det är så mycket som jag saknar dig.
Så grymt trött efter en natt som fyllts av tankar jag inte vill kännas vid. Tankar som jag trodde att jag lyckats radera bort i min febertrötta kropp.. men nej, så kommer en granne och lyckas förstöra allting!
Varken lust eller energi att gå in mer på det just nu och inte är hon värd mer tid och energi heller.
Det handlar om att lära mig att jag är värd mer än så.
Solen skiner bakom mina persienner och jag hoppas att jag ska kunna ta mig ut lite idag. Om mina ögon tål lite dagsljus vill säga. Halva stan är säkert nere på marknaden idag. Inte jag.
Ibland kan jag sakna att spatsera emellan alla marknadsstånd, men helt ärligt så brukar det vara så mycket folk att det mer eller mindre handlar om att tryckas fram och tillbaka. Att stå på exakt samma plats efter en timme eller två, för att det är så trångt. Vårsol och marknad betyder mycket utrymme med en kamera runt sjön!
Jag vill, jag vill..
Dags att försöka vakna och skaka av mig grannens dammiga tankar. Kanske spela lite HÖG musik och DANSA med spetsigaste klackarna (tanken lockar verkligen, men så lågt ska jag inte sjunka).
Klockan är bara barnet och jag är så trött. Stackars mamma tittade förbi igår och det fanns inga möjligheter för mig att hålla mig vaken. Nya försök idag.
Jag vill möta våren med ett leende tillsammans med dig
När ska kampen ta slut? Jag springer och springer så fort jag kan ifrån mig själv och det är nu som jag inser att jag gjort fel. Jag har lyssnat för mycket på dem som sagt att jag måste glömma och gå vidare, men de har inte vetat allting som tynger min ryggsäck. Det spelar egentligen ingen roll för det är i slutet alltid jag själv som måste leva med mig.. med mig och ingen annan. Jag har tillbringat nästan dygnen runt med att sova.
Orkar helt enkelt inte med alla tankar och känslor.
JAG VILL INTE SPRINGA LÄNGRE BORT ÄN SÅHÄR!
Det räcker med ett litet felstavat ord för att hela min tillvaro ska trilla isär.
Var hittar jag styrkan till att ta mig framåt?
Idag måste jag hålla mig vaken för att hinna med att göra ett födelsedagskort tills imorgon. Måste hålla mig vaken och slåss emot alla demoner som skriker hur tjock och ful jag är. Kommer jag aldrig att våga tro på vad någon annan säger till mig? Kommer jag alltid att slåss emot mig själv och vara den ständiga förloraren?
JAG VILL MÖTA VÅREN MED ETT LEENDE TILLSAMMANS MED DIG!
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag vill vara hos dig när våren tittar fram
Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför dina kinder. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att gå i våta skor. Det spelar ingen roll hur högt du skriker i förtvivlan. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att lyssna på dina ord. Det spelar ingen roll hur fort du kommer försöka springa ifrån allting. Jag kommer ändå alltid att göra allt för att vara så nära dig som möjligt. Det spelar ingen roll hur många gånger du kommer säga att du känner dig värdelös eller hopplös. Jag kommer ändå alltid att tusen gånger mer tala om för dig hur mycket du betyder för just mig. Jag kommer stanna kvar vid din sida för alltid och det tror jag att du innerst inne vet.. men
Jag skulle vilja tala om det för dig igen och igen.. och igen..
Gumman vad jag saknar dig!
Jag längtar tills vi ses min finaste vän.
How can something so important be so scary?
Förlåt för att jag varit så tyst, eller egentligen så vill jag säga förlåt för att jag finns. Allting rasar runt mig och jag har inte längre någon vägg att luta mig emot. Oroar mig för så många andra och önskar att jag kunde befinna mig på tusen ställen samtidigt. Splittrad och saknaden efter den finaste vännen är stor.
Jag har kämpat så länge, jag har kämpat mig söndertrasad och ändå så rasar jag allt längre ned. Tillbringat den mesta tiden sovandes, även om jag de två senaste dagarna kunnat ta mig ut i vårluften korta ögonblick.
Jag känner att det inte är någon idé att sitta här och skriva en lista över vad jag gjort och inte gjort, för mina tankar flyger åt olika håll.
Igår kom ambulansen och hämtade min granne igen och jag är rädd för att hon inte kommer att orka länge till. Hon har knappast hunnit hem ifrån förra inläggningen då läkaren som kom hem till henne inte alls ansåg att hon var dålig. Två veckor blev hon kvar! Hennes familj tycks inte bry sig speciellt och det gör grymt ont i mig att veta att hon ligger ensam så mycket. Jag gick in till henne igår, nej det var i förrgår.. hon låg och sov så jag ville inte väcka henne. Senare kom ambulansen.
Igår sov jag till 14:40 och gick sedan ned till mamma för att få mysa med brorsbarnen. Fick ett så fint hjärta som lillkillen gjort av en pärlplatta. Det värmde så gott när de såg mig vara där.
"-Åh, Madde!"
Sedan när jag kom hem cyklade jag ut.. bara för att rensa huvudet. Kände mig lite lättare sedan. Jag gick faktiskt och log för mig själv stundvis då jag hade stunden med småkillarna så nära i hjärtat.
Annars mår jag väldigt dåligt.. det finns inga ord som räcker till för att förklara.
Våren har börjat visa sig och dagarna blir ljusare och ljusare, ändå blir mitt sinne allt tyngre. Allt mörkare.
Stundtals vill jag lägga mig på golvet och skrika ut all ångest!
............................. men jag förblir tyst.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självVarför ska det vara så svårt att älska sig själv.. att älska mig lite grann?
Tillbringar dagarna under en filt och tröttheten tar ständigt över all kontroll. Försöker att sysselsätta mig, men när allting runt omkring börjar att svartna, tappa balansen och raseras känner jag mig besegrad av mig själv. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Springer förbi min egen skuggbild och allt jag önskar är att jag vore någon annan, vem som helst bara inte mig själv.
Jag försöker att le och lura om inte mig själv så kanske omgivningen och det är skrämmande hur lätt det är. Samtidigt som jag ingenting hellre vill än att ni verkligen, verkligen ska förstå på riktigt hur långt ned jag är på väg att falla. Hur långt ned jag redan har rasat rakt framför era fötter.
Ni säger att jag är så fin, så fin (samtidigt som jag senare får veta att ni innerst inne inte ville såra mig genom att tala om hur mager jag är.. hur pinnsmala mina ben är och hur rädda ni blir).
Vad ni inte förstår är att jag lättare kan hantera sanningen än att få ord som ska vara "uppmuntrande", men bara får mig att vända på allting fel. Mina röster säger att jag är FET FUL och ÄCKLIG!
Jag kan inte hantera det, jag kan inte och nu har jag fallit djupare och djupare.
Haft flera samtal med mamma och vänner om hur fel jag har. Att de inte ville göra mig ledsen, men vad ingen kan förstå är att det är lättare för mig att förstå, att inse och att kämpa när jag får sanningen än att få en förskönad falskhet. Visst vill ingen höra att man är ful, men i mina öron förvrängs allting och jag vill skära bort allt fett ifrån kroppen. Jag vill försvinna bort ifrån mig själv och många gånger så har sömnen varit räddningen.
Hellre sova än att plågas av mig själv.
Jag har bett mamma näst intill dra mig ut på en promenad när hon kommer, men inte oväntat så sitter jag och somnar återigen. Förstår inte varför jag alltid är så trött. Kämpar verkligen med att hålla mig vaken, men det går inte. Och jag avskyr att lägga upp foton på mig även om det så bara skulle vara en nästipp (allt jag ser är hur tjock jag är)
Kommer det aldrig att vända?
Det har hänt så mycket den senaste tiden och jag har många gånger försökt ta mig tillbaka hit, men tillvaron är ett inre kaos. Sakta kryper jag tillbaka. Sakta.. Igår låg jag med värsta huvudvärken. Tålde inte minsta dagsljus så det blev att blunda under filt och fördragna gardiner.
Jag vill ha liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självLivrädd för det livsnödvändiga
Ångest kring allt som har med INTAG att göra. Ångest kring att äta och det spelar ingen roll om det handlar om grönsaker eller potatis. Jag minns inte senaste gången som jag ens åt potatis och först var jag på väg att skriva upp allting som jag missat under alla dessa åren. Allt som jag varit för rädd för. LIVRÄDD för, men insåg direkt att då skulle jag bli sittandes här i en evighet. Ofta ser jag bloggar med foton på vad de ätit, eller snarare ska äta, för att fotografera en tom tallrik kan även jag göra.
Hur många gånger har jag då inte önskat att jag vågade också. Att rädslan inte vore så fruktansvärt enorm, men jag vet inte hur jag ska klara av att ta mig dit. Jag vet verkligen inte alls!
Halva dagen har snart gått och jag har redan ÅNGEST över de kokta grönsaker som jag inte ens fått i mig. Jag kan inse hur sjukt det är, men ändå är ångesten tusen gånger starkare än mig. HJÄLP! Jag behöver så mycket hjälp till att komma dit där ni är!
Jag blir ledsen, uppriktigt förtvivlad när jag ser hur de omkring mig blir oroliga. Kanske skulle vara bättre för alla om jag inte fanns längre. Ett orosmoment mindre.. men JAG VILL BLI FRI!
Jag längtar efter att våga äta som ni. Om ni kunde ana hur ont det gör inom mig att inse hur långt jag har på vägen dit. Ibland, nej många gånger, önskar jag att någon lyfte upp mig och satte mig på en plats långt bort ifrån där jag är nu. Fast under en filt och knäna under hakan. Ständigt ihopkrupen. Försvarsställning. Trygghet. Tröst.. i en kaotisk tillvaro av LIVRÄDSLA för MATINTAG!
Många timmar i förväg går åt till att oroa mig över OM jag ska få någonting i mig. OM jag ska dricka eller inte och i så fall ständigt tvingar anorexian mig att KOMPENSERA dagar i förväg. Samtidigt som jag ständigt är LIVRÄDD för allting, hela tiden.
Jag vill sitta bredvid er. Våga vara lika starka som ni är, även om det känns tragiskt att ens nämna ordet "våga".
Jag orkar inte mer, jag kan inte dricka eller äta annat än det som är tillåtet. Vill slå sönder mig själv för allt borde vara tillåtet. Ändå kommer jag inte framåt. Jag är dödstrött på att springa. Ändå är det som om jag inte kan styra över min egen kropp som skriker av utmattning.
Behöver bearbeta min ryggsäck. Behöver ha någon att rensa, sortera, kasta bort och få klarhet i tankar och känslor. Någon som jag vet alltid stannar kvar oavsett hur hårt det blåser. Jag behöver TRYGGHET.
Jag är fast i en fälla och allt, allt jag önskar mig är att få bli fri. Allt jag önskar mig.
Jag behöver någon som orkar förflytta mig ifrån denna platsen till en annan. (mat borde vara så naturligt att detta inlägg vore löjligt oviktigt.. men det tar upp så mycket av min tid, tyvärr).
Jag tycker inte.. inte.. inte.. inte om mig själv.
Viktigt att komma ihåg är att jag trots allt kommit en bra bit på vägen! Jag har kämpat mig igenom många år.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringUnder ytan vore jag ingenting utan er
Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.
Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!
Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".
Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.
Gråten sitter fast i halsen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv VänskapNär alla drömmar faller som ett korthus rakt framför mina ögon och balansen att bygga upp dem har tynat bort
Jag vet att tiden emellan då och nu, nu och då har försvunnit i ett svart hål. Jag vet inte hur många gånger jag önskat mig tillbaka till någonting så långt, långt bort härifrån.. att vägen dit varit farligt nära. Jag tänker inte sitta här och neka er sanningen eller försöka lura mig själv, att jag varit så nära att falla rakt emellan era fingrar och ni skulle inte märka det innan det vore försent. Då skulle ni kanske undra vart det lilla gnyendet tog vägen?
Jag erkänner att jag varit nära att ge upp. Att jag inte längre känt att jag haft anledning till att kämpa, när inga resurser längre finns att leva för. Tiden har fallit som ett korthus och jag tillsammans med den och jag vet att jag troligtvis kommer att rasa ännu längre ned både fysiskt och psykiskt, men vad kan jag göra?
Sälja min själ i ett gatuhörn?
Allt jag vill är att få ha mina drömmar kvar. Små som stora så ger de ändå näring åt viljan.. men jag står tom och naken på tårar kvar här. Utblottad bokstavligen.
Det har hänt mycket de senaste dagarna och allt snurrar mest omkring. Ändå har jag tillbringat 99.9% av tiden i djup sömn (inte klokt när jag tänker på det..), men allt för att orka överleva.
Vad jag har gjort under den vakna tiden kanske en liten fråga hörs?
............................................ gråtit förtvivlat.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälpI´m a shell of a girl that I used to know well
Vem gömmer sig bakom alla tårarna?
Varför var det ingen som tog tag i allting redan då för länge sedan?
Jag skulle kunna rada upp frågor efter frågor utan att få ett endaste svar. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste gå vidare. Gå vidare. Gå vidare? Hur ska jag kunna gå vidare när mitt inre ligger utspritt på golvet för allas beskådan. Ensamt och trasigt. Jag är rädd.. nej, jag är livrädd för att inte orka längre.
Jag försöker att hålla modet uppe. Klistra upp ett leende som inte lever på insidan.
Varje kväll tänker jag på allt som jag vill få sagt. Allt jag vill få förklara och allt som jag behöver hjälp med för att ha en chans till att ta mig framåt. Inte rasa baklänges, men jag fastnar ständigt i ångestens klor och glömmer helt och hållet bort precis allting som jag ville ha sagt. Jag vet att jag säkert låter helt vimsig och flummig, men känslorna är inte i kontroll. Jag är inte i kontroll utan s p l i t t r a d
Tv:n står på som lite sällskapsljud och jag börjar gråta för någonting som inte är så mycket att gråta över egentligen. Saker påminner mig ofta om allting som jag saknar. Allting som jag önskar vore, men jag sitter fast.
Jag sitter fast och får inte den hjälp som jag behöver. Är jag inte värd besväret?
Just nu avskyr jag precis allting med mig själv. Avskyr hur fet och ful jag är, för jag kan inte alls förstå eller tro på att det skulle vara annorlunda. Känslan kan inte vara så fel.
Jag är ledsen över att jag är så deppig, så nere, så grå och tråkig.. jag är ledsen över att jag finns.
Sometimes you just need someone to tell you you´re not as terrible as you think you are
Dessa orden har troligtvis aldrig tidigare här i bloggen eller någon annanstans heller för den delen, bortsett alla skrik på hjälp länge utan att bli hörd.. men jag känner att det är nu som jag verkligen behöver allt tänkbart stöd.
Om det skulle kunna vara genom kommentarer, mail, brev eller sms. Vad som helst för jag känner att jag tappar fotfästet mer och mer. Medvetet har jag varit tyst i min blogg. Inte hittat någon låga.
Någonstans finns den säkert kvar, även om jag nu har enormt svårt att känna den.
Jag behöver stora förändringar, mycket stöd.. men jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv för jag orkar verkligen inte alls längre.
Min själ är krossad. Förlåt för att jag inte har någonting roligt att säga, men jag känner mig förlorad för alltid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpThe best project you´ll ever work on is you!
Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.
Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.
Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.
Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!
Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär nätterna håller mig vaken och dagarna känns mörka
Snart tappat räkningen på dygn av fruktansvärd kramp i magen! Finns ingenting att göra mer än att stå ut. Ingen ide att söka sig till akuten, för de gör ingenting ändå. Läkarna ingenting heller.. försökt redan. Omöjligt att ens dricka när den krampar så och ingen som inte varit med om det kan förstå hur ont det gör. Att inte kunna stå rakt, att inte kunna lägga sig ned och att inte kunna sitta ned utan böjas i FRUKTANSVÄRDA SVÄRD i magen!
Orkar inte längre..
Solen tittade fram lite kort på morgonen, men har gått och gömt sig igen. Längtar så mycket efter sommaren.
Jag har inte så mycket att skriva om egentligen utan ville bara lämna ett litet spår om att jag lever, eller i alla fall andas. Dagarna går åt till att tränga undan alla känslor för att ha krafter kvar till tiden.. fram tills dessa sömnlösa nätter. Då bryts jag itu. Då faller jag isär totalt. Känner sådan hopplöshet att gråten inte går att hindra. Hopplöshet över att det ska vara så väldigt svårt. Så väldigt svårt och jag vill så mycket mer än det här. Så mycket, mycket mer än det här.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetBara du finns där för mig när någonting hotar kväva mig så håll om mig
Håll om mig. Jag håller om dig. Någonting hotar att kväva mig, bara du finns där för mig och förstår mina ord innan jag har sagt dem. Jag vill flyga bort härifrån, bort till där du är och vandrar planlöst om natten.
Tårarna trillar nedför kinderna av saknad, av längtan efter någonting som bara du kan förstå.
Det är tryggt att ha dig och du ska veta att jag aldrig kommer att försvinna ifrån dig. Vänskap som är mer än guld för mig. Sömnlösheten är kvar.. Alla tankarna kryper under huden på kvällar och nätter. Allt som jag gömmer undan ifrån dagsljuset.
Hur tar jag mig vidare? Min osäkerhet gör att jag skakar av ångest. Mamma har varit hos mig en stund idag.
Min sallad och hennes potatisbullar med lingonsylt. Mådde så väldigt illa och jag kom på mig själv med att liksom "vakna till". Så bra på att stänga av hela tiden och idag ville jag kasta iväg de där kokta grönsakerna i väggen. Ångest över grönsaker. GRÖNSAKER!
Magkramp och bara så jobbigt. Det är bara att stå ut och hoppas på lite vila, men så mycket jag vill göra. Så mycket jag tänker på. Svarar på kommentarer imorgon, nu ska jag skriva vidare på annat håll.
Eller jag vet inte vad det blir. Natten är ung och alldeles för lång.
Håll om mig för någonting hotar att kväva mig. HÅLL OM MIG.
Håll om mig.. bara du finns där för mig och jag finns där för mig. Bara du förstår orden innan jag sagt dem högt.
Trygghet som aldrig försvinner och jag vill bort härifrån till dig.
It´s okey to lose yourself for a little while in books in art.. let yourself get lost
Det är en känsla i brösten som gör för ont. Du säger någonting samtidigt som du förblir tyst. Samtidigt som jag kan känna att det saknas någonting, är jag full utav känslor i ett virr varr.
Jag försöker att inte visa. Försöker att hålla det inom mig för att inte oroa dig, men det värker in bröstet och jag vet att jag går sönder lite mer för varje sekund. Längtar efter så mycket mer än det här.
Längtar långt bort till någon som vet, någon som förstår att tystnad kan skava sönder ibland.
En natt utan sömn. En natt utan vila och jag är på väg ut.
Måste komma bort ifrån ångesten. Jag vet bara inte åt vilket håll jag ska gå..Tjockkänslor. Vill springa bort ifrån mig själv. Varför måste det vara så svårt att äta? Varför?!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självDet där med att verkligen inte alls tycka om sig själv
Det finns inte ord som kan förklara hur väldigt SVÅRT jag har för att se mig själv!
Jag bokstavligen springer förbi alla speglar och känner en sådan avsky att jag ofta bryter ihop totalt. Känner att jag inte orkar längre, att jag bara vill bort ifrån allting och allra mest ifrån mig själv. Vill gå ned alla äckliga kilon och slippa känna allt fett. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT KÄMPIGT!
Nu har jag tagit ett enormt steg till att våga visa mig själv lite mer. Visa hur tjock och ful jag är.
I de där ögonen gömmer sig så mycket smärta. Så många tårar och så mycket skrik. Sådan förtvivlan som många gånger varje dag får mig att undra hur länge till jag har kraft att kämpa.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag är alldeles för TJOCK och FUL!
Egentligen så hade jag mycket mer att skriva, men klarar inte av det längre. Tog fotot på förmiddagen och fortfarande sitter jag och skakar av ångest bara vid synen av mig.. i ögonvrån.
Jag ska försöka att lägga upp foton framöver, när det vet jag inte. Jag har tankar, men sedan får tiden visa.
Idag vann jag i alla fall över mig själv på sätt och vis.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självVar det rädslan, smärtan eller var jag inte redo att se sanningen?
Stunden kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig tillbaka. Det gör så ont varje gång som jag tänker på det och jag gör det ofta, ofta.. Varje dag finns du med mig. Jag bär dig i mitt hjärta.
Åren som du fattats mig är olidligt många, inte bara för mig utan så många andra. Om jag kunde skulle jag byta plats med dig. Du var en kämpe och nu är du en ängel för alltid så älskad och saknad.
Jag hatar den vidriga cancern som tog dig! Jag hatar den!
Jag saknar dig något oerhört och jag önskar att jag kunde få tillbaka den dagen som du somnade in. Den dagen då jag inte hann säga alla de orden som plågar mig för alltid. Jag hann inte, jag hann inte fram till dig.
jag vet inte om det var rädslan, smärtan eller om jag inte alls var redo att inse sanningen. Att du tänkte lämna oss för alltid. Just då och just nu önskar jag att de där milen emellan oss endast var millimetrar, men det är försent. Jag fick inte säga hejdå, jag fick inte säga att jag alltid, alltid kommer att älska dig och jag är ledsen över att jag inte klarat av att bli den du skulle önskat att jag vore.
Det gör ont, nej det skaver ordentligt ibland då någon säger att jag inte "lever livet och njuter för det jag har".
Det skaver, river sönder mig inifrån, för de kan inte se min strid. De kan inte se mina känslor eller ens veta allt som jag brottas med.
Nu vill jag inte låta ynklig eller att någon ska tycka synd om mig, för det är helt enkelt du som borde vara här istället. Det är den känslan som jag får, känslan som jag inte blir fri ifrån.
Jag vill ha dig tillbaka. Snälla kom tillbaka!
Du fattas mig........ du fattas mig. Ett pussel utan just den där speciella biten, kan aldrig bli som förut.
Det finns ett hål i mitt hjärta. Samtidigt som det är överfyllt av kärlek till dig älskade syster.
Springer för livet.. för livet.. livet
Du säger att det får dig att må bra. Du säger att du har ätit så mycket över julen och att det är helt normalt att springa iväg till gymmet varenda dag. Speciellt efter den där extra skinkan, köttbullen eller sillen. Du säger att det är helt normalt att få lite lagom ångest över missad träningstid samtidigt som du ler med chokladfläckar på tänderna. Du måste ständigt uppdatera om hur duktig du varit och hur perfekt allting varit, samtidigt som det står mig upp i halsen för det borde inte vara så väldigt viktigt. Det där med att stressa rakt igenom livet med ett ganska falskt leende på läpparna.
Varför dyker det ständigt upp nya bantningsdieter, träningsbloggar, matkoma hit och dit? Varför kan det inte få vara okej en liten stund att vara som du är? Det är inte alls konstigt att så många mår dåligt över hur de ser ut och vad de äter eller inte äter. Själv vill jag just nu springa åt helt fel håll och aldrig, aldrig stanna kvar igen.
Den där grönsakerna känns plötsligt så vidrigt äckliga och ger mig ångest så stark, så stark. Samtidigt som jag innerst inne kan förstå att det inte alls är sant att de betyder FETT.. känslorna vrids om och skapar någonting som förnuftet inte rår på. jag är så trött på att ständigt matas med denna hysteri om att vara perfekt.
Nu ska man inte bara vara smal utan sund och "fit" till maxgränsen. Varje litet gram är räknat och ingen mat utan träningstid på gymmet eller motionsspåret.
Det är inte konstigt att jag sitter här och funderar på att allvarligt strunta i allt vad grönsaker heter och aldrig, aldrig äta igen. Nu säger jag inte att det kommer att bli så, men det känns så. Det känns så.
Tidigare så fick jag en sådan stark ångest och tänkte direkt att nu orkar jag inte kämpa längre. Nu struntar jag i allting, för det blir för mycket. Vill inte förklara hela tiden varför jag mår som jag mår. Varför eller därför..
Jag är trött på att skrika efter hjälp som jag ändå inte får och att försöka göra min röst hörd när omgivningen ändå inte tar den till sig. Så många som inte alls vet någonting och det gör allvarligt talat riktigt, riktigt ont.
"Det är så verkligheten ser ut och det är normalt att vara sund och träna"
Visst, till en gräns, men jag kan inte säga att det inte påverkar mig negativt. Jag kan inte säga att jag mår fruktansvärt dåligt av det och att jag mer än gärna skulle vilja springa iväg till gymmet på direkten.
Bara för att förbränna de där grönsakerna som jag fått i mig (men jag tycker att jag är för tjock för att synas bland andra i träningstrikåer)
"Du kan väl inte mena att du tycker du är tjock!?"
Jo, det tycker jag. Du kommer aldrig att förstå det, men det tycker jag och jag hatar den känslan. Jag vet att det är en känsla, bara en känsla.. men den känslan får mig att springa för livet, för livet åt helt fel håll och det hjälper inte mig att ständigt matas av träningshysteri.
Det är hälsosamt att träna det håller jag med om, men frågan är när det går ifrån hälsosamt till tvång?
När du går till gymmet för att kroppen vill eller när hjärnan vill? när du går till gymmet enbart för att träna upp en svag rygg, eller starkare skelett och inte för att du åt lite för mycket till middag dagen före? För erkänn att du mår lite bättre av att tacka nej till kakan på kafferasten, medans jobbarkompisarna slickar sig om munnen.
Status: 560 kalorier förbrukade i skogen och det får mig att vilja strunta i varenda grönsak.
Jag för en ständig kamp som ingen annan har en aning om, eller väldigt få för det finns några som förstår. Några som förstår. Tycker bara att det är synd hur många det är som mår riktigt, riktigt dåligt av all denna träningshysteri.
Lämnar dig aldrig
Kan inte koncentrera mig på någonting. Känner att jag tappat fotfästet lite, eller rättare sagt riktigt mycket.
Kanterna på båda mina sidor är farligt nära för utan dig vet jag inte vem jag är, eller vem jag skulle kunnat bli.
Orden utan dig känns meningslösa. De fortsätter helt utan innebörd.
Ett ord, det räcker med ett litet ord så jag vet att du finns kvar i mina andetag.
Ett litet ..hej
Och hela världen gnistrar av iskristaller för dig.
Jag kommer aldrig, aldrig att lämna dig vännen min. Så orolig.. SÅ OROLIG!
Tankarna vandrar till allt det andra långt bort ifrån det här
Snälla, kan jag inte få sova. Kryper i hela kroppen och tankarna spretar åt alla håll. Längtar efter någonting så långt ifrån det här. Längtar till förändringar och att bara få vara mig utan anorexia, utan ångest, tårar och ensamhet. Jag vill så mycket mer än det här.
Stackars granen vinglar till allt oftare när jag närmar mig för mycket. Jag trodde att jag var helt knäpp som lät mamma övertala mig till att binda fast granen, binda fast granen. Hallå en GRAN! Så får det bli när benen inte håller uppe mig. Tragiskt och komiskt på samma gång.
We know every line and now I can´t remember
Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!
Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.
Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.
Jag får inte ihop matematiken alls.
hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.
Vilken den nu är?
Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!
Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.
Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.
Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
