Var det rädslan, smärtan eller var jag inte redo att se sanningen?


Stunden kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig tillbaka. Det gör så ont varje gång som jag tänker på det och jag gör det ofta, ofta.. Varje dag finns du med mig. Jag bär dig i mitt hjärta.
Åren som du fattats mig är olidligt många, inte bara för mig utan så många andra. Om jag kunde skulle jag byta plats med dig. Du var en kämpe och nu är du en ängel för alltid så älskad och saknad.
Jag hatar den vidriga cancern som tog dig! Jag hatar den!
Jag saknar dig något oerhört och jag önskar att jag kunde få tillbaka den dagen som du somnade in. Den dagen då jag inte hann säga alla de orden som plågar mig för alltid. Jag hann inte, jag hann inte fram till dig.
jag vet inte om det var rädslan, smärtan eller om jag inte alls var redo att inse sanningen. Att du tänkte lämna oss för alltid. Just då och just nu önskar jag att de där milen emellan oss endast var millimetrar, men det är försent. Jag fick inte säga hejdå, jag fick inte säga att jag alltid, alltid kommer att älska dig och jag är ledsen över att jag inte klarat av att bli den du skulle önskat att jag vore.
Det gör ont, nej det skaver ordentligt ibland då någon säger att jag inte "lever livet och njuter för det jag har".
Det skaver, river sönder mig inifrån, för de kan inte se min strid. De kan inte se mina känslor eller ens veta allt som jag brottas med.
Nu vill jag inte låta ynklig eller att någon ska tycka synd om mig, för det är helt enkelt du som borde vara här istället. Det är den känslan som jag får, känslan som jag inte blir fri ifrån.
Jag vill ha dig tillbaka. Snälla kom tillbaka!
Du fattas mig........ du fattas mig. Ett pussel utan just den där speciella biten, kan aldrig bli som förut.
Det finns ett hål i mitt hjärta. Samtidigt som det är överfyllt av kärlek till dig älskade syster.






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR