Julen känns snart som ett litet minne och jag har nog inte berättat någonting om hur den var?

Började med att trilla nedför trappen, men mamma som var uppe och hämtade mig gick framför och kunde hindra så jag inte gjorde mig mer illa än att.. jag nära på slog halvt ihjäl kroppen. nej, jag klarade mig så pass att endast höften och ryggen värkt enormt sedan dess. Först nu som jag börjar kunna röra mig utan att knapra värktabletter. Kunde gått mycket värre, huvudet för och allt. Oj!

Så går det när benen inte riktigt bär.

Syskonbarn på fotona.

 

Snön lyser med sin frånvaro och endast tomtarna påminner om att det är julafton. Snart ska jag göra mig klar för dagen och hoppas att den går förbi utan alltför mycket ångest. Utan alldeles för många tårar, men jag har bestämt mig för att ta stunden som den kommer. Blir jag ledsen, så får jag väl dra mig undan istället. Jag vill verkligen inte uppleva de senaste jularna igen. Blir det en bra kväll så hoppar jag lite i taket och ska försöka stanna kvar i stunden. Det är ändå bara julafton en gång om året. Vem vet kanske den blir riktigt bra och en sådan jul som jag alltid önskade mig när jag var liten, men aldrig fick. En jul med trygghet.. Någon julmat blir det inte för mig, utan jag tar med egna grönsaker. Tangentbordet krånglar så jag orkar inte slåss med varje försök att skriva. Återkommer senare. Julkramar!

Inte många timmar kvar innan julafton. Så många tankar, men dem försöker jag glömma bort.

 

 "Beautiful like Diamonds in the sky" musiken dunkar i högtalarna och jag försöker tränga undan verkligheten. Vandrat runt och städat hela kvällen, inte kunnat tillåta mig att sitta still. Balkongdörren står öppen, så jag "värmer fåglarna" som någon en gång sa. Jag älskar sommarvärmen, men på nätterna så måste jag ha dörren öppen. Det ska vara så kallt som möjligt näst intill. Självklart packar jag in Tintin så hon har det varmt och gott och inte står i drag. Dessutom så tycker hon om att sova bakom sina filtar, vaknar lagom på morgonen till sin lilla frukost. Nu spårar jag visst ur helt.. kvällen har varit  s v å r

Vet inte om jag ska sätta på en film, krypa ihop i fåtöljen och försöka sova eller vandra runt tills det bildas spår i golvet. Skulle vilja ringa till någon, prata ur mig lite. komma på andra tankar.

 

Men ibland kan en telefonlur kännas så väldigt, väldigt tung.

Kommer på mig själv med att jag fortfarande har så svårt att se mina egna händer! Att stå framför en spegel är näst intill omöjligt, jag blundar när jag borstar tänderna och när jag duschar. Helst i mörker. Hudkräm är det svåraste jag vet! Luktar gott och jag har några favoriter, men det är sällan som jag vågar använda dem. På armarna går det bra och ovansidan på händerna, men INTE handflator och fingrar! Jag vet varför och jag försöker att intala mig att det är okej.. Jag ska klara det så småningom. Jag ska klara det.

Någon som läser detta tror jag väl att jag är helt knäpp? Det bjuder jag på (jag vet varför..)

Hur ska jag komma vidare utan att ha någon att ventilera med?

 

Jag känner mig som en trasdocka. Söndertrasad. Utsliten. Bortkastad. Utnyttjad.

Ikväll är det riktigt, riktigt jobbigt!

Alice i Underlandet.

Jag älskar denna boken för dess innehåll. Texterna. Fantasin och alldeles underbara teckningar. Sedan att den är stor och tjock gör allting alldeles underbart. Min kamera har börjat strula senaste tiden, men fick lite fotat innan både jag och den gav upp.

 

 

Några bokstäver som skulle kunna rädda mig. Du kanske tycker att de är obetydliga, eller är o n ö d i g a

dess rätta betydelse. För dig?

Jag skriver dem till dig. Ord för ord så ofta och tillbaka studsar.. "d e t s a m m a"

 

Jag säger att jag älskar dig och önskar att du kunde säga "jag älskar dig" tillbaka, men det förblir tyst.

 

 

Det fanns en tid

jag inte förstod

en tid med hans fingrar

som alltid gått emot

mig och min

barndomsfrid

 

där vuxna alltid stått

sett på, blundat

varför.. när barn

med små händer

kämpat själens rätt

trodde jag förstod

allt snett

 

barnet i mig gråter

borta är vuxen moral

som gömde sig bakom

stenar och i

lögnernas vackra dal

 

sålda är själarna

bortglömt barn skriker än

jag försöker lugna

den lilla

det finns inga svar

 

men du är aldrig

ensam

jag finns alltid kvar

 

Det var du och jag

sommar

och havet lekte

med dig

med mig

och gav oss blå läppar

 

jag såg det så tydligt

och det skrämde mig inte alls

när din blick

och min blick

föddes i varandras

och blev två barns

trevande försök

att flyta med vågorna

 

iväg

och långt

bort

 

under ytan blev vi små

och jag minns

vi var vackra

i varandras blickar

 

och det spelade ingen roll

att försent

var för längesedan

och nu

bara fanns inuti

 

för jag minns

vi var vackrast

i varandras blickar

 

Så har jag missat denna dagen också. Meningen var att den skulle ägnas åt att svara på några mejl och därefter tillbringa tiden med att teckna och måla. Nu blev det inte så. Någonting fick mig att falla handlöst ned och mestadels har jag gråtit, svalt tårarna, gråtit ännu mer och återigen gjort allt för att svälja tårarna. Gråtit sådär hejdlöst som små barn kan göra när de ser sina knän blöda efter ett fall i asfalten. Idag föll jag. Hårt.

Känslomässigt. Brottats med alla Flashbacks och hemska minnen och det har gjort riktigt, riktigt ont.

Stundvis så har jag velat springa framför ett tåg och skrikit åt det att köra över mig. Köra över mina känslor och minnen. Trots att jag är väl medveten om att de kommer tillbaka emellanåt, för alla vet att det går inte att tränga undan minnena hur länge som helst. De simmar alltid upp till ytan igen, som döende fiskars sista andetag.

(ja nu var det bara en utav mina lustiga bilder i huvudet..)

Att tränga undan eller stänga inne alla känslor blir alltid, alltid ett kaos till slut, men jag måste för att orka.

Och idag gick det inte alls utan allt, allt trängde fram i gråt.

 

Tycker inte om att gråta. Det känns som om jag aldrig ska kunna sluta igen. Jag känner mig så svag.

Jag vill fly ifrån mig själv och aldrig springa tillbaka. Inte än. Tar till en flykt som skulle kunna leda åt vilket håll som helst, utom just hem till mig själv. De hemska minnen som jag tänker på mest hände för tre år sedan. Det var då som jag flyttade tillbaka hit och det var då som allting slutade, även om det är ytterst få som vet om detta. De flesta säger att jag måste lägga "det" bakom mig. De tror att det slutade julen -97, men så är blev det inte......

 

Kan jag få lämna alla mina hemska minnen i din ficka och sedan själv få springa åt det andra hållet?

Jag skulle vilja bygga mig ett luftslott, utan dem, utan alla hemska minnen, tankar, känslor och gråt. Precis intill havet skulle jag vilja bo. Där skulle jag kunna lyssna på havet och måsarna. Springa på stranden och jaga vågorna. Och livet. Tillbringa dagarna med sandslott och slottsruiner.

Instället för att räkna revben med millimetermåttband.

 

Jag stannar aldrig tillräckligt länge på ett och samma ställe för att ni ska märka när jag är borta.

Döm inte mina minnen för de är inte mig, bara min hemska bakgrund. Tolka mig inte fel nu, ni får jätte gärna stampa ihjäl dem åt mig.

 

ett urblekt fotografi

ett minne som är tabu

en ram med spricka i

ett minne som gick itu

 

ett hus utan tak

en flicka utan kläder

en leksak utan sak

en flicka med skinn av läder

 

ett rum utan möbler

en blomma utan sol

ett hjärta som blöder

en flicka utan kjol

 

en kind utan en tår

se men inte röra

ett hjärta fyllt av sår

orden som ingen tycks höra

 

ett urblekt fotografi

hon finns kvar

där i

 

 

Om du ställer dig lite på avstånd ser du då?

Om du ställer dig lite längre på avstånd och betraktar klassen, lyssnar på ett surr av röster, utan egna röster. Händer som far upp i luften och viftar likt en flock småfåglar på väg upp, upp. Söker frihet utanför ett fönster. Det är så lätt att glömma bort de som inte hörs. De som krampaktigt håller fast ena handen i stolen och den andra i blyertspennan. Det är så lätt att glömma bort de mindre, de tysta, de osynliga små. Flickor med blyertspennor i svart. Under hennes bänklock ligger rader utav färgglada redargummin formade av fantasin.

Rosa som molnen. Blåa som ängarna. Gula som haven. Formade av fantasin.

Trasiga i kanterna av för hårda krav och slängda i golvet i frustration, av att inte synas rätt. För hårt tryckta emot pappret.

 

Pojkarna är ifrån en helt annan värld. Kastar papperstussar och pratar alldeles för mycket. Tycker flickan som ritar drömmar i svart blyerts. Pojkarna vet inte om det än, men hon vet. Trots att hon aldrig säger någonting, för det är hennes egen lilla hemlighet där under sin blonda lugg med små flätor. Hon pratar aldrig, skulle aldrig öppna sig för någon annan. Hon ritar små prinsessor med ledsna ögon. Slott med björkstammar i svart och vitt. För hon vet precis hur hon vill ha det i slutet, där i fantasin.

 

Om du nu tittar upp på klockan och upptäcker att den knappast rört på sig alls. Som om tiden står still, trots alla små viftande barnahänder som söker uppmärksamhet. Utom just de där två små som ritar i svart blyerts nästan längst fram i klassen. Hon som finns där alldeles tyst och ändå aldrig syns. På riktigt. Det är så lätt att leta fel. Att lägga all energi på de som hörs. Eller som den lilla flickan med flätorna skulle säga, de som stör.

Men det skulle hon aldrig tala om för någon så att det hörs. Kanske skriva det längst ned på baksidan utav teckningen, men ingen tittar där. Det vet hon. Hon ler lite i smyg över att hennes hemlighet är bevarad.

 

Flickan önskar att hon slapp gå hem. Oroligt vrider hon sig på stolen. Börjar få allt svårare att sitta still.

Tittar ut genom fönstret och drömmer sig bort för ett ögonblick. Någon knuffar till henne och snabbt sänker hon blicken igen. Fortsätter rita med sin blyerts i svart. Föds vissa barn med trasiga hjärtan eller råkar de bara hamna helt fel? hur många gånger har du missat de som sitter tyst i ett rum fyllt av små viftande armar? Klockan ringer ut till rast. Stolarna gnisslar emot golvet, ljudnivån höjs till ett muller av oljud. Flickan vill hålla händerna för sina öron, men låter bli. Bäst att sitta still, tyst och still, tänker hon och ritar vidare. Allt snabbare, men ändå djupt koncentrerad. Vita hästar med vingar och döper den till silverfot. Silverfot som kan flyga över molnen.

 

Inom loppet av ett par minuter är klassrummet tomt. Så när på den lilla flickan med lugg och blonda små flätor.

Har du lagt märke till henne nu? Det var på tiden, för hon har ju suttit där hela tiden. Med svart blyerts.

Frågar du varför prinsessan inte är glad så svarar hon knappast hörbart:

"-hon har inte fått veta hur det känns än"

Svarar hon och lägger sin vänstra hand över teckningen.

 

För om du hade lagt en liten stund till att fråga henne hur hon egentligen mår.

Då skulle du inte ha frågat. Nu måste hon gå hem till en OTRYGGHET.

 

Jag var länge den lilla flickan och jag hade så gärna velat berätta. om du frågat.

 

Minns du att vi sa att vi för alltid

skulle ha varandra

 

att du lovade mig att vi

skulle flyga till solen

på våra superhjältevingar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns en lekplats på vår gård

dit barnen inte går

med traktordäck till gungor

rostiga rutschkanor av plåt

och en gunghäst som springer

när det blåser

 

det finns en lekpark på vår gård

dit barnen inte går

en sandlåda fylld av asfalt

korgar utan nät

och en klätterställning

som jag klättrar i

när ingen ser på