Kommer det alltid att vara så här nu, lika tyst och tomt?

Solen har växlat till regn och tillbaka till sol och regn. En dag som ett perfekt tillfälle att få kura riktigt länge under sköna filtar, men det är inte detsamma längre. Någonting fattas och finns det någonsin ett svar som jag kommer

att få veta?

Jag vet ingenting och det gör ont. Kanske lika bra att försvinna?

imorgon blir det troligtvis ritstund med en fin liten kille. Han har tydligen pysslat lite idag och ville att jag skulle rita någonting åt honom.

"Jag vet inte vad han har för idéer för det är visst en hemlighet" är det enda som jag fick veta i telefonen. Så kanske kan morgondagen le emot mig ändå, trots allt. Det ska bli roligt!

 

 

Dagen igår kommer jag att bära med mig länge.

Jag vet inte när jag senast kände så mycket glädje. En hel dag! Satt och log för mig själv mest hela kvällen när jag kom hem och ni är så guld värda. Solen tittade fram hela dagen och jag tror nog att jag aldrig har haft en sådan dag när livet har kittlat mig i magen. Kittlat mig i magen mest hela tiden och att jag sedan var så trött att ryggen nära på gick av, spelade ingen roll.

Önskar att alla dagar vore likadana.

 

 

Jag vill vara där du är. Så långt bort ifrån mig själv.

 

 

Stanna ett tag och hjälp mig att bli stark nog att stå på egna ben. Stanna kvar hos mig för jag saknar dig mer än vad du anar. Jag vill hålla drömmen vid liv om att få leva fritt.

Stanna ett tag och räck mig din varma hand. Jag vill hitta på så mycket roligt innan sommaren tar slut.

Lyckliga dagar är som ett drömmars land.

Fantasitankar en natt utan sömn. meningsfullt eller tomt?

 

 

Knyter upp de hårda knutarna i magen och låtsas att jag är fri för ett ögonblick.

När jag äntligen tillåter mig själv att ha lite "egentid", inser jag hur långt ifrån den rätta vägen jag har vandrat under alla dessa år. Bättre sent än aldrig heter det väl, eller hur? Säg inte att jag har fel för jag vet inte om det finns någon som kan ta emot mig då. När jag utmattad trasslar in mig i anorexins tankemönster.

Det finns så mycket som jag vill göra. Så många drömmar, men nu har jag bestämt mig för att sluta skriva önskelistor i huvudet. nej, nu ska jag skriva listor på allt som jag har lyckats med för att med ett litet leende kunna stryka över och tänka på att jag klarat av någonting.

Någonting.. om än så litet så alltid just någonting.

Ibland kommer jag på mig själv med att hålla tårarna inom mig. När drömmarna kryper fram och jag inser hur långt borta ifrån dem som jag står.

 

Någon slet sönder mitt liv redan när jag var liten och om jag nu inte kan få någon hjälp att hantera dem och allt där emellan får jag försöka plåstra om dem på egen hand. Frågan är hur?

 

 

 

 

Likt fjärilens sköra vingar

har mitt liv brustit

och på gränsen till andra sidan

har jag viskat för mig själv

 

 

jag var flickan i snökulan

utan chans att ta sig ut

en legofigur

utan sidan soldater

 

jag hade inte två vita hästar

inget skyddande skal

bara mina brustna vingar

 

 

idag har jag mina vingar

för ett ögonblick

intill mina skuldror

och jag kan försiktigt säga

 

 

 

 

Det finns inga ord som kan förklara hur dagarna har varit. Vilka strider som segrat på nätterna när endast tårarna har varit en tröst, om ens det. Det känns fortfarande alldeles omtumlande och skrämmande när jag försöker samla ihop mig en aning. Det går inte. Jag stretar åt så olika håll och en del av mig vill springa ut i natten och inte komma tillbaka innan morgonen är här. Krypandes alldeles utmattad och nöjd. Springa bort alla känslor av förtvivlan, ängslan, ensamhet, tjocka känslor och hopplöshet.

Jag har kämpat med att kanske ge upp. Senast ikväll gjorde jag det. Kämpade med att ge upp eller inte.

Jag är så trött på att slåss med mina egna tankar. Mina egna känslor. Tankar och känslor som egentligen inte alls är mina längre, de tillhör anorexin. Jag är fastnaglad i anorexins klor!

..men det var inte det som jag ville säga egentligen. Utan hur innerligt glad jag blir när saker och ting löser sig. Jag vill inte gå in på det här, men jag märker hur skör och ömtålig jag verkligen är när jag blir. trasig.

Nu hoppas jag att min älskade tvillingbror snart kan komma till mig. jag behöver honom så, men inte velat tränga mig på när jag vet hur mycket han har omkring sig.

Jag sitter här ensam hela dagarna och slåss med anorexin. Det tar så mycket kraft. Just nu skulle jag vilja gå ned tjugo kilo, men då säger de att "jag inte finns mer". Hur kan mina ögon se så fel och vågar jag verkligen tro på dem? Tusen tankar som jag skulle vilja sortera ut på ett papper, men de är tusen för många.

Jag vet inte hur länge jag orkar utan att ha någon att prata med. Vet inte det........

Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa. Vi skriker tillsammans och delar på tårar och andetag. Du vet att jag skulle ge dig solen, men allt jag kan ge är min hand i din. Som du kan få hålla så länge du vill och lite till för jag tänker aldrig försvinna. När allting blir för mörkt så kan vi sitta där med våra ficklampor och räkna stjärnorna i taket. För vet du, de speglar sig så vackert i dina ögon. Det är då som vi måste komma ihåg att det kan bli ljusare igen. Och du vet att jag skulle lova dig stjärnorna i en ask, men allt jag kan lova är min närvaro.

För jag stannar hos dig när allting blir svårt. Tillsammans är vi starka och jag tror på dig!

Nu börjar det att mullra, typiskt.

Ska jag springa ut eller stanna kvar. Ser mammas rödgråtna ögon i min minnesbild av idag. Det gör ont.

 

 

Efter de senaste dagarna så ska jag idag ta stunden som den kommer. Jag kommer att berätta lite mer om det vid senare tillfälle. Fick några samtal och hade lite svårt att prata då mamma just dykt upp.. kan tyvärr inte prata med henne för hon blir alltid så ledsen och orolig. Tydligen måste jag slå mig gul och blå, bryta både hjärtat och själen och skrika mig hes innan någonting händer alls. Så ska det verkligen inte vara.

Eller är jag inte värd mer?

Orkar inte lägga energi på det nu. Väntar på ett brev på posten och tar striden vidare då.

Kampen för anorexin och allt som ligger där bakom, för jag klarar inte att jobba mig förbi det själv. Och hur finner man sig själv? Solen skiner ute. Härligt!

Tack för alla små Piggelinisar som verkligen förgyller mina stunder då jag behöver dem som allra bäst.

Många pussar och kramar till er.

..och gumman jag saknar dig så mycket.

 

Du tror kanske att du är obetydlig.

En obetydlig liten prick som endast placerats på jorden att irritera.

En jobbig skit som man får utstå, all smärta gör en bräcklig. Att tonårsarmar skärs blodiga, att kroppar svälts till dom nästan blir genomskinliga är inte mänskligt. Det fungerar inte så.

Ett rop på hjälp i all sin tystnad, men ingen vågar se.

 

Det är inte hennes fel att hon svälter sig tunn, eller att såren blir allt djupare. Det är inte ditt fel att du bara vill lägga dig ned och dö. Skrika som ett besinningslöst barn när orden inte räcker till.

Jag önskar att någon kunde stanna till och fråga hur det står till.. eller bara sitta tätt intill, tyst. Att slippa vara ensam kan vara värt så mycket mer än tusen ord. Så länge det inte är ett falskt leende du ger henne.

 

Hon har säkert kämpat så mycket mer än du någonsin kan förstå och det är ingenting som jag kan begära.

Om du inte har gått i hennes skor, eller i mina. Om du kunde ge lite, lite utav din tid till henne.

Låta hon få känna lite tvåsamhet i sin ensamhet.

 

Om du tror att du är obetydlig. Osynlig. Släpp fram gråten. Ställ dig på ett bord och skrik kom och krama mig!

Det spelar ingen roll om du är fem år eller trettiofem, för visst är det inte särskilt modigt att gå förbi dem som ligger ensamma och gråter. Döm inte henne i tron att hon inte kämpar innan du vet hennes innersta hemligheter.

 

Och om du fortfarande känner dig lika obetydlig.

klipp inte av din livstråd. Låt den bara tvinnas lite till. Bli starkare. Så att den inte slits av när det blir för tungt.

Bränn inte fast din sorg. Alldeles för många mår dåligt. Svälter sig lövtunna. Blir sexuellt utnyttjade och planerar nästa självmordsförsök, men det är inte deras fel.

Det är inte vårat fel!

 

Låna din vän en ficklampa. Hjälp henne att hitta tillbaka till livet, för hon klarar det inte ensam. Trots att så många anser att ensam är stark. Du måste visa att du finns kvar oavsett hur många gånger hon vänder ryggen till. Det beror på RÄDSLA.

Hon behöver dig.

 

Och hur många tårar du än faller så finns ljuset någonstans.

Kanske når solen fram till din kind redan imorgon. Så ge inte upp om du känner dig obetydlig eller ensam.

Vi är två.

 

Det var du och jag

sommar

och havet lekte

med dig

med mig

och gav oss blå läppar

 

jag såg det så tydligt

och det skrämde mig inte alls

när din blick

och min blick

föddes i varandras

och blev två barns

trevande försök

att flyta med vågorna

 

iväg

och långt

bort

 

under ytan blev vi små

och jag minns

vi var vackra

i varandras blickar

 

och det spelade ingen roll

att försent

var för längesedan

och nu

bara fanns inuti

 

för jag minns

vi var vackrast

i varandras blickar

 

Det låg någonting

v a c k e r t

i luften

 

där emellan våra blickar

låg någonting

 

o s k i l j b a r t

 

svårt att ta på

och

vi log för

 

 

Undrade en gång

för ganska länge sedan om du hade sett stjärnorna

på ett sådant sätt att du tappat andan

fullständigt och

inte riktigt varit medveten

om var du befann dig för stunden

 

du svarade att

 

nej det har jag inte

för stjärnor är inte särskilt vackra

de är bara fyllda med gas

varför skulle jag bli förtrollad av stjärnor

när det vackraste jag vet

finns här på jorden?

 

 

det är först då stjärnor kan få lite av din glans

men dom har det bara

på lån

 

Tycker om att vakna sent

och att gå ut i stjärnorna

 

plocka ned dem en efter en

och strö dem efter mig

så jag hittar hem

 

sen att sitta därute i gläntan

där världen hittar ut

 

tycker om att sitta där

och vänta på dig

 

 

Var det inte så vi sa?

Vi springer bort

bort ifrån ensamheten

men du drog iväg utan mig

visst försöker jag att hasa efter

men såren i mina spruckna fötter

gör resan svår att fullfölja

 

Ge mig ett par vingar 

ropar jag

men du bara forsätter

gallopera över öppna ängar

drar åt dig ett par blommor

i farten och skriker upp mot

himlen i förundran

vem som kan ha planterat

din längtan

 

ropar jag när mina händer är såriga

efter en resa genom rosenbuskarna

men du sjunger för glatta livet

samtidigt som solen glänser i ditt hår

 

Jag faller, ropar jag

Ser du mig inte?

med knutna nävar bankar

jag på den kalla jorden

du springer snabbare än någonsin

 

viskade jag efter dig

jag förstår inte hur

jag kunde

bli den

som

 

Vårens första dag och jag vill vara med.Så att jag kan se att jag är en del av allt. Kom tårarna och skratten. Låt mig vara med, så mycket närmare hos er. Låt mig inte springa bort längre, för det är nu som jag behöver komma ihåg hur det känns att andas mycket mer. Kom tårarna och skratten. Kom längtan efter så mycket mer än det här. Jag vill inte känna denna klump i halsen av saknad efter orden som betyder så mycket mer än vad jag kan förklara. Låt mig vara lite till. Jag är inte beredd att gå än, så låt mig inte dö än.

Jag är inte beredd att springa bort igen och det gör ont i mig att se foton på en kropp som inte fanns trots att tårarna gömdes om natten. Hur jag kämpade med att finnas för alla andra utom mig själv. Och jag kan fortfarande se smärtsamma blickar som sökte sig bort ifrån mig, men jag kunde inte förstå varför gråten kom hos er. Inte hos mig (bara på insidan..) Jag trodde att jag vann emot anorexian när jag vågade ha smala jeans och tunn blommig blus utan ärmar. Att jag vågade trots att ångesten skrek hur tjock jag var, när sanningen var så långt därifrån. Det gör ont i mig när jag ser på håll nu, hur fel jag hade. Så snälla, låt mig inte springa bort ifrån er igen. Jag är inte beredd att gå ifrån livet igen. Inte en gång till. Det är alltid nu på kvällen som alla tankarna landar på en och samma plats. Det är nu som jag vill skriva och skriva. Det är nu som jag vill plocka fram alla färger och penslar för att måla av mig alla bilder som byggt små bon bakom min näthinna.

Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att försvinna riktigt än. Det finns för mycket som jag vill hinna med först. Så kom tårarna och skratten om natten. Jag är beredd att slåss för mig själv nu.

Jag vill vara en del av era liv om jag får, men jag känner mig utanför allting. Och jag saknar så det gör ont att andas!

Träffat mamma lite idag och nu kommer återigen ett par dagar på ensamma ben. Ibland kan jag känna att jag behöver få lite ensamma dagar, för att försöka hitta mig själv. Ändå är det jobbigt att slåss emot mina egna tankar. De som vill vinna över.. mig. Tankarna som skriker att jag inte är värd att finnas lite mer.

Jag vill samla all kraft jag kan för att vinna. Vinna över anorexin. Så kom tårarna om natten för jag är inte beredd att försvinna än. Så snälla, snälla öppna din dörr när jag försiktigt knackar på om natten. Jag lovar att jag inte är farlig, bara lite rädd att jag inte kommer att hinna leva. Leva så som ni.

 

 

 

Du dansar mellan livets alla bekymmer

och dricker dig berusad på glädje

mellan dina ord svävar melodier

som får leenden att tändas

 

dina dagar har aldrig varit långa

då intrycken avlöser varandra

och jag älskar hur dina ord alltid

gör det lättare att leva

 

vännen, du utstrålar liv och jag

kommer att snubbla över din handled

för dina upplevelser fyller böcker

som jag skriver i tystnad om nätterna

 

du brukar dela din tid med mig

hjälpa mig att se magin i livet

och när alla spår av lycka försvunnit

leder du mig till solskenet igen

 

utan dig hade jag förlorat livlinan

tappat tråden och hamnat fel

flera tusen gånger om

Vi ville vara som lejon, du och jag

stolta och starka nog att

försvara det som är vårt

vi är så fruktansvärt trötta

 på att snubbla runt

 

minns du när vi lovade

att skydda varandra med blod

och stjärnor och liv

 

 

jag skulle andas mina sista andetag

bara för dig

du skulle ge upp dina, för min skull

 

minns du när vi lovade

att döda varandra om livet

blev för svårt

 

det är sex meter ner till avgrunden

inte tusen

bara lit fortare

lite ondare

lite mer

 

 

 

och du plockade ned alla fridlysta stjärnor ifrån taket

jag hatade dig för det

du visste hur mycket jag älskade att se på dem

se, men inte röra

 

och jag visste precis vad det var jag ville ha

jag avgudade dig

 

 

 

 

Spelar ingen roll vart jag gömmer mig. Ångesten hittar alltid hit. Hånfullt leende.

Jag tänker ta på mig skyddsvästen och strida tills min sista blodsdroppe.

 

Snälla.. snälla rara säg att det finns en plats kvar för mig.

Jag vill tro att oavsett hur hårt jag blåser så kommer sanna vänner alltid tillbaka igen.  

 

Det rasar förtvivlan

tårar och brutna löften

ifrån himlen ikväll

 

det stormar känslor

och luften blir tyngre

tyngre

och

tyngre

 

dina andetag är bortblåsta

lyfter inte upp mig längre

lyfter inte längre

upp mig

 

det rasar förtvivlan

tårar och brustna löften

ifrån himlen ikväll

 

och jag behöver

dig

behöver

dig