Alla dessa känslor som far omkring.

 

Att den ena stunden vilja gråta i förtvivlan över hur svårt allting, till att sekunden senare sitta och le åt mig själv över ett sms eller bara "hej jag är så glad att du finns!" i tankarna. Vad är det som är så speciellt med mig?

Jag är bara lilla mig, ingen annan.

 

Tittar på smurfarna som blev kvar efter småkillarna igår. Det känns som om så mycket har hänt sedan dess. Så många känslor hit och dit.

Jag finns.. jag finns verkligen till. Inte kunnat vila en endaste minut. Jag som annars brukar somna så fort jag sätter mig ned, men så länge jag får ha kvar de fina tankarna

så känns det okej.

 

 

Åh, jag har så mycket glädje och skutt i magen att jag känner mig alldeles yr!

Kan inte minnas om jag någonsin haft denna känslan tidigare.. måste varit väldigt länge sedan..

 

Just nu vill jag bara krama om alla fina som skriver alla dessa underbara ord till mig både här och där och det betyder så enormt mycket för mig. Ni hjälper mig att hålla mig över ytan och efter att igår ha fått tillbringa dagen tillsammans med denna lille killen.

Fick världens goaste puss och en kram som jag nästan trodde skulle ge mig blåmärken, för han ville inte släppa taget.. men jag hade med glädje cyklat hem både gul och blå.

Vaknade sedan med den allra värsta ångesten och gråten ville kväva mig. Kände att jag inte orkade längre alls. inte alls.
Min spegelbild är så snedvriden, men nu tänker jag lämna det.

 

För just nu vill jag bara ANDAS!

Så ha det så skönt i solen, nu ska jag sätta mig och teckna med

ett leende på läpparna.

 

Låter tystaden tala för sig själv ikväll.. Orkar inte vara stark när mitt inre känns avbrutet, trasigt och så ensamt.
Ingen idé att försöka skriva om vad som hänt och inte hänt sedan jag senast var härinne. Tycker inte att någon ska behöva be om ursäkt för "dålig bloggning", för visst är det så att när det blir ett tvång så.. sluta då.

Därför ber jag inte om ursäkt, även om jag är ledsen därför att jag verkligen saknat och behövt ventilera om än så lite, lite.

Jag har kämpat och kämpat. Jag har gråtit och gråtit. Jag har sprungit vilse och aldrig kommit hem igen och nu saknar jag någon så mycket mer än vad jag kunde tro att jag skulle behöva göra.
Inga ord mer om det.. det gör ont helt enkelt.

Någon som vet varför det inte går att lägga upp fler bilder i samma inlägg? Krånglat länge nu så snälla om någon kan hjälpa mig till rätta?

puss

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag undrat över hur framtiden skulle sett ut om jag inte vore så fast i mitt fängelse. Jag vet inte hur många nätter tårarna har trillat nedför mina kinder och bildat en pöl av tårar på kudden. I ensamhet. Samtidigt som frågorna lämnats kvar utan svar har jag vandrat fram och tillbaka och önskat mig långt bort ifrån mig själv. Orken har varit så långt, långt borta. Irrat omkring rastlöst, planlöst och utan någon mening. Endast fylld av en enorm saknad efter så mycket mer.

Igår var det som om jag gick rakt in i en betongvägg. Tröttheten rann över mig och efter ett snabbt "hejdå och klapp på kinden" hos min granne vinglade jag hem och somnade sedan mer än fem timmar efter den stunden. Kvällen kom och natten sov jag bort tills jag vaknade totalt snurrig och konstig.
Undvikit alltför snabba rörelser av huvudet och vid ett tillfälle fick jag lite panik och försökte springa, men mina ben bar mig inte. Det måste ha sett konstigt ut. Jag kan inte förklara hur det kändes, det var som om jag inte var i min egen kropp eller som om någon annan förde mina ben nedåt istället för framåt.

Nu längtar jag mest bort och hem till någon annan. En vän som förstår mig utan att jag behöver säga..

någonting alls.

Varför ska jag vara så rädd för allt det okända som väntar bakom hörnet?

Är jag rädd för att ingen skulle ta emot mig då, om jag vände om och gick åt det andra hållet?

 

 

Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.

 

 

Trots att jag inte kan nå dig när jag sträcker ut mina armar och bara önskar att ett mirakel kunde ske. Att milen emellan vore som bortblåsta och jag kunde trösta tills din gråt var bortglömd.. då skulle jag göra precis allt för att aldrig låta någon såra dig igen. Nu sitter jag här återigen med en malande oro och hoppas få ett livstecken ifrån dig snart. Dagar utan ett ljud och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Försöker att hålla mig sysselsatt, men misslyckas totalt. Inte fått någonting gjort av det som jag hade tänkt mig. Inte bra att ställa krav då jag alltid river mina egna murar.

Mamma har blivit sjuk och för att inte riskera att smittas så har jag inte varit hos henne ikväll. Inget mys med brorsbarnen och lillebus ska sova över ändå. Han hade tittat på henne med den där speciella blicken när han frågat farmor vad det var med henne..
"Farmor mår inte alls bra.. jag har blivit sjuk"
Som om det vore den värsta tillfället att bli sjuk just när han hade planerat att sova över. Självklart så lyckades han smälta hennes hjärta och ligger vid detta laget och sover sött i hennes säng.

Imorgon får jag göra allt som jag tänkt göra idag och lite till. hur var det nu med att inte ställa höga krav på sig själv. Lära sig att stanna i stunden och andas. Jag som har jättesvårt för att andas i vanliga fall. Det blir säkert sol i alla fall eller som de sa på tv härom dagen då det visade grått på kartan..

"Då slipper vi ta på solglasögonen!"
Annars känner jag mest för att lägga mig på golvet och gråta.

Jag önskar att jag visste hur det känns att flyga till dig. Bort ifrån mig.

 

Det finns en glänta

mitt i skogen

som bara kan hittas

av den som gått

v i l s e

 

jag väntar på dig

och du väntar

på mig

i

s k o g s g l ä n t a n

 

Det spelar ingen roll hur många tårar som trillar nedför dina kinder. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att gå i våta skor. Det spelar ingen roll hur högt du skriker i förtvivlan. Jag kommer ändå aldrig tröttna på att lyssna på dina ord. Det spelar ingen roll hur fort du kommer försöka springa ifrån allting. Jag kommer ändå alltid att göra allt för att vara så nära dig som möjligt. Det spelar ingen roll hur många gånger du kommer säga att du känner dig värdelös eller hopplös. Jag kommer ändå alltid att tusen gånger mer tala om för dig hur mycket du betyder för just mig. Jag kommer stanna kvar vid din sida för alltid och det tror jag att du innerst inne vet.. men

 

Jag längtar tills vi ses min finaste vän.

Ledsen, har inte alls orkat med bloggen. Egentligen tycker jag inte att någon ska behöva säga förlåt för att jag inte uppdaterat, ändå gör jag det själv just nu. Ett ögonblick där jag gör allt i min makt för att orka ta mig vidare. Framåt och inte tillbaka. Den senaste tiden har varit ett långsamt kaos, tårar och tysta skrik.

Utmattad trodde jag att jag återigen skulle falla i djup sömn igår, men alla tankar och känslor som fyllt mig under hela dagen kröp fram under skinnet. Klockan tickade närmare halv fyra på morgonen.. drygt två timmar senare tvingades jag upp för att svanskotan gjorde för ont. Stack som knivar emot dynan!

Tillbringat hela dagen i en grå dimma. Känt mig som en zombie och inte fått det minsta gjort som jag tänkt, men måste lära mig att det är okej att "bara vara ibland".

Utan hjälp och stöd hade jag aldrig tagit mig ens hit.

Gråten sitter fast i halsen.

Håll om mig. Jag håller om dig. Någonting hotar att kväva mig, bara du finns där för mig och förstår mina ord innan jag har sagt dem. Jag vill flyga bort härifrån, bort till där du är och vandrar planlöst om natten.

Tårarna trillar nedför kinderna av saknad, av längtan efter någonting som bara du kan förstå.

Det är tryggt att ha dig och du ska veta att jag aldrig kommer att försvinna ifrån dig. Vänskap som är mer än guld för mig. Sömnlösheten är kvar.. Alla tankarna kryper under huden på kvällar och nätter. Allt som jag gömmer undan ifrån dagsljuset.

Hur tar jag mig vidare? Min osäkerhet gör att jag skakar av ångest. Mamma har varit hos mig en stund idag.

Min sallad och hennes potatisbullar med lingonsylt. Mådde så väldigt illa och jag kom på mig själv med att liksom "vakna till". Så bra på att stänga av hela tiden och idag ville jag kasta iväg de där kokta grönsakerna i väggen. Ångest över grönsaker. GRÖNSAKER!

Magkramp och bara så jobbigt. Det är bara att stå ut och hoppas på lite vila, men så mycket jag vill göra. Så mycket jag tänker på. Svarar på kommentarer imorgon, nu ska jag skriva vidare på annat håll.

Eller jag vet inte vad det blir. Natten är ung och alldeles för lång.

 

Håll om mig för någonting hotar att kväva mig. HÅLL OM MIG.

Håll om mig.. bara du finns där för mig och jag finns där för mig. Bara du förstår orden innan jag sagt dem högt.

Trygghet som aldrig försvinner och jag vill bort härifrån till dig.

Inte många timmar kvar innan julafton. Så många tankar, men dem försöker jag glömma bort.

 

Kan inte koncentrera mig på någonting. Känner att jag tappat fotfästet lite, eller rättare sagt riktigt mycket.

Kanterna på båda mina sidor är farligt nära för utan dig vet jag inte vem jag är, eller vem jag skulle kunnat bli.

Orden utan dig känns meningslösa. De fortsätter helt utan innebörd.

Ett ord, det räcker med ett litet ord så jag vet att du finns kvar i mina andetag.

Ett litet     ..hej

Och hela världen gnistrar av iskristaller för dig.

Jag kommer aldrig, aldrig att lämna dig vännen min. Så orolig.. SÅ OROLIG!

Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!

 

Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.

Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.

Jag får inte ihop matematiken alls.

hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.

Vilken den nu är?

 

Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!

Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.

Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.

Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..

 

 

Vänskap..

 

 

 

Alla behöver vi någon och någon behöver dig.

 

Det var en tid sedan nu då några små ugglor fick lite liv här i bloggen. De glömdes bort och var länge endast tre små stackars ugglor, med en tom ram bredvid sig i hyllan. Tre små ensamma ugglor som inte visste vem eller vad som saknades.

 

 

Jag erkänner, jag är långt ifrån så stark som jag ni kanske tror. Eller så är jag för blind att alltid kunna se oron i era ögon. Kanske jag är för bra på att tränga undan de mesta svåra känslorna, som ett sätt att överleva i uppförsbackar. Jag måste erkänna att det går inte en endaste dag utan att jag bryts itu då jag sitter ensam och inser hur svårt jag har att ta mig vidare.

Det är då som jag är lycklig över att ha så fina och underbara vänner. Som stannar kvar trots att jag ligger där och säger att jag inte längre orkar. Att ni stannar kvar trots allt, att ni orkar när jag inte orkar.

Det finns inte ord som kan förklara nog hur mycket det betyder för mig. Hur mycket ni betyder för lilla mig!

Många känslor och så mycket jag vill, men aldrig riktigt orkar. Som kompensation för mitt tidigare evighetslånga inlägg (stackare om någon orkat bry sig läsa..). Sov sött för det ska jag försöka göra strax. Går fortfarande omkring med halva garderoben och filt. Puss!