Den som aldrig går vilse hittar inga nya stigar
Jag sitter ihopkrupen på stolen som är alldeles för hård. Utanför mitt fönster har solcellslamporna för länge sedan slocknat och små regndroppar har bildat ett mönster på balkongräcket. Snart är det morgon, men mina tankar vill inte komma till ro. Ångest över att vara för tjock och ful, blandat med saknad av så mycket mer. Ett liv fyllt av just LIV.
För några dagar sedan satt mamma hos mig för att trösta en förtvivlad liten ..mig. livet kändes totalt hopplöst och så tänkte även hon. Ändå fanns det en trygghet i att inte vara ensam. Inte just då, inte med den inre smärtan och oron. Idag har känslorna verkligen hoppat hit och dit. Framåt kvällen kom jag på mig med att le när små tankar far förbi, för att ett ögonblick senare vandra rastöst omkring i ett virrvarr av saker som jag vill göra.
Åh, jag borde sova! Ögonen går i kors och hela kroppen värker. Varför kommer alla tankar så mycket starkare framåt kvällen och natten? Jag samlar på ord som aldrig lämnar min kropp.. nattsudd. Jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen för jag tror inte riktigt att jag har insett att jag nu sitter på en plats där tidigare min fina granne hade sin säng, alldeles.. alldeles bredvid. Hennes ansikte ler emot mig och jag känner en rysning, en alldeles för klar bild. Tänk att jag sitter här precis där jag nästan på pricken suttit så många gånger och hållit i hennes hand. Försiktigt för att inte lämna några ömma märken. Flätat hennes hår så det inte ständigt trillar ned i ansiktet. Plågsamt märkt att talet tystnade och försvann, men blicken fanns alltid kvar även om den också ville försvinna i perioder. Alltid sken hon upp när jag kom, trots att hon egentligen inte såg.
Jag skulle vilja fråga henne hur hon visste att det var jag, men det är försent nu. Nu sitter jag här på min alldeles för hårda stol med knäna under hakan som vanligt och ärligt talat så trivs jag. Kanske hon finns hos mig på något sätt ändå och gör mig lugn och trygg. Hon har lämnat en stor del av sig kvar, en så pass stor del för att jag ska kunna börja leta efter nya stigar. Slänga bort de gamla och mörka. Visst är det svårt och jag vet inte om jag kommer att lyckas hitta ljuset fullt ut, men jag nöjer mig med små ljusglimtar då och då. Vågar inte hoppas för mycket, men jag andas lättare nu och jag kan inte förklara hur. Imorgon är en annan dag.
Fångar ett ögonblick som springer förbi i små skor
Vissa dagar blir inte alls som det var tänkt och idag har det varit precis en sådan dag. Vaknade orolig och visste inte vad jag skulle hitta på tills det äntligen blev tid för mys med liten kille. Mina tankar var inte alls där de borde vara, eller där jag önskar att de vore. Ville ingenting hellre än att springa bort ifrån mig själv, men stannade kvar. Ångesten krossade alla väggar och jag visste inte var jag skulle kunna gömma undan dom. Slippa se och slippa känna. Anorexin är stark. Alldeles för stark.
Jag ville skrika åt klockan att den skulle snurra fortare, men allt som snurrade var jag. Ett ögonblick och hårt slag mot golvet, första tanken var ifall jag kunde "dölja fallet" för mamma. Inte oroa i onödan. nu hade jag turen i oturen att jag mest slog i höftbenet. Hårdare slag har jag fått. Känns väl ganska okej just nu, men den där ensamheten. Rastlösheten. Tankarna på att vara alldeles för ..stor.
Hur ska jag bli av med den?
Så äntligen hade lillkillen ätit lunch med sin farmor (mamma) och små skor kom springandes till mig. En ballong i ena handen och piggelinpaket i andra. Visst kan man äta piggelinglass även i oktober! Sagt och gjort en grön favorit slank ned i lilla magen och sedan gick vi till biblioteket. Hittade några böcker för att läsas till kvällen i farmors säng. Sedan spelade vi schack.. tja med en envis fyraårings regler så att säga! En liten expert på att under spelet hitta på nya, egna regler. Det är bara att spela med, försöka hinna med i alla nya påhitt.
Det blev en liten stund hemma hos mig igen. Tittade in i filmhögen och valde en att låna för att titta på imorgon, vilket givetvis blev redan idag. Känner jag honom rätt så hinner den ses fler gånger. Tiden gick alldeles för fort och sedan visste jag inte alls vad jag skulle göra.
Allt kändes så tomt, så tyst, så otroligt ensamt.
Gick ut en liten runda medan solen var framme, men inspirationen var inte på topp.
Jag är långt ifrån på topp. Jag saknar någon alldeles för mycket. Helgen närmar sig alldeles för fort och det stressar mig trots att jag inte vet någonting om hur den kommer att bli. Försöker att ta ett ögonblick i taget.
Jag kommer tillbaka tillsammans med hösten
Ute kan jag andas in höstens krispiga luft, sparka lekfullt kring löven som börjat lägga sig som ett täcke på marken. Kasta upp torra löv i solen, visst finns det inte mycket som kan roa mig så lätt. Nu har det gått en tid sedan jag senast bloggade. Ledsen för det, jag har fått många mail och på andra håll hört oron över hur jag mår.
Det var inte alls meningen att uppehållet skulle bli så långt och det beror på olika saker, en del vill jag inte ta upp här.. inte öppet. Det gör alldeles för ont fortfarande, men sedan har jag även flyttat nu. Förra veckan skulle jag skrivit mycket mer, men magen krampade konstant och att sedan börja varje dag med en rygg som fick mig att vilja dö av värk, det var verkligen inte roligt alls! Visst får jag ont i ryggen när jag går mycket, eller behöver inte gå långt alls, men att vakna varenda natt med att vrida och vända på mig av plågor för att sedan inte veta hur eller OM jag skulle kunna ta mig upp..! Första dagen nu som jag inte känner av någon värk alls. Mesta tiden har jag sedan sovit bort, timme efter timme varje dag. Totalt omöjligt att hålla mig vaken. Någon gång bara tänkt blunda i ett par minuter för att sedan vakna av att det varit mörkt ute och dagen blivit sen kväll.
Sitter nu i min nya lägenhet och tvillingen min var här igår och hjälpte till att sätta upp ett par tunga speglar och lite annat. Så många pluggväggar. Någon tavla har jag målat ny och håller även på med en större. Hjärnan är överfylld av andra idéer som ska målas fram, sedan håller jag även på med ett olika beställningar (men det avslöjar jag inte mer om här.. ) Jag har nytt golv i hall, kök, vardagsrum och sovrum. Laminat istället för tråkigt plastgolv så det känns så skönt. En tvåa med öppen planlösning och att jag som aldrig trodde att jag skulle kunna sätta min fot här igen, nu bor här. Här där min fina granne bodde tidigare, hon som nyligen gick bort. Fina, rara Annalisa som jag saknar så. Att jag nu bor här och helt ärligt trivs jättebra!
Aldrig trodde jag att det skulle kännas så bra. Ibland kan jag komma på mig själv med att le för mig själv och all den energin som togs ifrån elaka grannar på andra sidan gården, är som bortblåsta!
Visst bor jag i samma hus så min adress är densamma, men allting känns ändå så totalt annorlunda och betydligt ljusare med fönster åt tre håll. (kanske får tacka de grannarna som enbart var elaka för utan dom skulle jag aldrig flyttat hit).
Flytten, med allt var det inneburit av packning och rensning, den har tagit på krafterna. Dragit en resväska med hjul fram och tillbaka. Fördelen med att flytta på samma våning, mamma har släpat på möbler och liknande med en filt under. Oj, så vi har slitit, men efter tre dygn så var nästan allt på plats och redan sista helgen i september så låg jag min allra första natt här. Mitt internet har strulat så det var mindre roligt, men då fick jag mer tid att måla. Så inte var jag mindre glad över det! Tycker många gånger att det runt omkring mig finns de som är alldeles för upptagna med sina telefoner och datorer. Stäng av allting och känn efter hur det är att göra andra saker istället, ingen dör av att vara "bortkopplad".
Sedan har jag fått mysa lite med mina brorspojkar då och då. De brukar komma till mig på torsdagskvällar, tråkigt nog blev det inte så i förra veckan. Jag var så förstvivlat ledsen och krossad då att jag inte orkade, hoppas på torsdag istället. Imorgon kommer lillkillen hit tillsammans med mamma då han ska sova hos farmor tisdag-onsdag. Även den lille killen hjälpte till med flytten, hämtade en sak i taget och kände sig så stor och duktig. Fasters hjärtebus.
Nu är det en vecka tills jag fyller år och jag vet ingenting om hur eller när vi ska fira den. Tvillingen är troligtvis borta under helgen... plötsligt snurrar tankarna till alla våra födelsedagar. Skönt att dela den med någon för jag tycker inte alls om att vara i centrum. Det har alltid varit "tvillingarnas födelsedag", Tias & min.
Det var lite kort ifrån mig. Ett livstecken. Maten går inte så jättebra, men jag kämpar på så gott jag kan. Oron omkring mig finns där. Jag känner den, ser den och hör den.
Jag kan inte säga att jag mår bra, men jag trivs enormt bra i min nya lägenhet. Även om inte kroppen är starkare så känner jag mig starkare till sinnet. Sedan att min "elaka granne" fortfarande kommer med sina anklagelser är rent löjligt. Är det någonting ni vill veta, någonting som jag ska skriva om eller kanske en frågestund framöver så hojta till. Hoppas att ni kan njuta av hösten, för visst får alla färger även hjärtat att le.
Mitt hjärta hänger i en burk
Mitt liv finns på burk
det går att köpa i närmaste butik
mitt emellan raden av framtidsdrömmar och ensamhet
om du går förbi någon gång
så kan du väl stanna till bara ett
litet ögonblick
titta in och köpa en burk
mitt emellan framtidsdrömmar och ensamhet
hänger en burk med mitt liv
och det är bara jag som inte har råd
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
precis bredvid lampans gnistrande kristaller
ställer du dig på en stol
så kan du säkert haka av den ifrån kroken
om du hälsar på någon gång vill säga
Mitt hjärta hänger i en bur
högt över min säng
och det är bara jag som inte når upp
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Dikt Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Dikt Livet När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vilsen i mig självJohn Blund kastar grus i mina ögon och ler
Titta på mig där jag står bakom trädet till höger om din skugga. Kan du inte se att jag vinkar och ler lite försiktigt emot dig, bara för att du kanske ska lägga märke till att jag finns? Kanske jag inte passar in i någon annans värld, kanske jag inte passar in någonstans.
Snälla stå still ett litet ögonblick innan du gungar iväg så mycket högre än vad jag har lärt mig än. Stå still ett litet, litet ögonblick och känn efter om jag kan få ha en plats i din verklighet, bortom min egen.
Jag vet att jag inte är lika stark, men ensam är inte stark. I alla fall inte jag och det är precis såhär jag ser ut om du slutar dina ögon för ett kort ögonblick och tänker efter om jag passar in hos dig eller om jag ska stanna kvar utanför.
Jag känner mig ensam och jag vet att jag har sagt det tidigare, men känslor försvinner inte lika lätt som ett sönderrivet papper i septembervinden.. hur tunga de än känns. Jag vet inte om jag ska hoppa av eller stanna kvar längre. Jag vet vad jag vill, men jag klarar mig inte på egen hand för jag behöver hjälpen bredvid mig.
Säg någonting, vad som helst!
..bara du bryter tystaden som befinner sig omkring mig, inuti och utanpå. Säg någonting som en liten bekräftelse på att jag finns lika mycket som någon annan. Märker du inte att det enda jag vill är att få prata en stund med dig?
Syns det inte att jag behöver någon här, bredvid. Inte bakom eller långt framför. Utan bredvid mig!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Bilder Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpTappar alla papper med handskrivna känslor i handleden
När sömnen hade uteblivit i tre dygn så fick det bli lite nattpyssel och skriverier. Tyst som en mus, men nog finns det dem som tror sig höra precis allting. Jag har kämpat och slagits med mina tankar, känslor och ångestskrik över allting. Gråtit och förstört papper för att sedan börja om med både papper och tårar. När jag får sådär väldigt lite, eller obefintlig sömn så blir allting ännu svårare att hantera. Gissa vem som var nära att kasta hela datorn i väggen då den har börjat att krångla så jag får traggla med vartenda ord om och om igen.
Då räcker det med att en penna trillar i golvet för att jag ska bryta ihop.
Det har varit två långa ensamma dagar. Aldrig.. eller två med plågsamt ensamma dagar. Saknat någon så oerhört mycket och jag har velat ge upp om och om igen, men jag sitter här. Kanske inte så stark som jag önskar eller borde, men jag sitter här. Trots allt. Imorgon ska sovrummets väggar vara klara, väntar på golvet och sedan resten. Det kommer att ta sin tid, men bättre det än att bo kvar över två trakasserande tanter. För oavsett vad en del kanske tror så är det mig de vill ha bort. Det är andras ord lika mycket som mina. Andras insyn i verkligheten lika mycket som den jag fått ta emot själv.
Tog mig ut en liten kort runda idag och satte mig sedan för att vila när jag kröp ihop i soffan och somnade med jackan på. Brukar vänta med att ta av mig jackan för att samla ihop lite värma så gott det går. Jag har gjort allt vad jag kunnat för att klara mig igenom denna dagen och nu när dagen är slut om två minuter *pip* så vet jag inte om jag är en segrare eller slumpvis överlevare. Mamma tittade in tidigt på morgonen, lite kort så jag fick se hennes ansikte.. Tomheten blev ännu större återigen.
Jag har mig själv att slåss med. Jag har mig själv och alla tankar, känslor och jag är fast. Det jag vill just nu är att dra fram tiden så jag kan flytta, allra helst långt härifrån, men det går inte så tvärs över gården känns som en nystart. Att jag, som tidigare inte ens klarat av att se dessa fönster stå tomma efter min granne, nu ta steget dit in och göra det till mitt. Skrämmer mig inte på samma sätt, men saknar henne så mycket!
Nu ska jag på något sätt ta mig framåt och inte ännu längre bakåt. Kriga ensam emot anorexian. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag ska kämpa. Önskar mig ett trollspö i natt.. Hokus pokus så försvann allting som river sönder mig på ett ögonblick. Om det vore en tusendels så enkelt och självklart vill jag må bra! Ingen normal människa vill ha det såhär och jag har aldrig valt det. Skulle aldrig välja det. Aldrig! Det började redan som liten flicka och sedan var jag fast innan jag själv hann reagera. Historien är lång. Fick veta någonting idag som jag ännu inte vet hur jag ska reagera eller ta mig vidare med. Återstå att se och ingenting som jag klarar av att göra någonting åt ensam och kan inte be om hjälp till att reda ut det nu heller. Denna väntan och att inte veta vad som är det rätta eller om det gör mer skada, men jag är rädd för gamla spöken att rivas upp återigen.
Gjorde ett nytt hjärta tidigt i natt, blev inte alls nöjd. Tänkte faktiskt slänga det, men vet att mamma velat ha någonting liknande tidigare. Frågade om hon ville då hon kom på morgonen, tvekade igen. Sa att jag kunde göra ett nytt, påpekade alla fula fel. Hon blev glad så jag vet inte var det hänger nu när hon sover längre bort i denna staden. Alla tankar och känslor tränger på lite för mycket nu.. Tiden går och jag står förvillad och ser på när alla andra springer förbi.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringFör jag vill ge dig livet under dina ögonlock
Kan man älska någon för mycket
så att man vill andas åt någon annan
att man vill krossa någon annans verklighet
bara för att få henne att se stjärnor igen
för jag vill ge dig livet under dina ögonlock
Kan man älska någon för mycket
så att man förlorar sig själv
i en dimma av sårbara konturer
för att få någon att vilja hata mörkret
för skratten har aldrig varit så falska som nu
Kan man älska någon för mycket
att det blir till en våg av smärta
där man flyter utan flytväst
och kanske har du aldrig lärt dig simma
vi håller varandra över ytan vännen
Kan man älska någon för mycket
att tårarna blir till trygghet
för nätterna som flyr ljuset in i evigheten
för saknaden går itu precis som vi
men utan dig vore jag inte hel
Kan man älska någon för mycket
att man gör allt för någon annan
även om man raderar sig själv?
Mina ord till dig känns tomma
Mina ord är för fattiga
för rädda och för trevande
för att fånga dina ögon
få dig lysande och levande
Glittra som ingen annans
Mina ord är för enkla
för svarta och för tomma
för att fånga ditt hår
få dig att froda och blomma
Mina ord är för tråkiga
för svaga och för bleka
för att fånga din mun
få dig att skratta och leka
Så som bara du kan.
Mina ord är för fattiga
för att beskriva dig
på ett vackert sätt
..för enkla och tråkiga
precis som mig
Förlåt för att jag förstörde din röda tröja
Om du bara kommit hem igen
efter den där dagen då du
stängde dörren och cyklade iväg
på din silverfärgade cykel med solen
över ditt fräkniga ansikte
och sa
"ibland är du så barnslig!"
Då skulle jag ha visat dig
de där självlysande stjärnorna
som jag klistrade fast i taket
på ditt rum för att få dig
att sluta drömma
om ett mörker
som lurar
Och då skulle du inte längre
vara arg på mig för att jag
förstört din tröja och då skulle
vi ha byggt en koja
under ditt skrivbord
och där hade vi
viskat hemliga ord
till varandra
Och om jag bara hade vetat
att det var sista gången som jag
såg dig på din silverfärgade cykel
med solen över ditt
fräkniga ansikte
Skulle jag ha sagt..
"förlåt för att jag förstörde din röda tröja"
..och allt det andra som
jag aldrig fick sagt
Fortfarande min pensel
Sudda ut blyertskonturerna
jag kan teckna nya
men de tog timmar att skapa
låtsas tappa vatten på akvarellen
jag kan måla en ny
men aldrig likadan som den
kliv på kolteckningen
jag kan återskapa motivet
men det var min dröm
skrynkla ihop målningen
riv isär mitt liv
det är fortfarande min pensel
jag försöker skissa upp
mitt liv i nya
konturer
Du får slå mig bara du rör vid mig
Jag undrar ibland om du vet hur det känns
att inte kunna titta bakåt utan att
bröstkorgen snörs ihop
till ett trassligt fågelbo
med en liten
darrande
fågel i
Jag undrar ibland om du vet hur det känns
att inte kunna titta framåt utan att
ögonen tåras av blotta
tanken på att ta
ett enda steg
själv
Jag undrar ibland om du hatar mig
eller bara är likgiltig
om det vi hade
var på riktigt
eller bara en
fantasi
Att kämpa emot sig själv
för att orka öppna
ögonen igen efter
varje blinkning
och att andas
med ett hjärta
som inte längre
orkar slå
utan dig
Som om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar
Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!
Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!
Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.
Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.
Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.
Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?
Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.
Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.
Vem är jag?
Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.
Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringLiten nyfiken lista
Jag är både en tvilling och en skorpion.. alltså har jag en tvillingbror och är född i oktober.
Jag fastnar lätt i dagdrömmar och fantasier, men jag har en levande seriefigur hemma.
Hon heter Tintin och är en svart Hermelinkanin,
Jag samlade på serien Calvin & Hobbes för länge sedan. Engelska versionen helt klart.
Jag orkar inte zappa runt så fort det blir reklam i en film, utan då vandrar tankarna lätt åt annat håll en stund.
Jag skulle vilja ha en Magnolia i min trädgård.. om jag nu hade en trädgård.
Jag undviker helst att simma på djupt vatten, men drömmer om att dyka i korallrev.
Jag blir yr av att stå på en stol och ändå skulle jag vilja ta mig uppför en klättervägg.
Jag kan lika gärna bli tyst kring andra som att bli en liten lurig teaterapa och skoja om det mesta.
Jag jagar djur i stort sett varje dag.. ja, bara dammråttor om jag ser några.
Jag kan tycka det är roligt att sätta ihop Ikea-möbler, så länge inga skruvar fattas.
Jag är nog väldigt spontan och vet nästan inte var jag har mig själv stundvis.
Jag tar alltid två sugrör av den smala sorten om jag får chansen ute och väljer efter färger.
Jag tycker om att pyssla med olika saker som kort, smycken och det allra mesta som är litet och pilligt.
Jag önskar att jag hade ett helt lager av scrapbook-material.
Jag får panik och kan absolut inte somna om jag ser en spindel på rummet.
Jag pratade i sömnen inför ett helt gäng med andra turister på ett vandrarhem i Amsterdam.. pinsamt.
Jag vickar alltid på tårna när jag försöker somna på kvällen.
Jag har gått i sömnen en gång då jag var liten. Drog med mig alla mina gosedjur och lade mig på köksgolvet.
Jag klädde ut mig till en smurf som mindre och uppträdde inför grannarna till sången .."hallonsaft".
Jag råkade lösa ut en pulversläckare på en anorexiklinik så det blev aningen vitt, alla kiknade av skratt.
Jag går nästan alltid på tårna hemma om jag är barfota.
Jag skulle vilja ligga på en kritvit strand om jag vore en snäcka. Så kanske någon tycker jag är vacker.
Jag skulle vilja vara en slät sten som ligger i en väns ficka så att hon aldrig känner sig ensam.
Jag kan bli väldigt blyg ibland, men samtidigt spontant ge någon en fin kommentar.
Jag älskar att fotografera, men avskyr att stå framför kameran.
Jag önskar att jag kunde få mer ro till att teckna och måla igen.
Jag är väldigt självkritisk i allt jag gör.
Jag tycker om Alice i Underlandet.. film som bok.
Jag börjar ofta en teckning med att skissa upp allting för att sedan radera bort allting och sedan måla på riktigt.
Jag längtar efter att känna doften av en sommaräng långt innan jag kommit dit.
Jag har alltid med mig mitt Nivea "Pearly shine".. smått beroende gissar jag att det kallas.
Jag är 1.74m över havet och har skostorlek 37.. det enda jag är nöjd med hos mig själv.
Jag skulle vilja somna in i ett stall och känna hästar andas omkring mig, så mysigt.
Jag ville bli konstnär, författare, delfinskötare och ridskolelärare när jag var liten.
Jag ritade ofta små prinsessor med långa flätor och ett slott med torn, innan jag visste att de i verkligheten har jeans och en rosett i håret. Utan krona.
Jag klarar inte av streckkoder utan måste alltid vända bort dom.
Jag sitter gärna under en stjärnhimmel, men blir rädd av att gå ute i mörker.
Jag drömmer om att ge ut en eller två böcker.
Jag tycker om ugglor.. att teckna eller i olika varianter. Om jag bara kunde hitta ett halsband med en uggla på.
Jag skulle vilja illustrera barnböcker fylld av minsta lilla detaljer i.
Jag skulle ta med mig en vän och en kamera om jag bara fick välja två alternativ till en öde ö.. ingen båt för på något sätt kom vi ju dit.
Jag brukar blir rastlös om jag inte har papper och penna i närheten, ifall någon idé dyker upp.
Jag tror jag ska avsluta listan innan ni tröttnar.. hihii
När känslan blev blå
Just nu borde jag egentligen lägga mig ned på golvet, soffan eller vilken plan yta som helst för jag känner mig svimfärdig. Mår illa av trötthet trots att jag inte gjort speciellt mycket idag och speciellt inte ikväll. Oj, tittar på klockan och får lite panik när jag inser att den visar 02:06, men kan inte sova!
Har inte orkat sitta vid datorn och bestämde mig redan ifrån morgonen att inte göra det heller. Tanken var väl att vila, sova för det har jag inte kunnat alls sedan jag minns inte när. De två timmarna härom natten eller vad?
Mår så illa och känner mig matt och kallsvettig, yr... usch! Jag var precis innan och tassade på tå, tyst som en mus som vanligt, men lite extra ändå för mina rent ut sagt knäppa grannar. Hämtade mitt skrivblock och öppnade balkongdörren för att få luft. Skulle vilja gå ut och gå, cykla bort alla tjock-känslor, men så satte jag mig ned efter dessa små meter mellan skrivblocket och datorn.. svimfärdig!
Inte har jag kunnat göra någonting, men den har trots allt varit både upp och ned. Lilla dagen som började med en sådan tung känsla av hopplöshet. Så trött på ett liv utan mening. En ständig kamp utan att ha en plats, en betydelse. En känsla av att ska det vara såhär resten av livet så orkar jag inte. Tvättade på vad jag upptäckte skulle varit Annalisas "tvättdag". Sedan när jag efter att glömt bort den totalt, långt senare skulle hämta en skållhet, men torr tvätt, träffade på hennes dotter och barnbarn som hämtade en del av kartongerna jag packade häromdagen. Litet kort hej och sällskap med hennes marmorskiva i hissen. Snart är det tomt, min fina granne som inte finns hos mig längre.
När jag nu funderade över vilket foto jag skulle lägga upp kom "lilla kanin" upp. Lilla blå som varit inne hos Annalisa. Bredvid hennes säng som nu står tom och kal.
Nu ligger Annalisa med sina slutna blå ögon i en blå kista någonstans. Mina känslor är blå..
Jag har allt mer börjat inse det oundvikliga. Snart kommer det att bo någon annan där, tvärs över gården. Det kommer att hänga andra gardiner än de som jag sydde åt henne. Någon annans konturer kommer att röra sig där på kvällen och inte hon som tog sin nattliga skorpa och varm mjölk. Jag vill inte se någon annan där.
Jag vill inte bo kvar här alls!
Plötsligt kom ett sms ifrån tvillingen min.
"pojkarna vill gärna komma till dig!"
Så självklart fick de göra det för lite mys. Stora ville genast ha kaninen hos sig och lille och jag tittade på en film. Finns det någonting bättre än att få borra in näsan i hans hår medans han leker med mina fingrar, samtidigt som blicken hans drunknar i filmen. Att höra stora killen fnittra åt någonting bredvid. Tiden gick väldigt fort och jag har inte brytt mig om att plocka iordning efter att de gått hem. Inte alls likt mig, men orkade inte. Så att jag varit frånvarande beror helt och hållet på att jag inte alls orkat. Ska svara på era fina kommentarer snart, ni är för gulliga och det hjälper mig så mycket på olika sätt.
Igår skulle jag även då försökt sova och vila, men blev en heltokig dag! Jag lyckades få fastighetsskötarna att ge sig på någonting som de aldrig hade sett eller hört talas om tidigare. Många skratt blev det och de sprang hit och dit, ringde efter den ena och andra killen. De lirkade och vred åt alla håll och kanter. Först hade de inte ens verktyg eftersom det inte var alls vad de hade tänkt sig att få se. Så jag tog fram min verktygslåda.
Då han insåg direkt att han hade för grova armar, helt normala, men.. det skulle ju inte gå. Jag kröp ned och hans reaktion var med ett "oj, hjälp vad smala armar du har!" Sedan kunde vi inte mer än att skratta åt det hela igen. Nu löste det ingenting mer än att jag fått värk i axeln och aningen svullen i handleden. Jag letade efter långa saker.. hittade en bit trollhasselgren, en del till gardiner, en del till strykbrädan.. vi pusslade ihop några för att göra det till någonting längre. Gick inte. Jag sa att han kunde väl klippa av slangen och stoppa in den ihop byggda pinnen genom slangen och sedan vrida om?
Vilket han tyckte var en smart idé. Fram med tång och itu med slangen. Jag satte mig i fåtöljen, det blev att vandra fram och tillbaka ganska många gånger inser jag nu. Till slut var de tre stycken i mitt badrum och det hördes ett högt skratt. Plötsligt så gick det! Nu undrar ni säkert varför allt detta tog över hela dagen igår?
Jag skulle vara duktig och städa lite extra, rengöra avloppet i duschen, vilket inte hade behövts upptäckte jag när jag började. Vände bort blicken för ett kort ögonblick och tappade greppet om duschslangen..
Som åkte ned genom rören och munstycket fastnade där nere någonstans.
Så m ni nu någonsin råkar ut för detta. Klipp av slangen och hitta någonting smalt nog för att passa i slangen. Se till att den sitter fast och vrid om så munstycket kommer i ett annat läge. Vips hihi..
Och detta är nog hela bloggens knäppaste inlägg!
Lika knäpp och vimsig som jag känner mig just nu. Fortfarande yr och illamående, vet inte om jag ens vågar röra på mig speciellt. Nu avslutar jag med att säga "tack fina ni för att ni stöttar genom era ord!".
If I live to be 100 I hope to be 100 minus 1 day. So I never have to live without you
Inte visste jag att dagen skulle ge mig ett leende som växtes fram inifrån mitt hjärta, när jag efter drygt två timmars sömn trillade framstupa emot golvet. Inte visste jag då att jag en kort stund därefter befann mig rum som jag aldrig klarade av att ens titta åt nyligen. Först vågade jag mig på att smaka en ny sorts näringsdryck, två små klunkar för att få ned min medicin. Rädslan att svälla upp var för stark, men jag hann känna att denna är favoriten än så länge. Med tankar om hur dagen skulle komma att bli ändrades då jag för ett ögonblick såg min väns äldsta barnbarn på hennes balkong.
Kände att jag ville gå dit. Vara nära dem en liten stund.. som blev flera timmar. Först när jag kom in genom dörren så var det ingen där, väntade en stund och kom på att de säkert var nere i förrådet. Väntade lite till innan jag gick ned och tittade om det var deras röster som jag hörde, men det var det inte.
Istället blev jag ståendes och pratade med ett par som hade tagit hand om fiket. Blev lite tagen på sängen som det sägs.. när de båda sa nästan samtidigt:
"åh, du var så fin igår på begravningen"
........... "tack.." och visste inte på vilket ben jag skulle stå.
Det blev att vi pratade ganska länge om hur det var och olika känslor. Många roliga minnen spelade jag upp som om jag vore en liten miniteater. Det är så jag är bara, spontan och lever upp, det är så andra säger då och då. När jag inte blir sådär tyst. Sedan kom vi över till hur fruktansvärt illa jag blir behandlad i huset sedan en tid tillbaka nu. Jag berättade hur dåligt de personerna får mig att må och de kunde instämma att detta är absolut inte alls okej. Vilket givetvis kändes skönt. De var så rara emot mig och jag kände att de ärligt tyckte om mig.
Jag vågade tro på deras ord innan jag åter gick upp till vännens lägenhet.
Där satt alla utom svärsonen, som börjat jobba, i soffan och fåtöljerna och åt pizza och sedan bröd med stekt bacon. Konstig blandning, men lite som finns kvar i hennes kyl och frys. Mitt i flyttpackningen.
Jag satte mig på "min kudde" där jag brukade sitta när jag hälsade på Annalisa. Om vi inte låg skavfötters i hennes säng och skojade eller förde lite tyngre samtal tillsammans. Nu står hennes säng alldeles tom. Det blev att vi pratade mycket om olika minnen och även lite helt småtokiga saker ifrån minsta barnbarnet. ja, om du skulle läsa detta någon gång så kommer du alltid att vara liten i mina ögon. På ett positivt sätt. Trots att han nu nästan blivit lika lång som mig, nästan för en bit till är det. Så skönt att få vara där, att på något sätt kunna höra ihop genom Annalisa. Hon var som en extramormor för mig då min riktiga mormor gick bort för åtta år sedan.
Efter flera minnen och titt i bokhyllan och skrattade åt saker som skulle få mig att sitta hela natten åt att förklara för er, så jag låter bli.. Jag frågade om det fanns någonting som jag kunde hjälpa till med. Nej, det tyckte de inte att jag skulle behöva göra. Dottern och äldsta barnbarnet sprang iväg för att dammsuga i förrådet, återkom för att ta med sig dammsugaren ned. Bra tanke skrattade vi när hon trängde sig förbi bland flyttkartonger och jag som sedan satt och packade ned porslin i kartonger. handdukar, förkläden, sorterade hennes kläder i olika högar som sedan lades i kassar. En hel del kassar och kartonger blev det och det alldeles för lilla sömnen, den hade jag glömt bort för länge sedan.
"Jag känner mig som en kanin som blivit uppladdad med för mycket ström!"
Sa jag medans vi skrattade åt hur tokigt det lät. Tjejen sa flera gånger att jag skulle sätta mig ned för inte behövde jag göra mer. Travarna blev allt större, men inte kunde de få stopp på en kanin som irrade hit och dit.
"Vet du om mormor har någon tejp eller liknande som jag kan skriva på?" frågade hon mig och tittade sig omkring länge.
Även om jag sa vart jag trodde att det kunde ligga hittade hon ingen. Jag gick direkt till nedersta lådan i köket och visst låg det en liten rulle med brun papperstejp där.
"Jag har ju liksom bott här länge" ..vi skrattade åt situationen. Jag kände mig hemma.
Att jag sedan inte fått någonting alls i mig förutom de två små klunkarna med näringsdryck på morgonen kände jag ingenting av. Om jag satt mig ned skulle jag säkert somnat, men här är jag. Fortfarande utan sömn och någon hunger har jag inte känt på åratal! Då och då fick yngsta killen en klapp på huvudet, rent spontant. Vi skojade om hur rolig han såg ut i de olika hattarna han provade medans han läste i någon bok. Jag hittade en kasse med gamla fotografier. Så söta och fina!
Jag har känt så mycket glädje idag att jag inte trodde det var sant, Riktig glädje som senare blev till ett rent lyckorus, men mer om det senare kanske. Packningen fortsatte och mycket hann vi med även om jag nog var snabbast. Har jag kommit igång så är det fart, återigen den lilla kaninen på vift. Stundvis blev vi ståendes och skojade om olika saker som hon kunde säga och jag berättade om mina stunder med Annalisa.
Om den där slipsen som åkte fram då och då under hennes finurliga ögon som log och glittrade. Slipsen som egentligen var tungan.. En härlig grimas åt någonting hon tyckte var tokigt, eller som blev tokigt just därför.
Den allra sista tiden fick jag lära känna lite av en ny Annalisa. Som då jag gjort hennes fika en eftermiddag.
Favoriten var alltid ett äpple, skalat och delat i en viss storlek med socker och kanel. in i mikrovågsugnen i två minuter och sedan favorit vaniljglass på det. När hemtjänsten sedan kom så behövde de inte göra någonting direkt utan vi satt i en ring runt hennes säng. Ute öste regnet ned och jag sa att det var synd då det var länge sedan hon varit ute, men att det regnade ute var hennes reaktion:
"Det skiter jag i.."
Vi kiknade av skratt och tappade hakan, ord som hon aldrig skulle sagt tidigare. när vi sa att..
"Du är ju för söt Annalisa" och klappade hennes runda kinder "du har så goa kinder Annalisa"
Hon tittade upp på oss och sa att det kunde hon inte alls förstå..
"Äsch, varför det då, det förstår jag inte hur ni kan tycka!"
"Ja, men du är så söt"
"....jaha.. okej då!" Och vi skrattade ännu mer, medan hon låg och tittade på oss och skakade på huvudet som om vi inte vore riktigt kloka.
Sedan fortsatte vi packa och packa. Stannade då och då till och minde begravningen och hur fint allting var.
De var glada över att jag var med. Det började klockan 12 och är hon var strax innan 16 var jag hemma. Idag var jag inne och hjälpte till, satt och pratade, skrattade och även någon tår i hela fem timmar. Innan jag gick kramades vi och pratade lite till. Jag frågade sedan om han fick någon kram och ja visst, men jag ger dig en till sa vi samtidigt. lite snurrigt kändes allting. Hela dagen idag och igår har varit överfyllda av känslor. Det hade börjat regna ute och blivit mörkt. Jag kände att jag nog behövde gå in till mig. Hälsa till de andra sa jag innan jag traskade ned för att titta om posten kommit.
Nu blev jag överlycklig! Hann inte mer än in genom min dörr innan jag tog fram en kniv för att öppna brevet. I min hand låg ett helt underbart halsband med några ord på. Som den lyckligaste tjejen på jorden sprang jag tillbaka för att visa hur fint det var. Min puls som redan under dagen varit skyhög av känslor hoppade nästan ur kroppen på mig. Hon såg på mig hur rörd jag var och tyckte det var jättefint. Hennes ögon blev rödgråtna,
En stund senare gick jag hem igen och då läste jag brevet, för innan hade jag inte hunnit. Det fick mig att återigen springa tillbaka och visa det IGEN! Ren lycka över att ha så fina vänner, det finns inte ord över hur LYCKLIG jag kände mig.
"Åh, du ser att du måste betyda mycket för andra så strunta i de elaka grannarna".
Kan även säga att nu sken solen ute igen. Vi log och kramades igen.
Jag var tvungen att stanna till för ett ögonblick. Orden snubblade på varandra över alla känslor som kommit fram dessa dagar. Jag sprang tillbaka till mig och att sedan och bara grät. Resten av kvällen har jag inte fått någonting gjort utan mest tänkt på allting som snurrat runt inom mig.
Och här sitter jag fortfarande när klockan visar 02:54 utan någon sömn alls! Hur ska detta sluta?
Stackars er vilket långt inlägg det blev igen, men jag är en liten snurrig kanin med för mycket ström i kroppen.
Aningen yr.. Jag har inte glömt bort någon, utan dagarna har bara varit VÄLDIGT FYLLDA AV KÄNSLOR!
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändring
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändringMest av allt vill jag bara hålla din hand
Vandrade runt ännu en natt i total sömnlöshet. En känsla av ensamhet och sökte efter ett tecken på vad du ville att jag skulle vara. jag gjorde allt vad jag kunde för att hindra mig själv ifrån att springa ut i mörkret, bort ifrån mig själv. För vet du vad.. det finns ingenting hos mig att längta till.
Sökte efter ett svar som jag kanske inte visste frågan på eller var det jag själv som försökte förtränga att jag aldrig mer skulle få hålla din sköra hand i min. Jag hade till slut nästan bestämt mig för att inte gå, innerst inne visste att jag förstörde mig själv mer och mer genom ovissheten. Kroppen stred emot mig och jag var alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag kan säga det först nu när jag fått se det lite tydligare.
Kanske du gav mig dina ögon för ett ögonblick?
I allra sista stunden så tog jag trappstegen ned. Sökte en plats där det kändes tryggast, nära din familj och allt jag kunde se var din kista lika blå som dina ögon. Lika blå som himlen nu blivit efter att den grät stora tårar på morgonen. Nu ville solen glittra i dina ögon, men jag vet att du aldrig kommer att titta upp igen. Du har lidit färdigt nu.. men saknaden blir inte mindre. En rosa ros låg i mitt knä speciellt till dig. Tänk om jag kunde förvandla molnen till en siluett utav dig, bara för att alla ska kunna se hur vacker du var. Jag drömmer mig bort för lätt. Du vet.. det är så mycket lättare att andas vidare då.
Nu dansar du runt bland molnen som en ängel i frihet och viskar till vinden utanför mitt fönster..
"var inte ledsen lilla vän, jag har det bra nu"
Och allt jag önskar är att jag kunde få hålla din hand, aldrig släppa taget. En liten stund till så jag hinner säga alla de orden som nu snurrar runt i mina tankar, men jag vet att jag aldrig kommer att få dig tillbaka. I en blå kista ligger du med slutna ögon och jag önskar att du kan känna att jag kramarom dig tusen gånger om i mina tankar. Efter denna dagen så inser jag ännu mer hur mycket vi delade tillsammans. Jag fick ta emot så många fina ord om hur mycket jag betydde för dig både ifrån din närmaste familj, men även andra som jag själv inte kände till. Jag hörde röster viska mitt namn några gånger i bakgrunden och möttes sedan av några nya..
"Åh, är det du som är Madeleine, hon pratade alltid så mycket om dig!"
"Du betydde så mycket för henne.."
Det blev många minnen, många tårar, men även skratt över din härliga humor. Din familj höll tal som berörde så djupt och jag kunde känna hur nära du stod mig.. Hur nära jag stod dig även om jag inte längre kan få smeka dina runda kinder eller försiktigt stryka med fingrarna över dina ömma händer. Rädd för att du skulle få mer ont.
"Jag är så glad över att du gjort dig så fin i håret för du brukade alltid göra mormor fin i håret"
Ditt äldsta barnbarn satt bredvid mig, det kändes extra skönt att höra det ifrån honom. Vi skrattade om många saker som du sagt eller hur du var, men även om så mycket runt omkring. Jag tror du ville ha det så den allra sista stunden. Att inte allt blev till tårar utan även glädjas över den som du verkligen var. Den som du alltid kommer att vara för mig och för oss alla.
Ditt mellersta barnbarn läste upp mitt kort och dikter, tårarna rann och även om de inte var speciella så berörde dem då jag hörde gråten omkring mig. De andra som jag tänkte skriva fann jag ingen ork till nu, så det kommer familjen att få senare.
Andra tal hölls och det var mycket känslor. Vi var lagom många kring ett bord. Nu såhär efteråt är jag glad över att jag tog mig igenom dagen, trots allt. Visst är jag helt slut för länge sedan.. någon sömn eller vila har jag ännu inte fått. Häromdagen skojade jag till det med att det får jag göra i nästa vecka, men det är redan tisdag nu.
Natten drar sig fortare mot en ny dag. En ny dag utan dig och snart ska ditt hem tömmas, men du kommer alltid att stanna kvar i mitt hjärta. Jag kramade om din familj innan jag gick hem till mig. Tunga trappsteg i betong och sittben som för länge sedan gjort mer än ont, men det glömde jag oftast bort.
Du fanns som ett bomull kring min kropp och skyddade mig, tröstade mig. I den blåa kistan i rummet bredvid, med ett hav utav blommor.
Jag minns att ditt äldsta barnbarn berättade att han i söndags såg en ensam solros växa upp på en plats där den annars aldrig skulle kunna ta sig upp. Alldeles ensam ur den grova marken. Han ville plocka upp den, men din svärson sa att de skulle låta den vara. Vi pratade om att det kändes som ett tecken ifrån dig, för på kistan var det första han såg ett hav av just solrosor! I den stunden så kunde vi le tillsammans med dig.
Det min vän värmer mitt sorgsna hjärta.
Annalisa.. är det säkert att du har det bra nu?
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta VänskapBarnvakt en tidig lördagsmorgon med mina allra finaste hjärtan
Att jag inte fick mer än 1.5 timmes sömn när solen redan vaknat på lördagsmorgonen, gjorde ingenting. Inte heller att jag fick rusa upp och i alla fall hinna borsta tänderna innan dessa små killar kom till mig strax efter.
Att spendera två timmar som barnvakt.. två timmar som nästan blev fem timmar, dagen kunde inte startat på ett bättre sätt. Sedan att kalla det för barnvakt, nej jag vill nog hellre döpa om det till den allra bästa
" kärleksinjektionen rakt in i hjärtat"!
Oftast brukar det vara den lille som är linslusen, men han var svårflörtad. Även om jag lyckades fånga honom på lite filminspelning med kameran hihiii..
Jag satt länge och myste gott med min kanintjej och jag tror nog att de trivdes minst lika bra båda två!
Jag, tror det eller ej, men lyckades på dessa stunder ta hela 62 fotografier. Sextiotvå- urgulliga-fotografier!
Nu kan jag inte sitta här och lägga upp alla här, men en och annan dyker upp lite då och då kan jag säkert lova. Oavsett om ni vill eller inte.. synd att blunda och jag ler åt minnet jag bär med mig. Trots att morgondagen inte alls är vad jag vill tänka eller känna efter inför. Nog om det för tillfället. Lillkillen satt tätt, tätt intill mig och jag tror inte att han skulle kunna komma närmare. Om jag njuter?
Jag älskar när han gör så. Vi satt och spelade spel, eller han spelade och jag tittade och hejade på. Väldigt viktigt för en liten fyraåring att inte missa någonting.
"Titta nu då.. tittar du?"
".. ja lille vän jag ser när du hoppar och duckar och tar dig ifrån en nivå till nästa"
Sedan kryper han ännu närmare och jag myser!
Åh, lyckan i det nedersta foton. Jays blick säger så mycket för mig. Och tiden gick fort, jag glömde bort min trötthet och än idag har jag inte ens klarat av att ens vila en liten stund. Efter lite olika pyssel och gos, bus och skratt så kom deras pappa och hämtade dem för att åka hem. Farmor skulle komma senare och sedan åka vidare till min storebror. Själv hade jag så mycket att hinna med innan måndagen, inte ens börjat då.
Den där långa, varma kramen som jag fick av Jay innan han ville lämna mig. Det var som om han aldrig ville släppa mig och jag kunde inte blivit mer varm och lycklig i hjärtat då han sa..
"Jag älskar dig!"
Han har sagt det tidigare, men på något sätt så kändes detta så mycket, mycket mera i hjärtat. Som om han kände att jag behövde det lite extra. Det går inte att förklara hur mycket jag älskar dessa små killar.
"Jag älskar dig också, så mycket!"
Puss, puss och hejdå och kom snart tillbaka igen.. "jaa, det gör vi"
Annars har jag varit tyst och inte orkat vara så aktiv någonstans direkt, men tänkt på er. Skrivit på ett kort till begravningen och jag vet fortfarande inte hur morgondagen varken börjar eller slutar.
Tar den känslan då. Försöker tränga undan, trots att det finns där och gnager inom mig hela tiden.
Ett leende eller några små ord ett ögonblick som många inte har en tanke på att ge
Någonting som jag länge och ofta gått och funderat över, men aldrig tagit upp tidigare. För mig känns det som en självklarhet och jag har lagt de där små korta stunderna, för alla har vi tid att stanna upp.
Hur många skulle ärligt kunna räcka upp handen och säga
"Jag gör det!"
Det handlar om att när jag till exempel är ute och går eller cyklar. Ett extra leende åt en liten dam som kommer emot mig får hennes leende att stråla ikapp med solen. Hon kanske sitter lika ensam som du om dagarna?
Eller om du står i en kö någonstans eller vad det nu kan vara, säga ord som att "vilket fint hår du har"..
eller "åh så söt litet bebis är det en pojk eller flicka?" .."hej lilla vän vad heter du då.. till en hund du aldrig träffat på och sedan be att få ta ett litet fotografi" (jag kan lova dig att matten blev otroligt stolt och glad) och aldrig, aldrig har jag blivit bemött av någonting annat än ren och sann glädje!
Detta kan jag ärligt talat säga att jag gör ofta, ofta. Om inte ett leende och ett hej, en komplimang så händer det nästintill varje gång som jag är ute. Det tar endast ett par sekunder om ni så vill, men varför tycks alldeles för många att det gör man inte. Vadå gör inte!?
Annars tycks folk ha åsikter, höga sådana, om hur "förskräckligt mager" eller "gud så sjuk hon ser ut".
Det tar flera HÖGA minuter av deras tid att påpeka och lämnar enormt djupa EVIGHETSLÅNGA tider för den som måste ta emot slagen. För det känns som slag rakt in i själen och där stannar dom kvar.
Jag vill skaka om, nej.. jag skulle vilja hänga upp dem i en lyktstolpe för att skämmas ordentligt för att de SÅRAR!
Jag har inte bett om att få anorexia och jag kämpar varje tusendels sekund, men det bryr de sig inte om. Inte har de någon som helst aning om hur jag har det heller, varken nu eller då. Så varför ska det vara "okej" att påpeka elakheter istället för att lämna efter sig ett litet leende eller två? Går du in i en butik och märker att någon inte når upp till en viss hylla eller inte hittar. Gå fram och erbjud dig hjälpa till. Människor är inte så farliga som alldeles för många tycks tro. Jag är ingen person som är den som tyckte det var det allra minsta lätt att tvingas stå framför hela skolklassen och hålla ett föredrag. Anser att man inte ska tvingas till det, så jag var ofta sjuk.
Mådde oerhört dåligt av det.. men jag har kommit en bra bit på vägen sedan dess.
Börjat våga säga ifrån, även om det är svårt.
..men att ta ett par sekunder, några minuters samtal med en liten dam kan göra henne så glad!
En dag när jag var ute och cyklade så gick en dam i sin trädgård och jag steg av min cykel och frågade om jag kunde få ta några fotografier. Om hon blev glad! Berättade att hon inte hade någon som hälsade på eller att barnbarnen bodde så långt bort. Sa att jag mer än gärna fick komma förbi igen. Det mina vänner gjorde mig glad i hjärtat. Att jag kunde lysa upp hennes vardag lite grann.
Nu är detta endast några få exempel på mina "påhitt" och jag bryr mig inte om hur konstig, knäpp eller om någon tänker att sådär kan du väl inte göra.
Jag tänker fortsätta ändå.. Så är jag född, skrynklig som jag alldeles säkert var med rosa skinn.
Rosa sägs jag ju passa i har jag hört.
Nu ska jag försöka ta tag i texten och kortet tills begravningen på måndag. Drar ut på det för det gör alldeles för ont, men jag kanske försöker att gå. Ingenting som jag måste bestämma idag eller ens imorgon.
Jag saknar dig, jag saknar dig så otroligt mycket Annalisa!
(..jag ska svara på era kommentarer senare.. finaste ni vad ni lyfter upp mina dagar! )
Världen är inte så farlig om du vågar titta uppåt
Vänder blicken tvärs över gården allt jag ser är dina neddragna persienner. Den där balkongdörren som brukar stå på glänt för att kunna ge dig en andning av sommaren är stängd. Det är precis så att morgonen har vaknat och solen borde skina rakt igenom din lägenhet, så att jag kunde ana den rosa gryningen även ifrån mig. Rakt igenom ditt hjärta till mitt. Din säng står troligtvis fortfarande bäddad, men vad spelar det för roll att försöka minnas dina dofter när jag bara kan ana dina skuggor om jag blundar. Ditt silvervita hår ligger inte utspritt över kudden och jag kommer aldrig mer att få fläta ditt hår ifrån ansiktet. Se dig le och nicka förtjust innan du sluter dina ögon för lite vila. Sängen står tom.
Jag vänder bort blicken igen, det var länge sedan som jag ens vågade eller orkade söka med min blick dit. Tvärs över gården till dig. Lägenheten är fylls utav alla dina saker, men saker kommer aldrig att ersätta en så vacker själ som din. Min morgon fick mig att börja våga.. Våga se att kanske jag klarar att ta mig vidare utan dig, hur ont det än gör. Trots allt Annalisa, så har du en plats i mitt hjärta!
jag saknar dig..
Jag vet vart jag kan vända mig när timmarna blir för svåra. Jag håller fast vid det, försöker.
Nu är det kväll och dagen blev väl inte riktigt som jag önskat. Vandrat runt ute i natt när ångesten vill kväva mig. Städat som en galning trots att det redan var rent. Varit alldeles för nära att slå huvudet i stentrappan när benen inte hade krafterna. Kanske får ta hissen med en "varning för max 530kg eller var det 350kg"? Jag är inte gammal, borde kunna flyga nedför trappan som en fjäder i vinden. Inte springa bort ifrån mig själv. Hur gör jag när alla smutsiga minnen kryper inuti skinnet?
Jag ska kämpa nu. Jag ska göra allt jag kan för att nå dit jag vill eller i alla fall en bit på vägen..
Efter en del tvekan så tog jag mig ut en liten stund. Önskar att tiden blev längre, men jag tappade fokus och varför kan inte folk sluta stirra. Jag är en människa precis som alla andra, även om jag inte ser ut precis, exakt likadant som ni.. men det gör ingen. Om det inte är enäggstvillingar med varken frisyrer eller kläder annorlunda. Så trött på att de inte kan låta bli!
Jag har lika mycket rätt att få vara ute och se sommarens dagar.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringAldrig utan dig
Jag har känt mig
lite.. lite lugnare för
ett ögonblick
fast väldigt.. väldigt
liten i en värld
fylld av för många
känslor..
och andetag
som fått mig att
växa och..
krympa på en
och
..samma stund
ett ögonblick
som fått mig att inse
värdet av att
..våga
vara precis den
..som jag är
tillsammans med dig
behöver jag aldrig
..aldrig vara
rädd
i en värld
av främmande..
känslor
