Little Girl's Heart -

Bilder

Känslor

Inga kommentarer

När livet ger mig skavsår

15 Mars
kl. 14.24

Trots att jag står utanför allting, nu mer än någonsin tidigare, så känns livet så mycket starkare.

Eller frånvaron utav livet. Det är med en stark ångest som jag varje kväll inser hur krampaktigt jag

försöker att hålla fast i det lilla jag har kvar, den lilla glimten utav vad som borde ha varit mitt liv.

För det är inte så, det är inte längre mitt liv, anorexin har tagit över så mycket mer än vad jag själv har

velat inse. Så mycket mer än vad jag pratar med någon om och det känns ensamt.

Varje dag "stänger jag av" alla känslor och tankar. Går liksom i en bubbla utav stål, kan inte se vad som

finns utanför. En falsk trygghet som jag inte vet hur jag ska ta mig ur!

Det är på kvällarna när mörkret närmar sig, det är då som jag märker hur mycket jag stänger ute.

Stänger ute bara för att jag ska orka överleva i mitt kaos. Jag får skavsår utav livet och det finns

ingenting jag kan göra för att bli fri.. det är så det känns.. det är så det är hos mig.

Jag har kämpat med anorexin i så många år nu. Jag har kämpat med så många olika saker ända sedan jag

var ett litet barn och det är med stor förtvivlan som jag inser att jag måste

"stänga av" för att orka överleva livet.

Önskar att jag kunde trycka på en knapp, som att tända och släcka en lampa.

Då skulle jag skaffa mig den varmaste och starkaste lampan som finns och sedan ligga där under och

bara få vara mig. Utan ångest!

Jag längtar efter riktig sommarvärme. Att ligga på min balkong och sova hela dagen i solen. Då kan jag

tillåta mig att vara för ett ögonblick, eller det har varit så tidigare.

Jag har så svårt att koncentrera mig. Borde skissa på en eventuell teckning eller målning. Snart ska jag på

2-årskalas och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska göra en liten tavla eller inte. Material till ett

halsband ligger framme. Mamma har önskat sig ett till. Jag har flera beställningar på tavlor som väntar och

inuti mig trängs alla bilder i väntan på att få komma fram, men det jag vill just nu är..

att slippa känna som jag gör!

Jag vill inte ha skavsår genom att leva. Det borde inte vara såhär. Vill inte.

Alla dagar är sig lika. Alla timmar och minuter är som spegelbilder utav de timmar och minuter som precis

passerat, lika tunga och svarta. Lika svåra att hantera. Det var med snurriga ben som jag var förbi en vän

och lämnade veckans radioprogram i hennes låda. Jag har inte varit där på långa vägar så mycket

som tidigare. Tror att jag har behövt denna pausen. Kroppen har ett stort behov av vila, samtidigt som jag

drivs av ett tvång att röra på mig. Försöker att hitta olika mål dit jag kan ta mig, bara för att få luft.

När det blir sommar ska jag cykla mig fri. Jag längtar dit.

Ibland kommer jag på mig med att sakna tiden på olika behandlingshem som jag varit på. Tryggheten där.

Känslan av att någon finns i min närhet och stöttar, tröstar, lyssnar eller bara.. är.

Visst finns mamma mycket för mig, men jag blir ledsen när jag märker hennes oro. Jag vill inte lägga över

allting på henne, hon är värd så mycket mer. Älskade mamma så mycket hon har varit med om i mina turer

hit och dit.

Skulle det inte vara bättre om jag inte fanns?

Jag vill inte ha dessa skavsår!

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Tankar

Inga kommentarer

Springer åt fel håll

01 Mars
kl. 16.11

Idag känner jag mig helt tom på krafter. Natten var fylld utav ångest och instängd gråt. Jag är så trött på

ångesten nu. Trött på tårarna och den ständiga kampen för att orka en liten stund till.

Jag är trött på att hela tiden kämpa på egen hand och visst de vill lägga in mig på sjukhuset, men att

tvingas ligga i en säng utan att få gå på minsta promenad.. vilket är värst!?

Orkar inte tänka längre.

JAG ORKAR INTE LÄNGRE!

(anorexi jag hatar dig HATAR DIG)

Kommer jag någonsin att se dagsljuset igen?

Jag sitter i ett rum fyllt av tankar som bara studsar tillbaka till mig igen utan några resultat. Studsar och

slår hårt emot mitt ansikte. Det ekar av tomhet, ingen glädje, inget liv, bara tomma ekon.. men det är just

det som gör ondast just nu. Att jag känner hur livsgnistan dämpats ned och jag vet inte hur jag ska

klara av att ta mig upp.

Jag springer åt helt fel håll idag och jag har inga krafter till att hindra mig själv.

Inte idag.

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Tankar

Inga kommentarer

Målar hjärtan som en tröst

01 Mars
kl. 01.15

Det känns nu om natten då ljuset har lagt sig till ro. Oron vaknar till liv och sliter sönder alla tankar, all

min önskan. Jag målar hjärtan i hopp om att få känna lite glädje, lite tröst. Det spelar ingen roll längre för

jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Balaserar mitt emellan alla andras handtag.

Jag har tappat bort mina dagar, allting flyter samman till en förtvivlad gråt och just nu vill jag bara

få försvinna. Jag har känt mig tom så länge nu, men jag vill ändå inte ge upp.

Vilken fot ska jag stå på?

Åt vilket håll ska jag gå?

Tittar ut igenom mitt fönster och stjärnan som tittat ned på mig två nätter i rad.. finns inte kvar där längre.

Allting känns svart. Hopplösheten finns här, men jag vill inte ha den som en ständig inneboende.

Hur ska jag kunna bli fri? Finns det någon mening med någonting.

Jag kryper ihop med knäna under hakan och vaggar tyst fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Saknar livet mindre och mindre eller så stänger jag helt enkelt av alla känslor. Rädsla av att om jag

låter mig känna efter för mycket, ja då trasas jag sönder. Splittras totalt. Förtvivlad gråt kväver mig.

Om dagarna kan jag sitta timme efter timme och i fantasin se på ett liv som aldrig kommer att bli mitt.

(jag låter det endast finnas där, i fantasin) Gör mig mindre sårbar, eller har jag fel?

Om du frågar hur jag mår så var beredd på att du troligtvis inte får ett leende tillbaka.

Jag kan måla ett hjärta till dig. Du får välja vilken färg du vill, men formerna är mina egna.

Kanske kan de vara en tröst även för dig?

Jag vill vara flickan som ingen glömmer, men jag vill inte minnas mig själv.

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Tankar

Inga kommentarer

Flickan som aldrig fanns

01 Mars
kl. 00.52

Hon är flickan som alltid går lite efter er andra

för att se om någon bryr sig alls

och när hennes oroliga mamma vänder sig om

säger hon att hon bara ville titta på

dockan i skyltfönstret

hon är flickan som stannar lite längre

på varje övergångsställe för att se om någon bil

kunde råka köra över henne

och när hennes oroliga mamma vänder sig om

säger hon att hon tappade någonting

sitt liv, kanske?

hon är flickan som är under vattnet lite för länge

för att se om hon är duglig till att

drunkna

och när hennes mamma oroligt drar upp henne

säger hon att hon såg en sjöjungfru

i badkaret

hon är flickan som bara är 4 år

men känner hennes pappas äckliga andetag lika tydligt som igår

och hon vet att de inte kommer att bli ett dugg

svagare

Etiketter: Att kämpa för livet

Barndom

Bilder

Dikt

Incest

Känslor

Inga kommentarer

Spåren du lämnat kvar

01 Mars
kl. 00.26

Jag tycker inte

om de randiga

spåren

du lämnat kvar

på mina kinder

som en

påminnelse

om hur älskad

du alltid

kommer att vara

Etiketter: Bilder

Cancer

Dikt

Du lämnade mig för tidigt

Känslor

Saknad

Storasyster

Inga kommentarer

Jag tror att jag har gått vilse

26 Februari
kl. 21.48

Tiden tickar på och jag har förlorat allt perspektiv på tid och rum, fantasi och verklighet.

Känslor eller riktiga ögonblick under nattliga speglingar då mina bilder visar någonting helt annat, någonting

som är så fel, så fel. Magra ben och en gestalt som bara inte kan vara jag. Hon måste vara någon annan.

Det måste vara så. Jag kan inte få ihop någonting längre och jag känner hur jag för varje stund, försvinner

allt längre bort ifrån mig själv. Är det möjligen precis så det är?

Att jag är på god väg att tappa fotfästet totalt?

Varje dag är en enda lång kamp för livet.

Månen gungar vilsamt på kvällshimlen, så liten och klar. Ser så oskyldig ut där uppe.

just nu önskar jag att jag vore någon helt annan, eller att jag kunde få chansen att börja om ifrån början,

men med möjligheten att kunna ändra tidens gång. Hur saker och ting skulle utvecklas.

Då skulle jag ha höjt min röst så fort jag visste vad min röst klarar av. Vilka höga toner den kan nå, om jag

inte vore så tyst redan då. Vad spelar det för roll nu?

Jag står här och faller fram och tillbaka. Slår mig hårt, men försöker hela tiden att ta mig upp igen.

Vacklar hit och dit, att gå framåt eller rasa isär? Jag slår mig ännu hårdare, försöker än en gång att ta mig

upp. Benen vinglar, händerna skakar och mitt hjärta slår för många slag, hoppar över eller står still.

Jag märker allt tydligare hur hårt anorexin har mig i sitt grepp, men det är ingenting som jag talar om högt.

Jag har ingen att ventilrera alla mina innersta tankar och känslor med. Ingen som jag vill tynga ned axlarna på.

Det är som att klättra uppför ett berg, med alldeles för hala sulor och fingrar som aldrig får ett grepp kring

livet. Jag straffar hjärtat. Skyddar självhatet. Förnekar min rädsla. Sväljer gråten.

Tappar taget och faller. Hårt.

Torkar mina tårar och sätter på mig en passande mask för ansiktet, bara för att inte såra någon annan.

Jag överlever kanske, men jag vill inte dra någon annan med mig i fallet. Hela min existens är en

förnekelse, med det förnekar jag. Pressar luften ur det allra minsta, tar ett litet steg fram eller tillbaka.

Jag vill allt, men ändå ingenting.. för jag tycker inte alls om den jag är.

Vilja leva. Våga leva. Våga vilja leva.

Vilja våga leva. Rädd!

Leva på chans, på låtsas eller inte leva alls?

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Våga tro på en förändring

Inga kommentarer

När du är redo..

20 Februari
kl. 22.15

Hon tar några trevande steg

mot mig

tar min hand i sin lilla

stryker bort en tår på

hennes kind

hon borde inte känna sig

så rädd

barnet har öppnat dörren till

mitt inre

fyller säck efter säck med

försvar

sorg och äckel

jag förundras över hennes energi

timme efter timme städar

hon bort sina

känslor

hon slutar först när

mitt hjärta

ligger väl synligt, sårbart

jag ber henne att inte ha

så bråttom

vill lära henne att hon

är värdefull

barnet tittar mig djupt i

ögonen

stryker sin lilla hand på

min kind

torkar mina tårar som

faller nedför

hennes kind

när du är redo, säger hon tyst och stilla

och ler emot mig

när du är redo..

Etiketter: Att kämpa för livet

Barndom

Bilder

Dikt

Incest

Våga be om hjälp

Inga kommentarer

Tomrum av mina känslor

20 Februari
kl. 10.38

det ska bara kännas så ibland

det några kallar lycka

mer än några sekunder

..de får inte plats här

klockan slutar ticka

tiden står allt mer still

jag har fastnat i ett mönster

..dit alla ljusa färger

döljs utav de grå

min bild av livet är mycket

trasigare än ni tror

jag tror att jag drömmer

mer än jag lever

..svävar i en dimma

med vacklande ben

det är som om jag väntar

på en tid som aldrig

tycks bli min

alla känslor får sitt

..tomrum

sin saknad

sin tröstlösa tyngd

ingenting blir

aldrig mitt

eget..

Etiketter: Anorexi

Bilder

Dikt

Känslor

Inga kommentarer

Det är de stunderna

10 Februari
kl. 19.14

..då jag sitter för mig själv och undrar hur allting borde varit, det är då som jag som mest undrar

varför jag stannar kvar. När jag förstår hur fel allting blivit och hur svårt allting är.

De korta ögonblick som små bilder flimrar förbi mina ögon och de vill visa mig en overklighet som för

andra är en verklighet. Stunder utav lugn och ro, som andra har, men som nu river allt större hål i mig.

Jag skapar endast svarta fläckar i era ögon, likt grus som skaver och inte vill ge sig av.

Så känns anorexin för mig. Plågsamt närvarande, utan att jag blir fri.

Det gör ont att inse hur fel mitt liv blivit.

Etiketter: Anorexi

Bilder

Inga kommentarer

När det är lättare att falla baklänges än stå rakt

24 Januari
kl. 00.16

Jag saknar dig. Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag hoppas att du kan höra mig. Jag vet att det aldrig

kommer att bli sig likt igen, men jag vill aldrig sluta tro att du finns kvar därute och väntar på att jag

ska bli stark nog att ta de stegen som jag aldrig gjorde då. De stegen som jag borde tagit med dig nu.

Du är borta nu och jag minns dagen då du släppte min hand och sprang iväg. Minns du? Minns du mig?

Minns du då jag blev uppäten utav anorexin och du, min andra del, försvann i mörkret?

Jag har hamnat i ett djupt hål nu. Deprimerad är nog det minsta ordet, tystaste ordet jag kan förklara det i.

Det är så mycket lättare att falla baklänges i ett mörker än vad det är att stå rakt, för vet du vad?

Jag är svag nu och jag hade behövt dig här nu. Här hos mig.

Jag behöver så mycket stöd för att hitta min lilla plats igen, om den någonsin fanns. Kan inte låta bli att

vända runt tankarna, undra vad som är meningen. Egentligen.. Att vända händerna upp och ned, stå på

huvudet och känns snön frysa hjärnan och stilla ned orden som inte vill mig väl. Orden som ständigt

säger hur värdelös jag är. Ord som att jag måste gå ned i vikt ännu mer, lite till och sedan lite till.

Sedan, då blir det bättre igen. Visst är det så?

Varför sitter du inte här på bordet, mitt bland mina papper och rör omkring i mitt kaotiska perfekta liv.

Varför är du inte här och säger åt mig att jag får andas!? JAG FIXAR INTE DETTA!

Huvudvärken tränger på och jag känner mig som ett stort blåmärke.

Jag vet inte om jag föredrar att virra runt i detta ångestland istället för att få chansen att plocka upp ett

trasigt hjärta ifrån polerade golv?

Allting blir så tydligt då.

..men det bryr väl inte du dig om för du har sprungit härifrån!

Du som borde varit mitt riktiga jag, om inte anorexin åt upp mig och min själ.

Jag vill inte vara rädd för någonting, bara jag visste hur man andas. Omringad utav så mycket utan att veta

vad det står för. Livet försvinner och klart att jag är förtvivlad.

Jag skulle vilja gå ut i morgon och fråga en främling:

-"hur känns det?"

..-"hur känns det att leva?"

Bryr mig inte om några konstiga miner, några dumma kommentarer bara jag får veta.

Jag vill knäppa med fingrarna och trolla bort hela mig.

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Tankar

Inga kommentarer

Någon gång kanske jag får den.. känslan

21 Januari
kl. 23.43

Jag vill inte ge upp, vill inte sluta tro eller hoppas. Även om det känns helt omöjligt nu så kanske ändå..

kanske jag får en liten känsla utav frihet inom mig. Lite ro.

Jag vill inte sluta titta uppåt, det kan ju bli ljusare. Eller är det försent?

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Våga be om hjälp

Inga kommentarer

Tittar upp men känner mig ändå så nere

21 Januari
kl. 17.33

Så kom snön tillbaka igen, allting ligger under ett vitt täcke och snön yr fortfarande.

Känns både skönt att få låta mig själv vara inne, samtidigt känner jag mig inlåst. Tror kanske att jag ändå

inte haft lust att ge mig ut i yran. Det är tungt just nu.. alltid tungt.

Inatt satt jag och gjorde två halsband och ett armband i snören och olika pärlor. Ångesten som slet i mig,

var kvar hela tiden så jag vandrade runt i korridorerna en stund. Behövde få lite luft.

NEJ JAG VAR TVUNGEN ATT FÅ LITE LUFT!

Mötte en ny inneboende själ, hon var så spinkig om benen. Nästan mager tror jag. Konstigt nog så hade vi

exakt samma namn och födelsedatum. Samma ledsna ansikte, gråten som trängde på. Tystnaden ekade.

Vi bytte aldrig några ord. hon vände om och gick ifrån mig och kvar stod jag och tittade

efter mig själv.

Nu är allt så annorlunda. Nu gör jag allt i min makt för att inte känna efter hur jag mår, hur fet jag ser ut, hur

äcklig jag känner mig. Rädd för mina känslor, mina tankar.

VARFÖR BLIR ALLTING SÅ FEL!!?

Tänkte skriva så mycket idag, men trots att jag tittar upp så känner jag mig så nere..

Orkar helt enkelt inte längre.

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Tankar

Inga kommentarer

Precis så att jag klarar andas utan mig själv

18 Januari
kl. 21.52

Kroppen spänner sig, krampar ihop, tungan griper sig fast i gommen, håller andan, försöker tränga

bort alla tankar, alla känslor, men så kommer de ändå sökandes nedför kinderna.

Tårarna. Gråten. Förtvivlan. Inte var det meningen att det skulle vara såhär svårt.

Jag har varit så trött idag. Hela kroppen har velat ge upp och bara sluta med allting.

Mamma var hos mig en stund och då är det som om alla mina inlåsta spärrar släpper. Då känner jag en så

stor trygghet. Svårt att hålla mig vaken.. somnade på soffan som vanligt.

Jag blir så mycket tryggare, lugnare då hon är i min närhet. trygga mamma.

Tanken på att hon inte skulle finnas kvar hos mig vill få mig att brytas itu!

Aldrig andas mer.

Jag vandrar runt och inser hur hårt anorexin håller mig fast. Det är så mycket som jag inte får, inte kan tillåta

mig. Ständig rädsla, skräck över att gå upp i vikt!

Förlåt, jag vill inte känna såhär! Förlåt.. förlåt.. förlåt..

lilla mamma, min räddare i nöden.

Mamma, jag är rädd att jag aldrig kommer att hitta vägen ut och jag vill inte förlora dig.

Jag vill inte förlora mig själv i livet, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Inte så svårt.

Det var aldrig såhär jag ens kunde tänka mig, men anorexin blev trots allt mitt enda sätt att orka överleva då.

I den stunden och nu är jag här, kvar här lika liten och rädd.

Många.. många år senare.

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Inga kommentarer

Tystnadens röster

18 Januari
kl. 20.34

tystnadens röster

förloras

bland månens skuggor

och dina naglar

slipar på ytan

av dina mascara randiga

kinder

sökandes

efter svaren, frågorna

de bortglömda minnena

från en blind värld

Etiketter: Anorexi

Bilder

Dikt

Incest

Inga kommentarer

Våga lyssna inåt

15 Januari
kl. 00.02

Livet rinner ur mig. Vågar inte hoppas längre, inte sätta upp några höga mål. Jag skulle vlija vara fri

i en timme, fast jag skulle behöva vara fri resten utav livet. Om jag håller andan en minut, sedan en minut till.

Kanske resten utav livet om jag bara kunde få känna mig fri tills jag dör, för jag vågar inte sätta upp några

mål om att en dag KÄNNA FRIHET. Jag har tänkt en del den senaste tiden och nu skulle jag vilja komma

så långt att jag klarar av att se på mina fingrar utan att få ångest och känna äckel.

(kanske ett löjligt steg för andra, men inte för mig..)

Tycka om mig själv?

Som det är nu har jag svårt att ens tänka tanken på att nå dit fram. Jag tror att jag kämpar mer än vad

de flesta inser. Jag vill hålla andan resten utav kvällen, så jag kan försvinna bort ett tag. Till ett ställe där

inte jag finns utan är någon annan. Om jag bara slapp vara mig själv.

Ibland önskar jag att ni kunde läsa mina känslor genom mina ögon, så jag slapp kämpa så

för att bli förstådd. Slapp kämpa med att få fram de rätta orden i tid, innan det är försent.

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Inga kommentarer

Om jag bara fann orden

12 Januari
kl. 21.58

"måste.. måste.. måste"

jag borde hålla skenet uppe

för det är alltid någonting som

drar mig ännu längre ned igen

jag borde veta lite mer

för det är alltid någonting som

ni kan se bättre där utifrån

jag borde dra mig undan er

för tro mig det gör ont med

ögonblickar som kan döda

"måste.. måste.. måste"

orka leva lite lite till

Etiketter: Anorexi

Bilder

Dikt

Incest

Känslor

Inga kommentarer

Våga lyssna på min tystnad

12 Januari
kl. 21.28

Tilliten har fått mig

att våga känna

sorgen

så oändlig och stark

den vrider mig

i smärtor

skräckslagen

fasar jag för att

allt ska upprepas

så jag faller

torterad

i avgrundens

svarta hål

mycket värre

än dödens lättnad

snälla stanna

du måste ha

mycket tålamod

orka vänta ut min

tystnad

läsa orden som stannar

innanför mina

läppar

du får inte ge upp

försvinna bort

ifrån mig

och förakta mina

salta tårar

med mitt hjärta

i dina händer

är jag ett darrande

löv

snälla vänta

tills kriget inom mig

vågar nå sin

försoning

mellan det förbjudna

och skrämmande

snälla stanna kvar

hos mig

Etiketter: Anorexi

Bilder

Dikt

Incest

Våga be om hjälp

Inga kommentarer

Mitt röda skrin

12 Januari
kl. 21.17

platsen för

mina

hemligheter

mitt mest privata

koden var lätt

att knäcka

du bröt dig in

såg mina gömda

tårar

de förbjudna

du kastade dem

skrattande

i mitt ansikte

du trampade sönder

mitt underliv

med ett leende

innan du gick

och färgade

mitt liv

blodrött

Etiketter: Barndom

Bilder

Dikt

Incest

Inga kommentarer

En dag i snön

10 Januari
kl. 23.17

Äntligen fick jag tag på mina mediciner! Mamma var med mig ute i snön idag. Det var kallt, men vackert.

Härligt med knarr under skorna, pulsa igenom oskottad snö och fantisera lite grann.

Hittade fina pärlor och annat till halsband och armband som jag ska göra. Någonting som jag velat göra

sedan lång tid tillbaka, äntligen blir det så. Äntligen!

Vi pratade lite på väg hem. Berättade lite om hur jag mår innerst inne. Om hur svårt allting verkligen är.

Jag har varit rädd för det en tid nu, att tala om hur svårt jag har det. Vet att hon blir så orolig då, men jag

vet att hon ändå redan är det. orolig för mig.

Skönt att vi bor så nära varandra, mamma och jag. Ett samtal bort och hon kan komma på ett par minuter

om det så behövs. (brukar inte kräva det) ..men ändå skönt.

Med längsta stickade halsduken, stora vita pälsmössan och tumvantar till kände jag mig inpackad, men frusen

Klarade mig utan att trilla omkull i snön, tills jag var hemma.

Slog runt i mitt vardagsrum! Nu är jag väl härlig blå-gul på höften och någon svullnad blev det.

(neej jag tänker inte titta efter hur det ser ut!)

Fortfarande enormt svårt för speglar och allt som ger en glimt av hur

jag ser ut. ÅNGEST!

Anorexin SKRIKER åt mig att jag måste GÅ NED I VIKT!!!

Vem kommer att vinna?

Etiketter: Anorexi

Bilder

Känslor

Tankar