Du blir aldrig vad jag menar




Jag vill samla ihop alla ord och skaka dem i en ask.
Låta dem falla över bordet för att bilda sina egna små meningar.
Kanske förklara på ett enklare saätt, ett helt annat plan än där jag står, så att ni lättare förstår.
För det blir aldrig vad jag själv menar, allt vrids runt och känns tomt.
 
Hur tar jag mig ur mig själv..
när öppna ögon är det som skrämmer mig allra mest?



Vilse

 
 
Det är
som ett försök
att snurra planeten
 
åt andra hållet
 
i ett försök att
hitta tillbaka till mig själv



Du tog mitt liv ifrån mig



Du kom
smygandes
tyst som en liten mus
 
Du såg
att min själ redan var nedbruten
tänkte att det här är ett lätt offer
 
Du segrade
tog över mitt liv helt och hållet
jag hade inget att sätta emot
 
Sedan den dagen har du varit
min hatade och älskade
 fiende
 
 
Du tog
mitt liv ifrån mig
och åt upp min själ
 



Kärleksbroderi


Jag syr ihop våra hjärtan
broderar
med silvertråd
 
och
 glitterpärlor
 
så våra hjärtslag
är tillsammans
 
för evigt



Saknad


Jag jagar din
skuggbild
 
då dina fotsteg
raderats
 
av
mina tårar



Sommarsång till dig

 
Jag sjunger
en sommarsång syster
och hoppas att du hör
havsmelodierna
mina läppar formar
som en hyllning till dig
 
Jag samlar blommor
i en korg syster
och hoppas att du ser
midsommarblommorna
mina händer plockar
som en gåva till dig
 
Jag vandrar barfota
på grusvägarna syster
och hoppas att du känner
pulsslagen
mitt hjärta andas
när jag tar din hand i min
som ett kärleksmotiv till dig
 
Jag sluter ögonen
vid din grav syster
och önskar att du
satt bredvid mig
igen..



Ett steg närmare kanten


några centimeter
ett litet steg
att vara så nära
men ändå långt ifrån
 
känna andetagen
ifrån någon annan
i nacken
kalla kårar längs
ryggraden
 
ett liv på väg
att falla
 
några centimeter
ett litet steg
att vara så långt ifrån
men ändå nära
 
höra pulsen slå
kring halsen
mina egna
spruckna sår
i hjärtat
 
en decimeter
ett par steg
ifrån självmord
trasiga drömmar
 
jag backar
 



Andas


Fredag kväll.
Utanför mitt fönster suddas dagen ut och blir till kväll, till natt och jag vet att
imorgon kommer allting att kännas lika tomt igen. Har fastnat i mina egna andetag och det är som om
allting aldrig blir sig likt igen. Jag har tappat bort mig själv.
 
Vad är meningen?
 
Om inte jag andas för mig, vill du göra det då? Tills jag är stark nog att stå på egna ben, men rädslan
bor inom mig..
Andas.. andas.. andas..                                                               andas..
 
andas..
 
 
 
Halsen dras åt och gråten faller igen.
 



Kan du vara livlinan jag saknar


Himlen borde inte funnits om
det inte var meningen att vi skulle försöka nå den
försökte jag tänka idag
 
igår var dagen jag lovade inte skulle se ut precis
som den gjort
 
 
kanske är jag starkast i världen
kanske finns det ingen som är så svag som jag
 
 
jag tror jag behöver två livlinor idag igen
vill du vara en utav dem?
 
Kan du vara min horisont när allting faller?
 
 
..du är redan det stora hålet i mitt hjärta.
 
 



Om jag blundar

 
Om jag slutar andas och blundar hårt, hårt.. då kanske allting försvinner.
Det kanske var på låstas ändå. Om bara min dröm kunde vara sann och inte min mardröm.
Om jag kunde få börja om på nytt med starkare krafter åt rätt håll.
Om det bara inte vore såhär svårt.
 
..men det går inte så bra
att låtas
att leva på en dröm.
 



Den jag borde ha varit

 
Tomheten är stor. Ekande. Jag saknar hon som jag borde ha blivit, den som aldrig blev levande.
Ett oskrivet brev, men ändå till bredden fylld utav olästa ord. Öppen och sårbar.
Förlorad.
Jag saknar det livet som jag borde ha fått, som jag borde placerat mig själv i, men allting blev så fel.
Någon kom och tog. Förstörde och sedan blev det aldrig som det skulle.
 
Jag vill ha ett liv.
 



Du lever i hjärtat

 
Dina vackra ögon
tindrar
då du faller ner
från himlens portar
 
långsamt
 
dalande
med en doft av
jasmin
tänder du regnbågens
färger
 
med toner från dina
vingars slag
 
i mina ögon
tränger tårar fram
gnistrande
likt ditt
 
leende
 
i hjärtat lever
du kvar



Ett rum utan dörrar


I ett rum utan dörrar
ligger ihopkrupen på
det kalla
 stengolvet
 
trasiga mattor
 
händer som rör
i mina mardrömmar
tystnaden
mina
 
skrik
..ekar ..ekar
 
tomheten
 
efter tröst
onda demoner
orienterar sig i mina
tankar
 
äter upp min
själ
 



Stjärnorna faller

 
Det finns så många
förnimmelser av dig
i nattluften
när månen målar världen
i silver
 
och
skuggorna långsamt
klättrar upp
på höften
 
det finns så många
sagor om dig
i trädtopparna
när nattsvärtan möter
horisonten
 
i skimmer
och
stjärnorna faller
för att landa
på huvudet



Du lever i evigheten nu


När jag drömmer
om att få röra vid din hand
och känna dofter av liv
i dina andetag
tappar jag alla tårar
och inser
 
du har vandrat färdigt
och gatorna saknar liv
 
dina ögon är stängda
för världen
men när jag skådar
ut i frostnatten
ser jag dina blickar
lysa lika klart
som stjärnorna
 
ty du lever i evigheten nu



Jag ler men ingen ser tårarna

 
Jag vill måla hela världen i nya färger. Stryka bort tårarna som trillar ned. Få den tunga smärtan att sakta
förvandlas till en nyare och klarare nyans, som är lättare att andas in.
Idag är saknaden enorm. Starkare och svårare. Vill tala om hur mycket jag älskar dig och hur mycket du
betyder för mig. plötsligt kan jag se dig så mycket klarare, som om världen ger dig liv igen.
Älskade syster, kom tillbaka till mig!
 
(men ditt ansikte är osynligt i en otrygg tillvaro.. du fattas mig)



Att vinna eller förlora

 
Ute springer alla omkring och jagar efter små "musöron" bland buskar och träd. Det är som ett lyckorus
efter vårens tecken på att nu, nu kommer den att slå ut i blom! Själv kryper jag på backen och hoppas på
att någon ska se.. mig. Samtidigt är det en ständig flykt ifrån känslor och tankar, men allra mest en flykt
ifrån mig själv. Allting med mig själv som jag föraktar.
Jag beundrar dem som går omkring med ett leende som sprider sig till ett ljus i ögonen.
Sådär som endast den rätta glädjen kan ge.
 
Jag drömmer om att någon ska kunna tyda min tystnad och hjälpa mig upp härifrån.
Det är så mycket som döljer sig här bakom ytan. Skrapa lite lätt och försiktigt, snälla du.
Någonting tynger mig. Drar mig nedåt. GÖR ONT I MIG ATT ANDAS!
 
Trots att jag vet att det är fel så kan jag inte göra någonting för att få tyst på den där dumma rösten.
En snabb, omedveten, blick i spegeln avslöjar en förvrängd bild. Någon med smala ben och höfter som
stack ut bakom allt tyg. Jag vte att det är fel, vet att det inte är jag, inte är rätt. För jag vet att jag är fet.
-"Du är inte värd någonting!"
-"Du måste gå ned i vikt det förstår du väl ditt äckel!"
-"Neeeej titta inte på mig, du vet att jag bryter sönder dig mer och mer!"
 
Ingen idé att fråga mig själv varför jag inte vågar lita på någon annan, men varför litar jag då på anorexin?
Den där dumma rösten som gör hela min tillvaro svart av ångest och gråt.
Ensamma tårar kommer på kvällen, alla känslor som varit avstängda tränger sig fram. Gör sig påminda.
En värld full av självhat. Det borde inte behöva vara såhär, eller hur? Dte är tungt. Det är jobbigt.
Det är så fruktansvärt svårt. Som om alla känslor kväver mig när mörkret suddar ut alla konturer kring mig.
Sammanbrotten då allting plötsligt blivit för mycket. Rädslan av att kanske inte orka med att kämpa
ytterligare en dag.
 
Först kommer den här natten, alla stora ord vill få mig att bli någon annan, någon mycket mindre.
Mindre än minst. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte! Jag vill inte ha denna ångest!
Den där känslan av att allting är meningslöst. Hopplöst. Tröstlöst..
Att bara vilja hoppa ifrån en bro och aldrig dyka upp igen, men så tar jag mig på något sätt ändå över
den där gränsen. Utan att veta hur står jag på skakiga ben och vet inte hur jag ska kunna ta mig upp
nästa gång. För den kommer, nästa gång.
 
Jag vill slå huvudet i väggen. Banka händerna blodiga emot garderobens hårda kanter. Slänga mig över
bordskivan. Ja ibland vill jag bara få falla isär. Det är svårt att kämpa utan alla dessa gränser.
Idag ringde min gamla läkare. hon bad om förlåtelse över att hon inte hört av sig sedan remissen skickats.
(ja jag har känt mig totalt bortglömd och vilsen, men det sa jag aldrig)
Vi bokade en tid framöver, undrar vart jag skrev ned datum och tid?
Mitt minne är som en liten myra. Litet och förvirrande.
 
Vad har jag för förväntningar? Jag vet inte..
Att vinna eller förlora över denna ångesten. Känner mig redan förlorad.
Förlorad till anorexins klor.



Jag tillhör inte den här världen

 
ingen idé att ens försöka längre
 
för jag tillhör inte den här världen
har aldrig gjort
och kommer aldrig att göra
 
därför skyddar jag mig från den värsta stormen
genom att gömma mig under mitt täcke
och glömma bort att
det finns en värld utanför
 
som jag ändå inte kan nå
 
 
 



Snälla snälla

 
-Neeej snälla anorexi ät inte upp mig!
-Ät inte upp mina tankar!
-Ät inte upp mina känslor!
 
-Snälla, snälla anorexi ät inte upp alla mina krafter att kämpa!
(men jag vet att du är smartare än så..)
 
Du skulle väl aldrig låta mig bli fri att ta egna steg och tänka mina egna tankar, utan ditt slit i min själ?
Samtidigt så är jag rädd, för vem vore jag utan dig?



När orden inte räcker till


Ögonen tåras när solen skiner utanför mitt fönster, ännu en lång natt med smärta, kramp och
fruktansvärda tankar om att bara falla isär. Svårt att förstå hur jag tog mig igenom den trots allt.
Ärligt talat så trodde jag aldrig det, men jag vill ändå tro att det kan bli bättre. Någon gång?
 
Idag är det en sådan dag då jag inte klarar av att sortera orden, tankarna och känslorna. De har blivit
alldeles för ogripbara, halkar omkring i ett rasande tempo och känns farliga att ens försöka stanna till vid
för att klura ut. Varför?
Lyckades kanske få ett par timmars sömn framåt morgonen. Önskar att dagen försvann i en lång sömn.
 
Det har blivit för mycket nu. Psykiskt vrak och trasas sönder inuti. En kamp!
En del dagar räcker orden helt enkelt inte till. Då blir det tyst..
Försöker att hålla fast vid någonting som kan göra allting värt att stanna kvar vid, men det är svårt när jag
strider med alla dessa tankar. Slåss emot mig själv och aldrig för mig själv. Ensam på arenan.
 
Jag kämpar! Jag kämpar så!
 
..men kan det inte vända nu?
Våren väntar och jag vill ut i friheten och andas liv. Det är inte lätt, ska väl inte vara så
 
Jag är rädd för att det kanske aldrig blir bra.
Så rädd, så rädd.



Tidigare inlägg Nyare inlägg