Vart tog jag vägen?
Jag saknar den jag skulle varit om jag inte vore den jag är nu.
Vart tog jag vägen?
Tala om för mig. Vart tog jag vägen?
Hopplösa tårar..
Vad gör du resten av livet?
Bakom persienner krossas nyckelben av hopp.
Av hopp och förtvivlan, två ord så lika, men olika ändå. Hopp och förtvivlan.
Dagen blev inte alls som det var tänkt. Talade med mamma i telefon vid 15-tiden och fick veta
att de inte kommer idag utan på tisdag istället. Så på med mysbyxorna och samla ihop tankarna.
Huvudvärken ligger fortfarande kvar som en vilde och att knapra receptbelagda värktabletter
hela dagarna gör mig om möjligt ännu vimsigare. Tröttare.
Jag skulle vilja krypa ned under täcket, men jag kommer inte till ro.
Det är som om den där oron inte tänker släppa taget.
Dagarna går och februari kryper sig närmare.. närmare mars. Jag känner mig så genomskinlig.
Trött och blek. Lite sommarsol vore skönt när snön virvlar om natten.
Slå mig lite lagom försiktigt i huvudet. Lagom nog för att få mig att krypa ned och sova.
Slå ut alla mina knäppa tankar och funderingar, men allra mest skulle jag vilja vara
någon helt annan än den som jag är just nu. Utan oro och ångest över morgondagen som jag ändå
inte kan göra någonting åt.
Inte nu.
Jag önskar att jag vore en utav alla dem som går med ett vackert leende och glatt frågar:
-"Vad gör du resten av livet?"
Nattsudd. Jag är så trött.
Under stjärnorna finns ett hopp
Kan inte låta bli att undra.
Hur många kan säga att de har sett en stjärna ifrån ovan?
Är den sådär liten och tindrande, magisk och förtrollande, som
den ser ut härifrån. Bakom ett frostigt fönsterglas.
Hur ser den ut då när
den tappar taget?
Jag vill inte ge upp. Jag vill inte släppa taget, även om det
kan tyckas vara det enklaste, men så fegt.
Hur ska jag då kunna få veta hur stjärnan ser ut ifrån ovan?
Vill du berätta för mig...?
Under stjärnorna finns ett hopp
Kan inte låta bli att undra.
Hur många kan säga att de har sett en stjärna ifrån ovan?
Är den sådär liten och tindrande, magisk och förtrollande, som
den ser ut härifrån. Bakom ett frostigt fönsterglas.
Hur ser den ut då när
den tappar taget?
Jag vill inte ge upp. Jag vill inte släppa taget, även om det
kan tyckas vara det enklaste, men så fegt.
Hur ska jag då kunna få veta hur stjärnan ser ut ifrån ovan?
Vill du berätta för mig...?
Alla Hjärtans Dag
Mormors födelsedag.. saknar. saknar henne så!
Annars känns det fortfarande väldigt tungt inombords. Lite för svårt att orka med.
Jag försöker att inte visa det utåt och håller mig mest för mig själv.
Mamma var här en stund tidigare. Tittade på en dammsugare åt mig, så tyst att inte ens Tintin
kommer att reagera på mattes städning framöver. Nästa vecka hoppas jag att jag kan få hjälp med
att transportera den hem. Sedan blev det fåtöljen och lilla jag somnade trött med filten upp till
hakan. Jag vet inte om även mamma somnade, men sedan gick hon hem till sig.
Pratade lite med en vän och mys med liten kanin..
Hoppas att ni har haft en fin dag med goa kramar och hjärtemys.
Mamma fick en liten nalle i påse och chokladask. Kort också, ni känner ju mig.
Ljusen fick fotografierna har nu slocknat. Mormor och älskade syster.
Tänker extra på dem när jag snart lägger mig.
Bakom mina solglasögon
Sprängande huvudvärk hela dagen så persiennerna har varit nere, släppt in minimalt
med ljus. Klarar inte av dagsljus dagar som dessa.
Tankarna har varit många och en dag skriver jag om dem, inte ikväll.
Ibland blir det helt enkelt för mycket av allting. Även små ting får stora mörka skuggor i solsken.
Behöver lite perspektiv, sortera tankarna lite.
Idag har det bara varit tungt.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vilsen i mig självAllting flyter ihop
Sju. åtta. nio. Jag vet inte hur många gånger jag fick tänka efter på morgonen, vilken dag
det var. Vilken dag det är. Den senaste veckan, eller lite mer, har tiden flätats samman och varit helt
omöjlig för mig att reda ut. Vilken dag är det? Kväll eller morgon?
Fredag? Onsdag? Söndag? Tisdag? Nej, Lördagskväll!? Fel, fel, fel!
Det ordnar sig ändå, till slut.
Visst är det säkert inte konstigt eftersom alla mina dagar är små kopior av varandra.
Lika tomma. Lika fyllda av ångest. Oro. Tankar och instängda känslor.
Plötsligt fick jag en enorm lust till att skissa på en massa ideér. Jag som bestämt mig för att krypa
ned under täcket.. ska bara. (det bor nog en liten Alfons Åberg därinne)
Imorgon får jag hjälp av tvillingen med inköp av hö till Tintin. Kanske träffar jag småkillarna
också. Mysigt!
Vågade mig på att smygtitta lite i spegeln. Såg ett par spinkiga ben.
Jag måste ha sett någon annan.
Nattradion på..................................................................................... natti natti.
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Ett kort ögonblick
Sovit bort nästan hela dagen. Jag kanske ska börja räkna dagarna efter de små stunder som jag är
vaken, men då skulle jag vara gammal och grå vid detta laget. Visst skulle åren rusa iväg alldeles
för fort. Nog gör det ont att andas många stunder, många dagar och många nätter, men jag vill
inte sluta hoppas.
Nu börjar jag att spåra ut igen! Ständigt flyger tankarna iväg och jag skriver rakt upp och ned härinne,
inga tankereglar inte.
Ville tala om att jag äntligen fått litet ögonblick av lugn inom mig. Mindre lugn..
Ett kort ögonblick där inte allting var kolsvart mörker och ångest. Tack sömn.
Nu var det så att den tid jag var vaken blev mycket mindre emot de allra flesta andra.
Anorexin har även ett större grepp och varför hatar jag inte det!
Nu blir jag upprörd! Inte reflekterat över just den biten tidigare.
(..fick en fråga idag om jag får en psykolog att tala med)
Nej, läkarna säger att jag har en alldeles för underviktig vikt. Skulle jag lägga in mig blir det
sängläge och ingen rörelse det minsta. Rullstol och sängläge! Panik...!!!
Som det är nu har ingen läkare kontroll alls över min vikt eller hälsa överhuvudet taget, underligt
tycker jag minsann. Själv orkar jag inte skrika högre längre. De förväntar sig att jag ska tala om
exakt vad de ska göra för att hjälpa mig.
Om jag inte vet då?
suck..
Så lätt att försöka, men inte att lyckas
Hur många dagar och nätter har jag inte funderat ut allt som jag borde göra. Saker som jag
vill göra och måste göra. Tyngst väger alltid alla "borde göra", för det är dem som alla säger åt mig
att jag måste göra. Då är ingenting nog och den allra svåraste utmaningen tycks ändå som liten
och simpel för er andra.
Säg inte att jag ska äta, för det är emot de orden jag strider inom mig själv, varje sekund.
Det finns en stark kraft som sliter mig sönder och samman. Som skriker sönder min själ med ord
som.. Du Är Värdelös! Äcklig! Fet! Allting är för mycket för dig!
men för er är ingenting nog.
Jag passar aldrig in i mallarna. Mina benkotor sticker ut. skaver. Vem bryr sig, jag är trött.
Saker jag måste göra skrivs på lista efter lista. Natt efter natt och jag vet att risken är stor att den
aldrig mindre när morgonen vaknar. När verkligheten stirrar mig i ögonen.
Ändå tänker jag inte ge upp. Jag tänker aldrig ge upp, för vad finns det då att försöka leva efter?
Och de här "jag vill göra" låter jag sällan komma fram så andra ska se. Bedömma. påpeka.
Jag skulle vilja skriva ned en lista här på mina saker jag vill göra, men jag vet inte varför det
inte känns okej. Inte okej att säga att jag har en dröm. Om än så liten.
Lovar att jobba på den biten också. För vet du vad?
Varje tusendels sekund är en kamp för att orka leva, eller stanna kvar.
Och för mig är ingenting nog.
Våga höj blicken lite
Även det mörkaste molnet har en rand utav silver, om du vågar se.
Öppna ögonen och lyffta blicken lite högre. Stanns kvar där och andas in en sekund, längre
än vad du egentligen vågar. Höja rösten och brist ut i ett skrik, kanske bara en halt ton högre
än vad du någonsin höjt rösten i tidigare. Sträck dig upp på tå så. Du är så mycket starkare
än vad du någonsin kunnat fantisera om.
Öppna ögonen och se den lilla tunna silvertråden på molnens kant.
För vet du vad, den kanske vill säga tusen fler ord till just dig än vad du någonsin vågat tro.
Imorgon är det en ny dag och jag kan bara hoppas
att den blir en tusendels liten bit bättre
än vad jag någonsin vågat önska mig.
Himlen och jag
Snö.. snö.. snö.. Hela dagen har snön svävat omkring likt fjäderlätta vita vingar. Vita som snö.
Tittat ut och mest legat med denna ständiga huvudvärk. Trött på att inte orka med någonting, eller
som nu då jag helt har tappat lusten till allting.
Borde det inte vara min tur att andas snart?
Jag menar inte flåsa-panik-skrika-tårar-andas utan leva-livet-andas.
Mamma tittade förbi en liten stund innan hon skulle hem och äta. Skönt med lite sällskap, även om
jag satt under min filt och blundade. Denna värk! Tintin hoppas omkring som en liten tok när hon fått
en liten bit morot. Som om den innehöll rena mirakelpiller med livshopp som biverkningar.
Imorgon ska hon få komma ut en extra lång stund. Skutta lite här och där.
Det kan vara lite svårt att hitta henne ibland, hon är ju svart..
Hm.. kommer på mig själv med att leta efter någonting annat än alla jobbiga känslor inom mig.
De finns där hela tiden och allt jag vill är att de försvinner. Kramar om dem samtidigt som jag
sparkar det allra hårdaste med stålhätta på skorna. Försvinn! Jag orkar inte längre!
Väntar på att få en tid ifrån min läkare. Hon skulle höra om de hade någon som jag kan gå och
prata med. En psykolog får jag inte eftersom jag har en "farligt avmagrad vikt", hur konstigt
låter inte de orden. Drömmer om att få skära bort allt äckelfett på kroppen.
Det är inte så lätt att springa ifrån mina egna känslor.
När mamma ringer och frågar, eller när hon tittar på mig då hon kommer förbi.. frågar
-Har du ätit någonting idag? Är ju så orolig för dig.
-Mamma, jag vill inte göra dig orolig!
Jag vill skrika ut min ångest om hur mycket jag avskyr mig själv!
Springa runt köksbordet för att bränna kalorier som jag inte ens vill stoppa i mig ifrån början.
Försvinna lite till. Lite mer. Sedan.. sedan blir det kanske bra?
I sommar vill jag dansa under himlen.
I den stunden finns bara himlen och jag.
Himlen och jag.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet När allting känns för svårt att hantera Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag drömde att jag flög inatt
Jag drömde att jag
flög inatt
Så långt upp att
den blåa himlen
blev svart
Då såg jag allting
med nya ögon
och insåg
Att allting händer
av en
mening
Tyst
Som om allting runt omkring har sprungit så långt bort ifrån mig som det är möjligt.
Stångas med mina tankar, mina känslor, utan att själv komma någonstans.
De senaste dagarna har mest varit en lång, hård kamp över att orka vara kvar. I smärtan.
Talade med en kontaktperson sedan tidigare. Hon tyckte att jag skulle sluta drömma.. orden rev
sönder mitt hjärta och jag ville lägga på luren. inte vill jag sluta drömma, sluta hoppas på att det kan
bli bättre en dag.
Vad skulle vara meningen med någonting om jag inte fick ha hoppet kvar?
Vad finns det då att försöka kämpa för?
Ja, enligt henne så kommer jag ändå aldrig att bli bättre.
men, då kan jag lägga mig ned och dö, för inte vill jag ha det såhär svårt resten av mitt liv!
Nu tänker jag inte sluta hoppas, sluta drömma om någonting bättre.
Anorexi är ingenting som man väljer. Det är en sjukdom som man drabbas av. Som griper tag i en
utan att man är medveten om det innan det är för sent.
Om jag hade kunnat välja skulle jag aldrig valt att "skaffa mig anorexi"!
Nu springer jag i mitt lilla ekorrhjul. Runt. Runt. Runt.
Tror att jag säkert är lika rädd för omvärlden där ute som jag är för där jag springer nu. Vilsen.
Hur ska jag kunna veta vad andra kan göra för att hjälpa mig, när jag inte vet själv?
När tankarna aldrig blir klara och tydliga nog för att ens fundera över frågan.
Inläggning och tvång till att ligga nedbäddad dygnet runt, som de anser att jag är i behov utav.
Det är en skrämmande tanke!
Jag har provat så många olika behandlingssätt under åren och nu har anorexin ett allt starkare grepp
kring mina känslor, mitt förnuft.. eller om det är helt borta?
Min anorexi är ett ekorrhjul, hoppa till nästa pinne snabbt, innan jag faller emellan, ta sats, hoppa.
Ständigt på väg åt fel håll. Ett ensamt springande utan mål. Utan mening, egentligen.
Jag känner mig fast och min röst är numera tyst, inte ens en viskning.
Vart ska jag ta vägen?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Tankar Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringÖgonblick
Det har kommit mer snö och det känns helt okej faktiskt. Skulle vara riktigt mysigt om det kom
snöflingor stora som bomullstussar, även om jag längtar efter sommarvärme.
Jag begriper inte att jag ska vara såhär trött. Omöjligt att hålla mig vaken om dagarna och nätterna
sover jag ofta bra. Sedan jag köpte mig en riktigt bra madrass som inte fick varje ben i kroppen att
skava så sover jag gott. Ligger och lyssnar på radion, vaken eller i sömnen.
Ändå kan jag inte vara vaken en hel dag.
På förmiddagen skulle mamma komma förbi innan hon åker bort över sin födelsedag. Satt som
vanligt i fåtöljen och hade somnat ihopkrupen som en liten boll, av trötthet långt in kroppen.
Vet inte hur många gånger som jag har kämpat emot att vilja slå mig själv på kroppen när mamma
varit hos mig. Det slutade med att jag berättade hur ONT det gör i kroppen för att jag är trött.
Det värker riktigt i hela kroppen och jag vill krypa ur mitt egna skinn när tröttheten kommer!
Vet inte hur jag ska ta mig till längre. Det känns som om det bara blir värre och värre.
Börjat förstå, inse hur verkligheten ser ut. Jag gör allt för att undvika mig själv, eller snarare
spegelbilden. Sanningen. Smärtan.
Jag vill inte att det ska vara såhär!
Alla dessa åren har tyvärr blivit vardag för mig och jag önskar verkligen att jag kunde se det då.
Att jag kunde inse verkligheten redan då. Kanske hade min verklighet fått andra nyanser idag?
Ihopvikt
Legat på soffan hela dagen. Kämpat emot tunga ögonlock och en ihopvikt kropp. Orkeslös.
Timme efter timme försvann i en trött dimma, den ena knäppa drömmen efter den andra.
Det är inte klokt så konstiga drömmar jag har, minns alltid minst en varje natt. Beror lite på hur jag
sover, men idag har jag sovit nästan hela tiden. Försökte hålla mig vaken. Försökte..
Snart är det mammas födelsedag och min ångest och oro har växt enormt mycket.
Jag tycker inte om att vara kring många andra, mår inte alls bra. Allt jag vill är att försvinna!
Vi ska köra iväg henne, bjuda henne på mat. Ångest, ångest!
Jag har inte vetat hur jag ska göra, följa med eller inte? Förra året satt jag bara och tittade. Tyst.
Efter mycket velande fram och tillbaka så har min syster tagit reda på om jag kan ta med eget.
Det gick! Så nu ska jag fundera på vad.. salladskål och lite kokt blomkål, plommontomat och svamp?
Samma som alla andra dagar. Tryggt, men fegt. Jag vet, jag vet.
Knäppa anorexihjärna!
"Gå ned i vikt så mycket du kan tills dess ditt feta äckel!"
(..ändå vet jag att mitt BMI är farligt lågt, med god marginal..)
Balkongdörren står fortfarande öppen på nätterna, trots minusgrader. Tanken över att den ska hållas
stängd ger mig ångest. Visst går jag upp i vikt om jag låter bli att öppna.
Visst går jag upp i vikt om jag inte fryser som en liten blå. Visst är det så och inte bara i min lilla
knäppa anorexihjärna.
Imorgon är en ny dag
Ingenting som lockar att se på tv. Ändå står den på lite i bakgrunden, som sällskap..
Åh, jag känner nästan lite pirr i magen av Puhs lek med fjärilen!
Imorgon är det en ny dag, men allra mest ett nytt år. Ett tydligt avslut på detta året och chansen till att
få någonting långt ifrån det gamla, Chansen att fylla dagarna med vad jag vill och andas ny luft.
Jag vill hoppa och skutta så mycket jag vill utan att behöva förklara varför.
Ta vara på tiden så gott jag kan!
Försöka, försöka känna frihet.. visst måste den finnas även för mig?
Detta året har börjat med att jag mådde fruktansvärt dåligt och allting var kämpigt. Allting!
Mamma satt hos mig väldigt mycket under hela året. Våren kom och sedan sommaren som jag hade
förhoppningar på, men det blev grå och regnade mest bort. Anorexin tvingade mig till att motionera
allt mer och en dag när jag svimmade, bröt jag handleden. Akuten med gips och opereration, fem
långa stift som skulle stärka skeletten som var så skört. Fortfarande jobbar jag med att bygga upp
kraft, rörelseförmåga. Värker.
Tröttheten är min ständiga följeslagare. Tillbringar mycket tid under min filt i soffan.
Jo, jag skaffar en liten hermelinkanin under våren!
Sedan fortsatt kamp.. med allting..
Nu sitter jag här, måste våga tro på att det kan bli bättre.
Önskar er alla ett Gott Nytt År!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Livet Tankar Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Livet Tankar Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
