Nu krampar magen alldeles för mycket, flera dygn med det är nog! Tänkte lägga upp fler foton mer någonting strular. Gjorde ett försök i alla fall att säga hej!

ifrån våren en stund idag.

 

..okej nu har det inte blivit några kaninhål än!

Ledsen över min tystnad som skapat oro lite här och där, men igår låg jag med världens huvudvärk. Kände att jag behövde vila så gott det nu gick. Skrev upp tvättstugan tills ikväll, men insåg att jag troligen inte skulle orka så lyckades få en tid på morgonen idag. Rena byxor efter de blodfläckar som rann igenom då jag och balans tydligen inte alls går ihop numrera (ganska ofta ärligt talat..) Nu var jag då på väg ut för att få lite uträttat och med mina rena byxor stängde jag ytterdörren och klev upp på min cykel.

Hann väl sätta mig upp och möjligen ett trampsteg, så låg jag där igen! Blodiga fläckar på jeansen och en cykel över mig igen! Så om det är meningen att jag kanske föddes med två ben för lite.. fyra är ju stadigare, eller att det är ett tecken på att jag inte ska stå upp?

Visst har jag känt mig vimsigare, yrare och tröttare.. men jag har ofta slutat på backen även om jag stått still. Rakt upp och ned, eller mer närmare golvet. Visst är golvet finare på nära håll..

Nu ska jag krypa ihop i soffan som är lite mjukare även om jag får ont av att sitta där också *tår*

Dumma anorexi!

Blev inget torsdagsmys med bror mins småkillar, lillen är sjuk.

 

Jag vill kunna anda ren luft utan ångest. Känna dagar utan saknad.

Åh, nu får jag väl all världens "tyck synd om mig som väntat så".. Nej jag skojar bara, helheten kommer tids nog.

Annars har jag inte hunnit med allt som jag tänkt så nu ska jag sätta fart och samtidigt sparka iväg anorexins dumma tankar om att jag är alldeles för tjock. Svårt? ..jaaaaaaaaa!

Vill inte känna såhär hela, hela tiden oavsett om magen är tom eller en liten ärta irrar vilse därinne. Jag blir inte av med känslan och jag klarar inte av att bli vän med spegelbilden.

Hur ska jag ta mig dit? Kommer jag alltid att få ha denna plågsamma kamp inom mig?

 

 

 

Ett papper, tuschpenna och svart bläckpenna. Lite kladd här och lite kladd där så blev det en "kluddilutt"

Vad gör ni en dag som denna? Höstmys med ljus känns lockande även om trötheten kryper fram igen..

 

 

Hur hittar jag en plats i livet när jag inte vet åt vilket håll jag ska gå?

När vågar jag skrika att JAG SAKNAR DIG MER ÄN VAD DU KAN ANA ..men jag vill inte störa. Tomheten är tydlig. Alla andra lever sina liv och jag passar inte riktigt in. Dagarna snurrar förbi och jag springer fortare och fortare för att försöka hinna med. Få en sittplats bredvid någon som blir glad över att jag finns där. Just här.

Ska jag stanna eller gå?

 

Jag står still, apatisk, tyst och lite förlorad i en färglös värld. Vågar inte visa vad jag känner så jag gråter när ingen ser. Saknar allt som kunde varit istället för denna ständiga kamp varje minut. Kampen över ångesten, över anorexin och över alla tunga minnesbilder som är fast etsade inom mig. Jag går inte omkring och tänker på dom medvetet, snarare tvärtom så gör jag allt för att tränga undam dom. De finns där ändå. Nu har jag fått kontakt med en diakon som jag träffat några gånger. Där jag kan prata om vad jag vill eller ingenting. Efter att skrikit efter terapi under flera år utan att få annat än ett "nej, du väger alldeles för lite". Inte kan någon nekas terapi på grund av sin vikt! Jag har trillat emellan läkarnas stolar fullständigt och vore det inte för mammas samtal på morgonen skulle jag lika gärna kunnat ligga död i flera veckor utan att de ens vetat om det.

Jag kämpar på, men det är inte lätt ensam.

 

 

 

Vissa dagar blir inte alls som det var tänkt och idag har det varit precis en sådan dag. Vaknade orolig och visste inte vad jag skulle hitta på tills det äntligen blev tid för mys med liten kille. Mina tankar var inte alls där de borde vara, eller där jag önskar att de vore. Ville ingenting hellre än att springa bort ifrån mig själv, men stannade kvar. Ångesten krossade alla väggar och jag visste inte var jag skulle kunna gömma undan dom. Slippa se och slippa känna. Anorexin är stark. Alldeles för stark.

Jag ville skrika åt klockan att den skulle snurra fortare, men allt som snurrade var jag. Ett ögonblick och hårt slag mot golvet, första tanken var ifall jag kunde "dölja fallet" för mamma. Inte oroa i onödan. nu hade jag turen i oturen att jag mest slog i höftbenet. Hårdare slag har jag fått. Känns väl ganska okej just nu, men den där ensamheten. Rastlösheten. Tankarna på att vara alldeles för ..stor.

Hur ska jag bli av med den?

 

Mitt liv finns på burk

det går att köpa i närmaste butik

mitt emellan raden av framtidsdrömmar och ensamhet

om du går förbi någon gång

så kan du väl stanna till bara ett

litet ögonblick

titta in och köpa en burk

 

mitt emellan framtidsdrömmar och ensamhet

hänger en burk med mitt liv

och det är bara jag som inte har råd

 

Mitt hjärta hänger i en bur

högt över min säng

precis bredvid lampans gnistrande kristaller

ställer du dig på en stol

så kan du säkert haka av den ifrån kroken

om du hälsar på någon gång vill säga

 

Mitt hjärta hänger i en bur

högt över min säng

och det är bara jag som inte når upp

 

Det har varit två långa ensamma dagar. Aldrig.. eller två med plågsamt ensamma dagar. Saknat någon så oerhört mycket och jag har velat ge upp om och om igen, men jag sitter här. Kanske inte så stark som jag önskar eller borde, men jag sitter här. Trots allt. Imorgon ska sovrummets väggar vara klara, väntar på golvet och sedan resten. Det kommer att ta sin tid, men bättre det än att bo kvar över två trakasserande tanter. För oavsett vad en del kanske tror så är det mig de vill ha bort. Det är andras ord lika mycket som mina. Andras insyn i verkligheten lika mycket som den jag fått ta emot själv.

 

 

 

Nu ska jag på något sätt ta mig framåt och inte ännu längre bakåt. Kriga ensam emot anorexian. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag ska kämpa. Önskar mig ett trollspö i natt.. Hokus pokus så försvann allting som river sönder mig på ett ögonblick. Om det vore en tusendels så enkelt och självklart vill jag må bra! Ingen normal människa vill ha det såhär och jag har aldrig valt det. Skulle aldrig välja det. Aldrig! Det började redan som liten flicka och sedan var jag fast innan jag själv hann reagera. Historien är lång. Fick veta någonting idag som jag ännu inte vet hur jag ska reagera eller ta mig vidare med. Återstå att se och ingenting som jag klarar av att göra någonting åt ensam och kan inte be om hjälp till att reda ut det nu heller. Denna väntan och att inte veta vad som är det rätta eller om det gör mer skada, men jag är rädd för gamla spöken att rivas upp återigen.

 

 

 

Gjorde ett nytt hjärta tidigt i natt, blev inte alls nöjd. Tänkte faktiskt slänga det, men vet att mamma velat ha någonting liknande tidigare. Frågade om hon ville då hon kom på morgonen, tvekade igen. Sa att jag kunde göra ett nytt, påpekade alla fula fel. Hon blev glad så jag vet inte var det hänger nu när hon sover längre bort i denna staden. Alla tankar och känslor tränger på lite för mycket nu.. Tiden går och jag står förvillad och ser på när alla andra springer förbi.

 

 

 

Känn ingen sorg över mig för det har jag aldrig bett om. Detta är mina känslor och min verklighet.

Jag har ALDRIG bett någon tycka synd om mig. ALDRIG! Så nu ska jag lite kortfattat berätta en liten del av vad en del av mina grannar gör och har gjort.. sedan om jag är ynklig, svag eller vad som helst så tar jag det som en smäll i ansiktet för detta är INTE OKEJ! Det är mina känslor och efter allt som jag varit med om sedan jag var drygt fyra år fram tills för lite mer än fyra år tillbaka.. är det då konstigt att jag reagerar som jag gör. Om svaret är nej, då kanske jag skulle ta de där tabletterna ändå? Under mina första år här var det så "gulli-gull" allting och jag var "så rar som hjälpte till med både det ena och andra".. sedan jag minns inte direkt när, men nu under detta året så har en viss granne JAGAT MIG och TRAKASSERAT MIG om precis allting.

 

Jag har fått anklagelser om att gått in till en granne bredvid mig och tagit hennes glasögon, för att jag kallar henne "häxan" gått ned till ett café i huset och högt berättat om vad jag ska ha gjort! Personalen blev arga för dels kan man inte, får man inte anklaga vem som helst utan bevis. Sedan så hittade grannen sina glasögon hemma.. såklart.

Personalen sa då detta högt till cafégästerna att hon absolut inte får hålla på såhär. Detta fick jag veta idag, att häxan gått ned och sagt allt detta. Gästerna höll med och hur den som påstod det hela reagerade vet jag inte.

Häxan påstår att jag möblerar om på nätterna "hallå, jag orkar inte flytta runt några möbler!" det jag gör nästan dygnet runt är att sitta ihopkrupen i min fåtölj med knäna under hakan och ja, jag sover även så..

 

¨Häxan påstår att jag spolar ned min kanins halm och bajs i toalettstolen, vilket jag inte gör utan slänger i små påsar i soprummet. Dessutom använder jag inte halm utan strö. Hon har tydligen kommit med en påse med strö och visat "Titta här vad Madeleine spolar ned i toaletten!" Sedan hur hon har fått tag i detta skulle jag vilja veta eftersom det är inlåst i mitt förråd! Kaninen äter hö så det spolar jag självklart inte heller ned, men även detta pratar hon om med både cafégäster och andra utanför huset.

Fått veta det på flera olika håll.

Hon lägger lappar i mitt postfack som dessa här nedanför..

 

 

Vad deras syfte är att trakassera, för att bråka är för mig ett alldeles för litet ord. Ingen aning, mer än att hon vill ha bort mig av någon anledning. Självklart vill jag inte starta en polisanmälan igen, för så roligt är det inte, men är det okej att hon ska knäcka både mig och mamma fullständigt? Att vi båda ska ligga sömnlösa och gråta över rent elaka förtal? Jag kan inte svara på vad de skulle kunna tjäna på vad häxan och hennes "vän" vinner på detta och "byta mål"? Vad menar du med det? Ska jag be dem hoppa på någon annan, det kommer aldrig att ske, varken för att jag inte vill det och för att alla andra är väl insedda i att det är MIG de är ute efter oavsett vad det handlar om. Nej, jag kan inte strunta i det, hur ska jag kunna strunta i det? Jag har länge gjort ALLT för att undvika synen av någon utav båda två, för det är främst två.. osäker på om det är flera dolda. Undviker att gå och hämta min post om jag hör att de är i närheten. Undviker att gå ut och slänga sopor om jag hör eller får syn på någon.. oftast får mamma ta den BAKVÄGEN och med sig hem, för inte ens hon orkar se eller möta dom.

SKULLE DETTA VARA OKEJ?

 

Vägra vara ett offer.. jag väljer att vägra vara ett offer genom att säga NU RÄCKER DET SLUTAR INTE DETTA SÅ BLIR DET EN POLISANMÄLAN AV DET! Att ta en dag i taget.. jag kämpar varje sekund för att inte sluta orka leva längre och det känns inte ett dugg dagen efter. Det finns hela tiden med både mig och mamma. Om jag stannar kvar i vanmakt och sorg. Över alla sexuella övergrepp, om det är det du tänker på så gör jag allt för att inte tänka på det. Sedan har jag härom dagen tagit ett stort steg inom det området som jag inte tänker ta upp i bloggen, för ingen i familjen vet om det än. Själv har jag nu bett om hjälp att få veta mer om när, själv. Så jag väntar på det samtalet ifrån polisen, rädd för svaret, rädd för verkligheten som jag förträngt.

 

Dålig ekonomi, ja. Nu ska jag flytta till min fina grannes lägenhet, hon som nyligen gick bort. Hoppas jag kan flytta 1 oktober, så snart de lagt parkettgolovet och målat sovrummet lägger jag mig säkert på golvet! Det kommer att bli bra dyrare och jag kommer att få leva på luft, men nej jag har inte bönat och bett om pengar. om jag kommer att gå ned i vikt ytterligare, ja troligtvis, men jag kan inte bo kvar här som det är nu.

Jag är sjukpensionär om nu ingen visste det. Fått frågan hur jag ska leva annorlunda. Jag springer inte runt på stan och handlar kläder eller annat. Faktum är att jag nästan aldrig gått på stan under de fyra åren som jag bott här, så hur menar du då? Hitta en partner.. vet inte om jag ska skratta eller gråta över de orden ärligt talat.

kan inte ens kommentera den........

 

Så nu har jag med mycket energi och upprördhet besvarat en enda kommentar, nu väntar jag på din lilla enkla lösning på hur jag ska ha råd att leva och hur jag ska orka överleva med dessa trakasserier, för att kalla det bråk är så fel, så fel. Jag vill också se en förbättring, men hur ska det kunna ske?