Ibland går jag sönder i tusen bitar
Ibland går jag sönder
i tusen bitar
och det tar tid
att bli
hel igen
bara för att
falla samman
i tusen bitar
igen
och igen
ibland går jag sönder
i tusen bitar
och jag är
så rädd
att känna
min saknad efter
ditt leende
som
aldrig
kommer tillbaka
till mig
igen
Etiketter:
Bilder 
Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Väger skuggan av mitt liv
Det faller en stjärna
utanför fönstret
och innanför väggarna står jag
infångad
hämmad att leva
och lika rädd för att dö
jag flyr ständigt inåt
mot cirkelns mitt
omsluten av höga murar
ledsen och rädd för allt
döljer jag mina
tårar
världen ekar högt
livets alla oljud skrämmer mig
bryter ner mig
bryter loss
mig
från er
jag vandrar mil mentalt
närmar mig noll
väger skuggan av mitt liv
det som ekar i mig
en tomhet
känns tyngre nu
men jag griper tag
håller mig fast
i det som ni
kallar för
livet
Om jag bara varit hel
Jag gömmer mig
bakom en vägg av känslor..
Känslor som börjat som
hål..
Hål som växt och bildat ett förflutet
och ett pussel i dagsljus
men en bit fattas
Någonting är så
trasigt..
Någonting gick sönder och blev
aldrig sig likt igen
och det följer med
Det känns överallt
överallt..
Bryter det som
kunde gått vägen
Om jag bara varit hel..
Om jag bara kunde få bli hel..
Allt jag ser säger ni är fel
medans jag SKRIKER
hur FEL..
JAG KÄNNER MIG!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringDet snöade körsbärsblom igår
Det snöar körsbärsblom
över gårdsplanen därhemma
du sitter på verandan i ditt tysta
förstenade ödeland
mitt i sommaren som kommer tidigt i år
över gårdsplanen därhemma
du sitter på verandan i ditt tysta
förstenade ödeland
mitt i sommaren som kommer tidigt i år
Det snöade körsbärsblom igår
som om sommaren har skyndat sig dit
för att hinna med att få se ditt leende
i solens och vindens tid
Som om det redan fanns en plats
som väntar någonstans nere vid sjön
som undrar när du kommer
när du tröttnar och börjar mumla trött
om att det är dags att ge sig av
Du ska ha tack för att du ringde
viskar du i telefonen
åt mig, i mitt mullrande.. asfalterande ödeland
jag räknar lönnlöven, sommaren är så tidig i år
jag skakar tyst på huvudet och vägrar
viskar du i telefonen
åt mig, i mitt mullrande.. asfalterande ödeland
jag räknar lönnlöven, sommaren är så tidig i år
jag skakar tyst på huvudet och vägrar
kännas vid tystnaden omkring mig
Du ser till att hålla dig vid liv en vecka till och hör sen!
och hon kanske skrattade lite åt hur jag sade det
men inte jag
Sommaren är tidig i år
den susar och skrattar och ler
som om den kanske aldrig kommer mer
Skogsgläntan
Det finns en glänta
mitt i skogen
som bara kan hittas
av den som gått
v i l s e
jag väntar på dig
och du väntar
på mig
i
s k o g s g l ä n t a n
Vi hittar inget bra sätt
Jag behöver inte lämna någonting
bakom mig
för allting följer med fast som spår
jag har suttit ensam på tåg
längtat hem
längtat bort
saknat något
ångrat mig
och det är alltid när jag bestämt mig
som jag vet att det
är försent
efter färden på rälsen
spricker himlen eller kanske jag
gråt är inte ovanligt
men det är mer vanligt att jag
faller tillbaka
in i dimman
bort från omvärlden
bort från trafiken och tågen och livet som avtar
städer känner mig
de vet att det är då jag känns levande
något att ta på
alltså känna inte missbedöma
mina andetag kanske sätter spår
på dina fönster
runt mig och inom mig
men de försvinner med tiden
liksom allt annat som avtar
och jag
det som blir kvar av mig
bara säckar ihop
av inga krafter kvar
När månen målar världen
Det finns så många
förnimmelser av dig
i nattluften
när månen målar världen
i silver
och
skuggorna långsamt
klättrar upp
på höften
det finns så många
sagor om dig
i
trädtopparna
när nattsvärtan möter
horisonten
i
skimmer
och
stjärnorna faller
för att landa
på
huvudet
Trasiga kanter samlade under min kudde
Jag tappade ÄLSKAR i golvet för länge sen
försökte laga det men skar mig
Du gav mig HATAR istället men jag bröt sönder det
i småbitar
det blev för tungt för mig att bära
Nu sitter jag ensam och tejpar
men minnena är vassa och jag blöder redan
Så många bitar som fattas och jag har glömt hur de satt
de enda som passar är ÄL TAR
jag sparar det under kudden fast det gör ont och har
trasiga kanter
Du slet loss stjärnorna
Jag har ännu
inte glömt
natten
då du slet
loss stjärnorna
och slängde dem
i en slarvig hög
på marken
trampade på dem
stampade på dem
för att sedan
plocka upp flisorna
i din hand
och säga
ibland måste
man döda
natthimlen
för att få
en morgondag
Som att inte riktigt veta
Orden
är du
medan
jag
bara är
deras
mellanslag
Du säger farväl till livet precis som om det går
Du säger farväl till livet
precis som om det går
precis som om inte livet kommer att jaga dig längs hela gatan och trycka upp dig mot närmsta plank
och fråga vad du håller på med
du säger att döden väntar
precis som om det vore sant
precis som om inte döden hellre väntar på nästa busslast av pensionärer än låter en ensam flicka
avlida och inte ens åldras tids nog
du tänker ta livet av dig
precis som om du får
precis som om inte livet tänker klamra sig fast vid dig och sätta sina klor kring varenda blodådra
och gällt skrika att man aldrig överger en flicka i nöd
du säger att du ska dö
precis som om det vore så enkelt
precis som om inte livet besegrade döden redan i första boxningsronden utan att ens blinka
och lät döden ligga i sina egna krämpor och utvärdera sin egen existens
du säger att livet inte är värt någonting
precis som om det skulle stämma
precis som om inte det skulle få livet att darra på underläppen och krypa upp i din famn och kräva
tröstas och envist stanna kvar där i oändlighet
Spegling av förtvivlan
Mötte likgiltigheten i blicken
där hon stod
mitt emot mig
såg den hängande kroppshållningen
hörde ett "Och?"
som hennes enda kommentar
kände hur min näve knöts
näst intill sendrag
ville använda våld
skrika hjärtskärande ångest
mot denna intetsägande människa
denna viljelösa kompromiss
ett knytnävslag över ansiktet
en spark i mellangärdet
med raseri blossande uppför strupen
insåg jag det omöjliga
insåg hur spegelglaset
skulle skära upp
mina knogar i ren
förtvivlan
När mina ord tagit slut
När regnets stilla sång har slutat spela sin hetsiga melodi
och när balladerna på radion tagit slut
när barnen slutat skratta och när havet stannat till
och när ljusen brunnit ut
när tårarna jag gråter inte längre kan falla..
allt detta spelar ingen roll
när mina ord tagit slut
då finns inte
längre jag kvar
Vita prickar på parketten
Det lyser vita prickar på parketten
och fyra våningar ner
har snön ändrat färg
på den regnsvarta asfalten
men jag har glömt bort hur det känns
det söta och fina
någonstans trodde jag faktiskt
att det var enklare än såhär
för jag vet aldrig
hur nära jag får stå kanten
en centimeter eller kanske sju
hur nära är för nära
så det räcker inte
att finnas till i en värld
mitt bland alla andra
du är en sten
och jag är ett glashjärta
så det är konstigt att jag andas än
och det finns miljontals
med osagda bokstäver
bakom det här pannbenet
Trollen i skogen
Och så traskade jag genom trollskogen igen. Himlen låg stum och vit över de fuktiga granruskorna. Marken ringlade av grön mossa över oformliga stenbumlingar och sjön låg tät och dolsk. Det var en disig dag. Jag andades ut gammal luft, snörvlade och fortsatte traska med tunga, trötta ben. Luften låg fuktig i mitt ansikte, resten av kroppen var inbyltad med tjocka stickade tröjor. Trädens kala svarta grenar sträckte sig ut och pekade ohyfsat mot mig. Jag lämnade den upptrampade stigen och klättrade in mellan rötterna.
Jag släppte ut en pust med sorgen.
Så stod jag mitt i den urgamla mosskogen, med de slanka barkstammarna omkring mig och allting andades stilla och frid. Då såg jag, skogen levde. Ja den till och med såg på mig. Jag var trött och less och värkande, så jag satte mig tung på en sten och lade kinden i handen.
Nästa gång jag tittade upp hade himlen färgats purpurgrå och skymningen var ett faktum. Det var tyst bortsett från suset från vinden och ett och annat prasslande. Mossan, den fuktiga, isolerade. Jag reste mig upp för att leta mig tillbaka ner till stigen, men då var det som om marken öppnades och i nästa stund släpades jag neråt av två starka, ludna armar. Nere i underjorden var mörkret mättat, men skuggorna levde i ljusskenet som steg ur djupet. Hundra trollarmar forslade min kropp till de underjordiska rummens mitt.
När jag tittade upp såg jag ett virrvarr av skuggor och armar som alla slingrade sig, dansade omkring mig så jag slöt ögonen.
I öronen hörde jag det dova dunkandet av trumslag. Bum! Bum! Bum! Jag föll neråt och armarna drogs undan så att jag hamnade på jordgolvet. Trummans dunkande steg i volym. Som sprunget ur djupet självt steg trollstämmorna och jordväggarna vibrerade. Det ekade och vibrerade genom min hud, det surrade och stampade. Omkring mig började jordgolvet skälva när hundra trollfötter stampade takt. Jag kände doften av eld i näsborrarna. Jag glömde alla tankar, alla sorger och all oro när vibrationerna satte hela min gestalt i skakning.
En värme letade sig upp från korsryggen och spred sig till varje cell. Den surrande melodin varade så länge att jag trodde marken ovanför oss hade skiftat mellan två tider. Slutligen andades jag ut, tungt och skälvande. Nu var allting lugnt. Hundra händer forslade mig upp på den gröna mossan och sedan drog de försiktigt undan, den ena efter den andra.
Kvällsluften kittlade min kind. Jag satte mig upp och log mot den mörka kvällen i höstkvällen i skogen. Jag kom på fötter och traskade iväg hemåt.
Nästa gång jag tyngdes av mina sorger mindes jag surrandet och vibrationerna från den uråldriga kraften som lever i skog och mark och aldrig mer har sorgen fått fäste i min själ igen. Den har kommit och gått som vinden. För allting lever och det är en tröst för en människa som måste vandra långa sträckor ensam.
Jag har en lång väg att gå, men jag vet också hur långt jag redan vandrat. I mina trasiga skor. Sträcker lite på ryggen och tänker att det ska nog gå bra. På något sätt så ska det nog gå bra, måste bara hålla hakan över vattenytan. Andas. Andas..
Andas ljudlösa andetag
I trygghetskänslan
är hon insvept
i skymningen
darrande likt asplövet
i trädet utanför
som en kontur
i dörröppningen
står du
andas ljudlösa andetag
för hennes skull
vinden mojnar
och löven tystnar
gryningen är nära
och marken
lugnar ner sig
igen
Bland trasdockor och porslinsfigurer
ett hjärta på miljoners miljarders
jag ropar ditt namn med handen för munnen
och om du ville skulle du
stanna kvar här då?
jag putsar mina minnen som om de vore av glas
bli till liv igen, bli till liv
trasdockor och porslinsfigurer
vilken tur att glas aldrig rostar
i vimlet är vi många
men jag är bara rädd för att mista dig
och kanske mig
att smyga sig in är ett måste
för att knacka hjälper i alla fall inte längre
kom och stanna hos mig
jag håller din hand
trots att du är miljoners miljarders
avstånd ifrån mig
mina ord fastnar i halsen när det väl är dags
och melodin som jag har nynnat hela vägen
är plötsligt bortglömd
bland trasdockor och porslinsfigurer
blir ingenting längre sig likt
utan dig
Du måste våga leva
Har du sett hur vackert ljuset bryts
genom vattnets mörka yta
vill du se solen genom vågorna
du måste dyka
har du hört den vackra fågelsång
som gör vårens kinder våta
vill du få glädjen efter ändlös sorg
du måste våga gråta
har du delat någons tro och hopp
låtit livets mening anas
vill du ge värme till en annans liv
du måste kramas
har du fått ett pris för livets kamp
eller nånsin velat öva
har du nån aning om vad du kan nå
du måste pröva
har du känt den kraft som finns i dig
kärleken och livets gåta
vill du ge livet en chans att blomma ut
du måste våga
du måste våga leva
Och du kan nog inte riktigt förstå
Jag har krossat varenda spegel
skärvorna ligger utspridda över golvet
det känns som om det är mitt liv jag trampar på just nu
jag har krossat varenda liten bit
nu låter jag de vassa bitarna
tränga sig in i varenda liten del av mig
och du kan nog inte riktigt förstå varför
inte jag heller vill jag skrika
skrika så högt det går
att jag vet inte varför jag hatar mig själv
och spegelbilden som nu
är krossad liksom mig
jag vet inte..
det bara är så
en känsla
ångesten skriker sönder mina tankar
springer ifrån mig själv
jag snurrar runt runt runt
vill att jag ska bli yr
snubbla till
svimma av och sedan vakna upp
ur mardrömmen
mitt liv
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Dikt När allting känns för svårt att hantera Vilsen i mig självI några ögonblick log världen mot mig
För en kort stund
fick mina tankar dansa
barfota
i det gröna sommargräset
jag släppte själen fri
och lät den leka
bland lättvispade sommarmoln
odlade rosor på kinderna
och strödde glitter
i mina ögon
lät vinden blåsa liv i min trötta kropp
i några ögonblick
log världen mot mig
och jag vågade le tillbaka
